- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Väg- och vattenbyggnadskonst samt husbyggnadsteknik /
170

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

till, när man omväxlande med vetenskapliga utredningar
om temperaturens inverkan pà tidpunkten för betongens
bindning och hårdnande finner högst allvarliga
upplysningar om att vattnet vintertid skall tappas ur
blandar-motorn, så att denna ej fryser sönder!

En sak, som särskilt slår en är att betong- och
vinterlandet Sverige icke finnes företrätt med en enda rad.
Annars är boken ett riktigt lexikon ifråga om
författare och uppsatser på vinterbetongens område.
Litteraturhänvisningarna uppta sålunda sju tättryckta sidor
om vad ca 150 fackmän publicerat i bortåt 260 artiklar.
Skriva vi ingenting här i landet eller äro
språksvårigheterna oöverkomliga?

De inledande kapitlen ägnas åt utredningar och referat
angående låga temperaturers inverkan på betongens
tryckhållfasthet och hårdhetstid. Efter ett par
lärobokskapitel om gjutning av fundament i kalla schaktgropar
samt referat av betongarbeten, vilka misslyckats på
grund av kyla, följer en lång rad avsnitt om praktiska
detaljer vid betonggjutning vintertid. Där behandlas
sålunda uppvärmning av gjutvattnet med angivande av
högsta lämpliga vattentemperatur, temperaturutvecklingen i
massivbetong vid hårdnandet i varm och kall väderlek,
frostskyddsmedel såsom NaCl, CaCl2, Na2C03 och
patentmedel; vidare lagring och uppvärmning av
betongmate-rialerna på känt maner med sandgaltar eller ångrör och
till och med murade ugnar.

I nästa avsnitt refereras ett antal större vinterarbeten
avseende grundläggning, silos, broar, hus osv, vilka
samtliga skyddats genom pressenningar eller annan inklädnad
och uppvärmts på vanligt sätt med ångslingor eller
koksgaltar.

I slutkapitlen sammanställer förf. en del statistik över
kostnader för byggnadsarbeten helt eller delvis utförda
vintertid och anser sig kunna angiva kostnadsökningen
för vinteråtgärderna till ca 5 !% av totala
byggnadssumman för under vinterperioder utförda arbeten.

Magnus Smedberg

Klöckner Spundwand-Handbuch 1939, von
Regie-rungsbaurat a. d. E. Fischer etc. 21 x 15 cm, VI +
+ 469 s., 53 + 353 bilder, Klöckner-Werke AG,
Osnabrück 1939.

Föreliggande nya upplaga av nämnda handbok över
de olika slag av järnspånt, som tillverkas vid
Klöckner-Werke AG, Osnabrück, uppvisar, vid jämförelse
med den föregående upplagan av år 1934 med endast
117 sidor, i ett flertal avsnitt väsentliga utvidgningar,
främst beträffande Klöcknerspåntens
användningsområden samt statiska beräkningar över
järnspåntsan-läggningar i allmänhet.

Härigenom har erhållits en handbok, som bl. a
synes innehålla de flesta för praktiskt bruk erforder-’
liga uppgifter för utkast till och beräkningar av
sådana byggnadsverk, där järnspånt kan komma till
användning. För mera ingående studium av vissa
spånt-beräkningar hänvisas till en litteraturförteckning.

Det må här påpekas att även andra verk med
järn-spåntstillverkning som specialitet hava utsläppt
likvärdiga handböcker i marknaden beträffande sina
speciella tillverkningar.

Av Klöcknerhandbokens nio kapitel omfattar det
första ändamålsenliga upplysningar för underlättande
av projektering, anbudsförfrågan och beställning av
järnspånt i allmänhet.

Det andra kapitlet upptager en sammanställning av
samtliga vid fabriken tillverkade typer av
Klöckner-spånt. Därnäst erhålles upplysning om vissa allmänna
egenskaper beträffande dessa spåntplankors
profilform, slagbarhet, låsutbildning, vattentäthet och
längdutbildning. Från en översikt av i spåntplanken
ingående järnmaterial övergås därefter till angivande
av tillåtna materialpåkänningar och upptagbara böj-

ningsmoment. Härefter följa allmänna synpunkter
beträffande materialets livslängd under olika betingelser
med hänsyn till avrostning.

