Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väg. och Vattenbyggnadskonst samt husbyggnadsteknik
Frestelsen ligger nära att återge något av förfs
livfulla framställning av föreningens 50-åriga liistoria, men
syftet med denna anmälan är att antyda den
nuvarande organisationens ypperliga beskaffenhet. Det har varit
många svårigheter, innan man nått därhän att DIF är
en verklig riksförening av högskoleingenjörer, vilken
tillvaratager ej blott teknikens utan även yrkesmannens
intressen såväl inom som utom Danmark. Genom sin
allomfattande och smidiga status synas motsättningarna
mellan fack, släktled och bosättningsort lyckligt
utjämnade. Det kan erinras om att medlemskapet före 1910
medförde en för föreningens utveckling farlig
motsättning, i det att 5 års praktik efter examen erfordrades för
rösträtt.
DIF är sålunda en sammanslutning av föreningar
för danska civilingenjörer, diplomingenjörer, byggnads-,
elektro-, fabriks- och maskiningenjörer. Den är vidare
organiserad i lokalavdelningar (9 st), fackgrupper (4 st)
och förbund (3 st). Inländska medlemssammanslutningar
med särskilda kårintressen och utländska danska
ingenjörsföreningar kunna även ingå. Inom fackgrupperna
kunna dessutom bildas arbetsgrupper om minst 100 man.
Av de tre förbunden är det framförallt det
"allmänna ingenjörsförbundet" som intresserar. Dess uppgifter
äro nämligen bl a avlöningsfrågor, spörsmål av
principiell betydelse för ingenjörsyrket, förhållandet till andra
föreningar osv.
DIF’s sammanhållande uppgift är att främja det
kamratliga umgänget, hävda den vetenskapligt-tekniska
utbildningens betydelse, tillvarataga yrkets sociala behov
och i dess helhet verka för ståndsintressena.
Ledamöterna ha ensamrättighet (1926) att nyttja
beteckningen "M Ing F" i tryck och uppmaningen följes
tydligen fullständigt.
Vad föreningens litterära verksamhet angår var
man från början på det klara med att skapandet av ett
bibliotek var fåfängt, varför man helt överlät uppgiften
på högskolan. Däremot blev tidskriften "Ingeniøren"
oumbärlig (1892) och fr o m 1933 delades denna på
fackavdelningar. Därjämte finnes sedan 1919 och fr o m
1931 under rubriken "Ingeniör och samfund" en mycket
betydelsefull avdelning, vilken övriga nordiska
ingenjörer sakna. Dess redaktör är jubileumsskriftens förf.
DIF har under halvseklet hunnit med mycket t ex
materialprovningsanstalt (1893), skiljedomsförfarande
(1894), nordiskt samarbete (1897), upplysnings- och
anställningsbyrå (1898), ingenjörsnamnskydd (1911),
politisk orientering (1916) tekniska domstolar (1921),
standardisering (1922), vägväsende (1923), synemän (1923),
arbetslöshetsförsäkring (1935), akademi för tekniska
vetenskaper (1931), industriförslag (1941) m m.
Ledamöternas intresse för föreningen har bl a skapat
6 fonder på 1,1 milj kr. Dessutom bör erinras om
föreningens förnämliga och trivsamma hus (1935).
Förf ger väl avvägda teckningar av föreningens 16
ordförande (1 mekanist, 3 kemister, 12 väg- och
vattenbyggare), vilka äro förgrundsmän i landets tekniska
historia (TTvv 1941/12 s 199).
Boken avslutas med en elegant överblick av dansk
utveckling under det senaste halvseklet inom byggnads-,
maskin-, stark- och svagströms- samt fabrikstekniken.
Till sist hävdas den danske ingenjörens betydelsefulla
utlandsverksamhet (TTvv 1942/7 s 97), sammanfattad
i de stolta slutorden: Unser feld die welt.
R 8
Fra kvernkall til kjempeturbin, vannkraftavdelingen
i Norsk teknisk museum av Georg Brockmann, NTM
skrift 4, 17,5 X 13 cm, 46 s, 25 bilder, Oslo 1942.
