Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 30 jan. 1943 - Provningsresultat och drifterfarenheter från stereotypgjutverk. Jämförelse mellan gaseldning och elektrisk uppvärmning, av Archim Skjöldebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
Fig. 7. Diagram över prov med
elektriskt uppvärmd gjutmaskin. 0 0
av arbetet mot stereotyperingens slut. Maskinen
producerar vid full gjutning något obetydligt mer
än två plattor i minuten, dvs. en serie på sex
plattor tar 3 min. Att byta matris går på ca
1 min. Om detta tillstånd — 3 min gjutning och
1 min paus — betecknas som fullbelastning, så
var belastningen vid detta prov 68 %. Då
gaseldningen stod på för fullt, är det tydligt att
temperaturen måste falla under full forcering, och
personalen tar också upp den i minst 375° före
slutrushens början för att gjutningen skall kunna
genomföras i önskat tempo ända till slutet. Detta
är icke bra. Man skall gjuta vid lägsta möjliga
temperatur och hålla denna konstant. Vid 100 %
belastning sjönk temperaturen ca l°/min under
en halv timme.
Provet med det elektriskt uppvärmda
gjutver-ket utfördes i april 1941. Det utsträcktes över
en tid av 2 h 15 min, se fig. 7.
Först kom en period av ungefär normal
fullbelastning, alltså sex plattor på 3 min åt gången
med 1 min paus mellan serierna. Sedan gjordes
en extra forcering med 12 gjutningar per serie
och 1 min paus. Ett maskinfel åstadkom sedan
en paus i gjutningen på 19 min, varefter en ny
period på ca 45 min kom med normal belastning.
När provet startades var metalltemperaturen
ganska hög. Då stod endast 10 kW-gruppen på.
Efter ca 10 min kopplades full effekt automatiskt
in. Temperaturen föll de första 10 min ca 30°
och fortsatte att falla ytterligare 20° under de
följande 20 min trots att full effekt då var
inkopplad. Sedan stabiliserade sig
metalltemperaturen och förblev konstant även under den hårda
forceringen. Anledningen till att temperaturen
sjönk, även sedan full effekt kopplats in, måste
vara att murverket i början absorberade en
mängd värme, och att strålningen från murverket
till grytan därför ej kom fullt i gång förrän
20 min efter det effekten kopplats in. När
mur-verket väl blivit uppvärmt räckte värmetillförseln
till grytan väl. Den utvecklade effekten var
högre än den nominella — 110 kW mot 100 kW.
Belastningen, uträknad som medeltal för hela
provtiden, var 75 % av den tidigare definierade
fullbelastningen.
Tillgodogjort värme under hela tiden var med
hänsyn tagen till olika värmeinnehåll i grytan
vid början och slutet 66 % av den förbrukade
effekten.
Att temperaturen sjönk i början är inte ägnat
att förvåna. De första 10 min var den elektriska
effekten blott 10 kW. Därefter var den ungefär
110 kW, men temperaturen fortfor alltjämt att
sjunka. Formteglet i vilket elementen ligga runt
väggarna väger ungefär 210 kg. Specifika värmet
för tegel är 0,22, och detta tegel absorberar därför
46 cal/°C temperaturförhöjning. Från vila till
forcering skall det uppvärmas ca 200°, vilket tar
drygt 9 000 cal. Kiselguren väger 125 kg och
har också specifikt värme 0,22, den drar 27
cal/°C, men värmes givetvis ej så mycket. Teglet
i botten väger ca 450 kg och drar omkring
100 cal/°C. Järngrytan själv väger 570 kg och
drar 75 cal/°C. Totalt gör detta ca 250 cal/°C
eller nära 0,3 kWh. Som vi se av fig. 7, stiger
temperaturen i utrymmet kring järngrytan högst
väsentligt, när hela effekten står på, och man
gjuter undan så att metalltemperaturen är
konstant. När ugnen anlände till Dagens Nyheter var
den elektriska termometerns känselkropp
placerad i detta utrymme. Det är självklart, efter vad
som sagts, att man inte kan få en konstant
metalltemperatur genom att hålla denna
temperatur konstant. Ju mera som skall smältas i grytan,
desto starkare måste värmeflödet genom denna
till metallen vara, och desto större
temperaturfall måste disponeras för att få igenom den
erforderliga värmemängden.
Några dagar senare gjordes ett nytt prov av
inte mindre än 4 h längd. Före detta provs början
hade temperaturen fått sjunka något mer än
vanligt, och strax före mätningarnas början
togs den upp till normalt värde genom
påslag-ning av både bottenelement och väggelement, så
att murverket runt om var någorlunda varmt.
30 jan. 1943
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
