Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 30 jan. 1943 - Notiser - Hur karbonpapper tillverkas - Den engelska tidningspressen, av E G Sahlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
Notiser
DK 652.3.002.4
Hur karbonpapper tillverkas. Själva det papper, som
avger färgen i det färdiga karbonpapperet, kallas på
fackspråket råpapper, och det måste ha en hel del speciella
egenskaper. För att man skall kunna ta tillräckligt med
kopior, måste råpapperet framför allt vara tunt. Men det
måste också vara av mycket jämn konsistens, då även
minsta hål eller förtunning släpper igenom färg, vilket icke
får förekomma. Råpapperet måste dessutom ha stor
absorptionsförmåga och vara mycket elastiskt för att kunna
ta upp så mycket färg som möjligt. Det bästa råpapperet
tillverkas av ren lump, som ger den största
uppsugningsförmågan. För billigare karbonpapper nöjer man sig med
ett sulfithaltigt råpapper, som är mer eller mindre
uppblandat med lump. Det bästa råpapperet är jämte
cigarrettpapperet det finaste papper, som framställes på maskinell
väg. Tyvärr kan råpapper av så hög kvalitet icke
framställas inom landet, utan det måste importeras.
Färgen på karbonpapperet påläggs med hjälp av en
procedur, som kallas infärgning, och enligt en mängd olika
metoder. Det vanligaste är att råpapperet löper genom en
karboniseringsmaskin och stryker mot en färgvals av
stål. För att papperet skall bli riktigt jämnt infärgat,
passerar det omedelbart efter färgpåläggningen en
färgskrapa, som avlägsnar alla ojämnheter. Avskrapan
kan närmast liknas vid en putsfil och den har också en
yta liknande dennas. Avskrapan reglerar också
färglagrets tjocklek, så att karbonpapperet blir mer eller mindre
färgrikt. I det färgämne, som användes vid infärgningen,
ingår, som namnet karbonpapper antyder, kol eller rättare
sagt sot. Detta sot rives upprepade gånger i en s.k.
färgkvarn tillsammans med andra ämnen i en blandning av
vegetabiliska och mineraloljor. Ät denna procedur måste
stor uppmärksamhet ägnas, ty det är färgen, som är det
avgörande för karbonpapperets kvalitet. I färgen ingå
dessutom växer; vanligtvis är det en blandning av flera
sådana, vilka ha avpassats efter de egenskaper, som det
färdiga karbonpapperet bör ha. Som färgen, liksom vax
i allmänhet, är fast vid rumstemperatur, måste
infärgningen försiggå under värme (108°). Efter infärgningen
måste papperet kylas av, vilket bör göras med lagom
hastighet för att karbonpapperets yta ej skall bli för
blank och hård. Karbonpapper med halvmatt yta ger en
mera distinkt och vacker skrift.
Om ett karbonpapper lagras i rum med högre eller
lägre temperatur än pius 20°, rullar det sig oavsett
kvaliteten, vilket givetvis är en olägenhet då papperet skall
användas. Man har därför lagt ner mycket arbete på att
behandla karbonpapperets baksida, för att motverka denna
papperets benägenhet att rulla sig.
Risken för att karbonpapper skall torka under lagringen
är mycket liten, men den finns dock, varför papperet måste
förpackas med stor omsorg.
Kalkerpapperet torde närmast kunna betraktas som en
föregångare till det moderna karbonpapperet. Eftersom
det är avsett för kopiering av handskrift i stället för
maskinskrift, måste det ha helt andra egenskaper än
karbonpapperet. Bland annat måste råpapperet vara avsevärt
tjockare, och i stället för mineralfärger användas
anilinfärger i stor utsträckning. Som trycket av en penna ej är
så distinkt som maskintypens, måste färgen sammansättas
på annat sätt för att bli mjukare. Liksom karbonpapper
kan kalkerpapperet förses med dubbel infärgning,
zon-infärgning, utstansning, perforering osv., allt efter behovet.
En annan släkting till karbonpapperet är färgbandet,
som har uppfunnits av italienaren Ravizza, vilken år 1837
började experimentera med maskiner och färgband.