En behändig väckelseskrift, framför allt riktad till
ungdomen. Med utgångspunkt från museiföremålen
gives en fantasifylld skildring av vattenmotorernas
utveckling från skvaltkvarnen via vattenhjulet till tur-
binen av i dag ■—- Norges första turbin insattes 1844.
Det meddelas, att det största överfallshjulet gällde
20 m fallhöjd. Kan någon säga vad maximum varit i
Sverige?
Ifråga om hydraulik och turbinkonstruktioner får
man ett starkt intryck av fransmännens framåtanda
1770—1860. En synnerlig förtjänst i skildringen är
hänsynen till uppfinnarnes personlighet.
Med rätta framhåller förf att Norge är
vattenkraftens land framför andra (15 milj hk, av vilka 3 milj
hk använda). När Finlands tusentals sjöar nämnas,
torde dock Sverige ha framhållits med dess 96 000 mot
Suomis 60 000. Vidare antydes med synbart gillande
den norska koncessionslagstiftningen, vilken något
kvickhuvud karakteriserat som den bästa egenskapen
hos svensk vattenkraft. Ett annat påpekande är
helsvetsningens betydelse vid tillgodogörande av stora
fallhöjder.
Vårt förnämliga Tekniska museum kan säkerligen
åstadkomma en motsvarande skriftserie.
R S
Naturvård ur jordbrukarens synpunkt av Lorentz
Bolin, 28,5 X 17 cm, 199 s, 104 bilder,
Lantbruksförbundets tidskrifts-ab, Stockholm 1942, b 4,75 kr.
Förf fastslår att svensk natur skonats från skövling
mer än andra länders, varav följt bristande förståelse
för naturskydd. Men nu är tiden inne att på allvar
ta itu med spörsmålet, som även har en ekonomisk del,
vilken oftast är avgörande.
I det 1. kap "Den svenska växtvärldens utveckling"
kommer förf in på sumpmarkernas nyttjande och
påtalar de sorgliga erfarenheterna från Gotland och Öland.
Han anser dikningars sänkning av grundvattenivån
kunna skada. Det är en anmärkningsvärd brist, att förf
ej fullföljer problemet genom att i 12. kap behandla
sjösänkningarna. Dessa äro så omstridda men
betydelsefulla för folkförsörjningen, att de bort utgöra en
viktig del av boken.
Den rationalisering och teknitisering av landskapet,
varmed vi nu hotas, anser förf vara kortsynt och
ekonomiskt felaktig, och utvecklar skälen härför i 2. kap
"Naturens exploatering". Han erinrar om den föga
effektiva naturskyddslagen av år 1909 och kräver,
märkligt nog, även hänsyn för kulturlandskapet, vilket är
en stöt mot "ödemarksivrarna".
I 6. kap uppehåller sig förf vid "Vägarna" och har
många förståndiga råd att komma med. De
sammanfalla i huvudsak med försvarssynpunkterna (bombning),
varför följande må meddelas. En raksträcka bör ej
överstiga 500 m. Är vägbanan ljus, skola alléträd planteras
på 2 m avstånd från vägkanten, men är vägytan mörk
får ej allé anläggas, möjligen oregelbundet placerade
buskar utom i kurvas innerslänt vid vägschakt.
Slutligen erinras om vägvårdskonsulentens
verksamhet. Men nog borde en lektor vid ett högre allmänt
läroverk (Falun) veta, att det icke finns någon
"Väg-och vattenfallsstyrelse" (s 80).
I 10. kap "Bebyggelsen" hålles rättarting med
missbruken inom husstandardiseringen, framför allt
sport-stugueländet, vilket mer än annat brutit harmoni mellan
hus och natur. Förf hoppas att Samfundets för
hembygdsvård byggmästareskolor och vandrande kurser
skola göra gott.
I 12. kap "Teknik och naturskydd" väntar man sig
den stora uppgörelsen, men intrycket är matt. En
förtjänst är visserligen att förf protesterar mot stridsropet
"slå sönder maskinerna", vars förverkligande skulle
innebära kulturfolkens återfall i slaveri. Han förstår
även teknikens skönhetsvärden. Men någon
generalinventering av konfliktämnena företages icke. Endast
sjöregleringarna — med utgång från Ånnsjötvisten, en
bland många — nämnas i förbigående, men som förut
28 nov. 1942
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