Tredje kapitlet omfattar praktiska råd samt
synpunkter angående spåntslagningsarbeten å
arbetsplatsen.

I det följande kapitlet beskrivas järnspåntsplankens
olika användningsmöjligheter dels till provisoriska
arbeten, där spånten efter uppdragning ånyo kan
begagnas, dels till permanent och primär beståndsdel i
olika byggnadsverk såsom kajer, slussar, dockor,
bassänger, vågbrytare m. m.

Nästföljande kapitel är av teoretisk art och
innehåller huvudsakligen allmänna anvisningar för statisk
beräkning av järnspåntsväggar. Särskilt ingående
redogöres för beräkningen av förankrade spåntväggar
under olika inspänningsförhållanden och
belastningsantaganden. Samtliga dessa beräkningar avse dock
endast spänt, nedslagen i friktionsmaterial såsom sand
och grus. Några beräkningar över spant i
kohesions-material såsom lera förekommer dock icke, något
som givetvis hade varit av värde ur
jämförelsesynpunkt.

Sjätte kapitlet ägnas åt spåntkajers detaljutrustning
med angivande av för fartygstrafiken lämpliga
krön-balkssystem, avvisarlister, lejdare, förankringspållare
och förtöjningsringar.

I de sista kapitlen beskrivas bl. a. en mångfald med
Klöcknerspånt utförda vattenbyggnader, vilka
åskådliggöras av utmärkta fotografier.

Nils Söderberg

Dansk ingeniörforening gennein 50 aar 1892—1942

av signalinspektör Johannes Kristensen, 30 X 21 cm,
231 s, 187 bilder, DIF’s förlag, Köpenhamn 1942.

Alltid har striden stått mellan naturvetenskap och
teologi. I Danmark fördes kampen mellan tvenne
storandar när det gällde skapandet av en teknisk högskola
(1829). På den ena sidan Hans Christian Ørsted (1777—
1851) och på den andra sidan Nicolai Frederik Severin
Grundtvig (1783—1872). Men högskolans förste rektor
hade även andra fördomar att övervinna, då han ville
lägga en vetenskaplig grundval för den högre tekniska
undervisningen. Hantverket, stött av
näringstvångsbestämmelser, försökte hindra industrins utveckling, ja en
så ovidkommande inrättning som konstakademin sällade
sig till motståndarne.

Det blev ej lätt för de första årtiondenas polytekniska
kandidater att slå sig fram även av andra orsaker.
Sålunda var statstjänst nästan oåtkomlig, jurister och
militärer innehade platser som med rätta bort tillkomma
ingenjörer. Vad särskilt angår vårt yrke låg väg- och
järnvägsbyggnad samt kommunalteknik i händerna på
engelska ingenjörer. Det var DIF’s förste ordförande,
generaldirektör Isac Vilhelm Tegner (1832—1909) som
bl a lyckades efterhand ersätta främlingarne med danska
män inom järnvägsbyggandet, påbörjat 1844.

Allmänhetens förståelse för teknikens sociala
betydelse var också i det närmaste obefintlig. Vid 1800-talets
mitt framlades sålunda ett betydelsefullt förslag om
huvudstadens kloakväsendes ordnande, men icke ens
koleraepidemien 1853 medförde någon lösning. Den kom
först 50 år senare.

Väg- och vattenbyggnadsundervisningen tillkom sent
(TTvv 1942/8 s 118), ty först 1857 lyckades man på
frivillighetens väg få igång en dylik med professor
Ludvig Holmberg (1826—1897) som lärare. 1861 kunde den
förste civilingenjören utexamineras.

Det var sålunda svårt för ingenjörerna att hävda sig
i det utpräglade ståndssamhället. Missnöjet kom till
uttryck i en 1889 påbörjad tidningsfejd, då den även i
Sverige välkände vv-byggaren Fritz Johannsen (1855—
1934) inledde strävandena att skapa en
ingenjörsiför-ening. Dess födelsedag kan sättas till 1892 9/7.

170

28 nov. 1942

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:15:39 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942v/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free