Rå-bandet för färgband bör i stort sett ha samma egenskaper
som råpapperet för karbonpapper. Det skall vara håll-
bart, elastiskt och kunna suga upp så mycket färg som
möjligt. Särskilt hållbarheten spelar givetvis en mycket
stor roll. Det är ju nämligen så, att när ett färgband
kasseras, så sker det i regeln inte därför att färgen har
tagit slut, utan därför att bandet har blivit sönderslaget av
skrivmaskinens tangenter. Bästa sortens råband tillverkas
av långfibrig egyptisk bomull. För färgband av bättre
kvalitet, som äro avsedda för skönskrift, användas råband
av siden. Medan vid tillverkning av karbonpapper färgen
lägges på råpapperet, måste infärgningen av råbandet ske
på så sätt att färgen pressas in i bandet, vilket måste
göras absolut jämnt. För att detta skall bli möjligt, äro
maskinerna försedda med matare, som ge varje millimeter
av bandet exakt samma kvantitet färg. Man kan säga att
infärgningen är ett slags impregnering.1
DK 07.3(41)
Den engelska tidningspressen. Ingenjören vid Aseas
verkstäder i Walthamstow utanför London Nils Haglöv
höll den 7 sistlidne juli ett föredrag inför Svenska
Ingenjörssällskapet i Storbritannien rörande framställandet av
en stor daglig tidning i England, med särskild hänsyn tagen
till den moderna rotationspressens elektriska utrustning.
Frånsett den tekniska redogörelsen, som givetvis utgjorde
föredragets huvudpart, lämnade ingenjör Haglöv åtskilliga
allmänna uppgifter om engelsk tidningsproduktion, som
kunna vara av intresse för Teknisk Tidskrifts läsare.
Medan för ett tiotal år sedan en rotationspress med två
falsningsapparater hade nått en maximiproduktion på
72 000 ex./h, har standardmaskinen för närvarande en
kapacitet på 100 000 ex./h, och flerstädes har man uppnått
en siffra på 130 000 ex./h. Pappersbanans hastighet på den
moderna maskinen uppgår till 500 m/min.
En engelsk tidning på 24 sidor med en upplaga på
2 000 000 ex. använder cirka 450 ton/dag papper. Detta
utgör icke fullt den dubbla årliga förbrukningen av
tidningspapper i hela Sverige eller bortåt halva vår egen
tillverkning av denna papperssort. England hade en högre
förbrukning av tidningspapper per invånare än något annat
land.
Sveriges export av tidningspapper till England uppgick
under åren närmast före kriget till icke mera än cirka
20 000 ton årligen. Sverige var förhållandevis icke någon
större producent av tidningstryck (cirka 300 000 ton/år)
och kom på nionde plats bland de elva huvudländerna
(efter såväl Finland som Japan).
Den till en femtedel av förkrigskonsumtionen uppgående
ransoneringen av de engelska tidningarnas
papperstilldelning infördes jämförelsevis tidigt. Under förra kriget hölls
ransoneringen i en tredjedel av normalbehovet. Inköp och
distribution äro centraliserade hos ett av tidningarna själva
bildat organ, men priset på tidningspapper fastslås på
direktiv från statens papperskommission. Sedan den 1
oktober 1942 gäller tillsvidare ett pris på 32 £/ton eller
ungefär tre gånger förkrigsnoteringen.
Priskontrollen under förra kriget lämnade luckor öppna
för spekulationer på den fria marknaden. För
tidningspapper betalades då ända upp till 90 £1 ton.
Ransoneringen har givetvis medfört en avsevärd
inskränkning av tidningarnas volym. De "populära"
organen — Daily Mail, Daily Express, Daily Herald och News
Chronicle — äro nu fyrasidiga (förut 16—24). Times
tryckes i 8 sidor (förut 24). Söndagstidningarna utgå i 6 sidor
(förut 32). Arket har minskats i vikt med några g/m2 och
kvaliteten på det inom landet tillverkade papperet har gått
ned något, men någon nämnvärd försämring av trycket
har ej inträtt.
En av de största anläggningarna i sitt slag är det Allied
Newspapers tillhöriga tryckeriet i Manchester. Kriget
avbröt dess slutliga fullbordan, men kapaciteten var beräk-
1 Ovanstående uppgifter ha hämtats ur en av J A Hedberg
& Co. AB utgiven broschyr.
30 jan. 1943
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
