Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 13 febr. 1943 - Gamla goda spår, av Torsten Gårdlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
Fig. 1. Den gamle verkstadsmannen (J E Allstrin,
verkmästare vid Bolinders från 1856).
vilket i sin ordning lämnar dem till förmännen för
de olika avdelningarna inom etablissementet, av
vilka arbetet återigen märkes upp, för att sedan
verkställas av maskinerna. Det är visst och sant
att maskinuppsättarens arbete ännu behövs, men
överstiger det gränsen av blott och bart
hopsättningsarbete, skickas arbetsstycket tillbaka till
maskinen igen, vilken får ytterligare komplettera vad
som möjligen felar den."
Inom sågverksindustrin ökades hastigheten på
varje sträcka av virkets väg från skogen till
brädgården. För träets vidare förädling uppfördes
hyvlerier vid sågverken. I storstäderna och
framför allt i det småländska skogsområdet upptogs
dessutom en maskinmässig tillverkning av
färdiga träprodukter. Mekanisering, längre driven
förädling, koncentration av driften till större
anläggningar var tämligen genomgående drag under
detta det industriella genombrottsskedet.
Denna utveckling fortsatte under årtiondena
fram över sekelskiftet, men med det förnyade
ekonomiska uppsving, som satte in år 1895,
tillkom en rad nya kännetecken, som äro värda
särskild uppmärksamhet. Man skulle, med en
underindelning, kunna säga, att med nittiotalets
uppsving inträder den moderna tiden inom det
industriella genombrottsskedet. Utvecklingstakten i
svensk industri blir från denna tid allt snabbare;
produktionskurvan får en allt brantare stigning.
Masstillverkningen av järn och stål genom
bessemer- och martinmetoderna tar en allt starkare
övervikt över det gamla härdsmidet. Den förut
obrukbara fosforrika järnmalmen i Mellansverige
och Norrbotten börjar exporteras i väldiga
mängder, främst till Tyskland; det är "Grängesbergai-
nas" glanstid på aktiemarknaden och
grundläggningstiden för Narviksbanan. Verkstadsindustrin
får sin moderna prägel: specialprodukter som
separatorer, telefoner, primuskök, kullager och
gasackumulatorer tillverkas av högvärdigt svenskt
material med hjälp av automatiska
precisionsmaskiner och säljas runt hela världen. En ny svensk
näringsgren, pappersmasseindustrin, bryter på
allvar igenom vid sekelskiftet: massafabrikerna i
Norrland producera i allt större mängder den
billiga råvara, som alla världens pappersbruk ha
hungrat efter. Den nya drivkraften, elektriciteten,
erbjuder sina tjänster åt industrin och åt
konsumenterna. Samtidigt ge kraftverksbyggena och de
elektromekaniska verkstäderna nya
arbetstillfällen. Från denna tid få industrivarorna för
första gången väsentlig betydelse för de enskildas
hushållning. För hemmamarknaden tillverkas nu
med maskiner konsumtionsvaror, som förut helt
saknats eller varit produkter av hantverk eller av
husmoderns arbete: möbler, cyklar, symaskiner,
skor, färdiga kläder, bröd, sötsaker och
konserver.
Från den tid, då industriprodukterna började
tränga in i hemmen, ha många av de äldre starka
minnen. I en rundfråga, som Nordiska Museet
gjorde för ett par år sedan, säger en husmor från
Vingåker:
"På 1890-talet började det säljas skor på
torg-dagar samt på marknaden, då var det en
skomakare som började med en speceriaffär hår i
Vingåker. Han handlade även med läder, och sedan
började han med skor. Han hade ett par hästar
och åkte alla torgdagar och sålde skor samt köpte
upp hudar och skinn. De som gjort skor förut
fick sedan sitta hemma i verkstaden och laga
trasiga skor. Nu var det att prova skorna, som
man köpte, och snart blev det nummer på den},
och de blev gjorda för höger och vänster fot. Del
gjorde aldrig byskomakaren, utan man kunde ha
dem på vilken fot som helst. Nu blev det slut på
knarret, som var så fint. Från Kumla tror jag de
tog fabriksskorna. Sedan fabriksskorna kommit
hit till Vingåker, ville ingen lia hemgjorda skor
längre. Alla hudar och skinn såldes till
läder-handlarna, som även sålde halvsulningsläder åt
lappskomakarna. Ja, för dem fattades ej arbete,
ty fabriksskorna var mycket dåliga, en del, men
de hade finare snitt och utseende. År 1887 hade
jag hemgjorda kängor, när jag stod brud. De
sista hemgjorda hade jag på utställningen i
Stockholm 1897. — På 1890-talet, ja kanske i slutet av
1880-talet, började Videngren sälja färdiggjorda
kläder här i Vingåker. Nu började en skräddare i
samhället stå i stånd alla torgdagar och sälja
manskläder både till vardagskläder och till finare
kostymer. Det var först bara byskråddare, som
sydde åt Videngren, sedan började flickor ocli
gifta kvinnor, som ej hade jordbruk, att sy. Det
blev sömmerskor och skräddare i varannan stuga.
Allt var tillskuret, när det lämnades ut, och en
tog sedan emot det färdigsydda och synade det.
Han hade varit skräddare, men tog den platsen.
Videngren tog hem hela vagnslaster tyg. Det var
först arbetarna som började köpa arbetskläder, ty
det går mer åt. Herrskapet köpte tyg och gick till
115 27 febr. 1943.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
