Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 13 febr. 1943 - Gamla goda spår, av Torsten Gårdlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
Gamla goda spår
DOCENT TORSTEN GÅRDLUND, STOCKHOLM
Den som är medveten om problemen i vår tids
industriella liv har väl också ett visst intresse att
följa de historiska linjer, som leda fram till dessa
problem. I varje fall brukar bilden av det
ofullkomliga i gamla tiders industriella metoder
skänka nutida åskådare en nöjsam förvåning. Det
historiska studiet bör dock kunna ge någonting
mer. Det kan ge förståelse för att de äldre
metoder och organisationsformer, som från vår
utsiktspunkt te sig så enkla, voro resultat av
mycken möda och förtänksamhet. Den gamla tidens
problemlösningar kunna, mätta med sin tids mått,
ha varit lika goda som de vi nu åstadkomma med
så mycket större resurser. Det är genom studiet
av det förgångna som framstegets tradition kan
leva.
Industrialiseringens tre skeden
Den svenska industrialiseringen kan indelas i
tre avsnitt. Det första — låt oss kalla det den
förberedande industrialiseringens tid — började
sedan freden kommit till det av Napoleonkrigen
härjade Europa och pågick till omkring 1870.
Under det andra avsnittet, 1870 till 1914, satte i
vårt land det storindustriella genombrottet in.
Det sista avsnittet, mellan de två världskrigen,
tillhör vår egen tids historia. Det är belt naturligt
svårt att karakterisera en tid, som ligger så nära:
ur flera synpunkter ter den sig dock som en
industrialiseringens mognadsperiod.
Under de femtio åren före 1870, då vårt land
belt sakta genomgick det förberedande
industriella skedet, förblev jordbruket den helt
dominerande näringen, och den höjning av
levnadsstandarden, som på det hela taget inträdde under
denna tid, vilade främst på
jordbruksproduktionens framsteg. Inom den alltjämt obetydliga
industrin dominerade två äldre näringsgrenar:
järnhanteringen och sågverksindustrin. Inom den
förra voro framstegen under detta skede knutna
till det gamla hantverksbetonade härdsmidets
utveckling, genom lancashiremetodens införande
omkring 1830. Inom sågverksindustrin skedde
uppsvinget i två etapper: först genom de
vatten-drivna exportsågarna i Västsverige, som började
arbeta för den öppna engelska marknaden, sedan
genom de ångsågar, som från 1850 anlades längs
efter Norrlandskusten. Under denna tid
utvecklades också några industrier som ännu voro av
andra storleksordningen, textilindustrin och
verkstadsindustrin, och bland de många smärre
industrierna märktes en mycket välartad telning,
tändsticksindustrin. Det var något särskilt med
denna industri. Den var byggd på en svensk
uppfinning, och med hjälp av målmedveten
försäljningsorganisation inarbetade dess största företag
DK 338.45(485X091)
en ny svensk fabriksprodukt på
världsmarknaden.
Med 1870-talets högkonjunktur började det
stora genombrottsskedet för svensk industri. Det
var under de knappt femtio åren fram till
världskriget som industrin blev den svenska
huvudnäringen, det var under denna tid som
stadsbefolkningen tredubblades och den svenska
landsbygdens industrisamhällen växte om många
småstäder. Då banades över land och vatten nya
sam-färdsleder, och av det svenska folket — dvs. av
fattiga bönder, torpare och backstugusittare —
sökte hundratusende vägen till den svenska
industrins arbetstillfällen, som gåvo både bröd och nya
bekymmer, eller bort till främmande land.
Järnhanteringen revolutionerades under detta skede.
I stället för att under en halv arbetsdag med
handverktyg baka en liten järnklump på 100 kg i
färskugnen, kunde man nu framställa smidbart
järn genom att på t jugo minuter blåsa igenom ett
lackjärnsbad, som vägde flera ton. Och de nya
valsverken och smidesmaskinerna förädlade
järnet långt snabbare och effektivare än de gamla
hamrarna. Inom verkstadsindustrin, som arbetar
för alla andra industriers räkning, började det
hantverksmässiga arbetet avta; den blev en
industri, som gör maskiner med maskiner.
En svensk verkstadsman, som varit med under
den tidiga, hantverksbetonade perioden, låter i ett
uttalande från 1887 tankarna gå tillbaka till sin
ungdom:
"Mekanikern av den gamla skolan, vilken
kunde använda sina händer till utförandet av vad
slags arbete som än förekom i hans verkstad ocli
även uppgöra ritningar till detaljerna därav, blir
en allt mer sällsynt personlighet. Arbetets
fördelning genom införandet av specialmaskiner har
utrotat honom. Nu fördelas hans tankearbete
dessutom på flera händer, då numera alla
ritningar, vilka han förut själv utförde med krita på
sin utslagsplan, uppgöras på ritkontoret oftast av
helt unga och därtill uppfostrade män. Vid blotta
tanken på dessa kritutkast föras vi långt tillbaka
i tiden. Vi kunna likväl ur minnet framkalla
bilden av den högdragna gamla mekanikern, med
pappershatten på huvudet och glasögonen på
näsan, som på golvet uppgjorde kritritningar efter
skisser i en flottig anteckningsbok, medan hans
biträde var sysselsatt med att i smideshärden
upphetta kritstyckena, vilka måste ha en skarp egg,
för att ritningen ej skulle bli otydlig. Nu är den
mannen borta, och lärgossen vid hans sida lyssnar
ej längre till hans instruktiva meddelanden om
varför den eller den metoden måste användas vid
arbetets utförande. Ritningarna lämnas nu från
konstruktionskontoret ned till verkstadsbefälet,
114
27 febr. 1943.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
