Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 13 febr. 1943 - Gamla goda spår, av Torsten Gårdlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
bilder. Arbetaren fick vanligen skaffa sig
yrkesfärdighet på ett så ofullkomligt sätt som att
börja vid arbetsbänken eller maskinen och lära,
så gott det gick, under dagens arbete. I bästa
fall fick han ledning av de utländska yrkesmän,
som inkallats till Sverige, men deras insats
förslog naturligtvis inte långt. De lägre tekniska
skolorna under det förra århundradet kunde nog
på en del platser ha sin betydelse, men i de flesta
fall voro de alltför obetydliga för att kunna göra
någon avgörande insats.
Yrkesutbildningens brister framhävdes med ett
drastiskt exempel av en ingenjör, som år 1886
inledde en diskussion i Svenska
Teknologföreningen över ämnet "Vad kan från arbetsgivarens
sida göras för att utbilda dugliga arbetare vid
mekaniska verkstäder, arbetare, som med skäl
kunna kallas filare, svarvare och gjutare?"
"Ynglingens första göromål består vanligen i
putsning av gjutgods; därefter börjar lian gänga
skruvar och muttrar samt försöker att på egen
hand med filen förstöra den ganska goda
sexkantiga form, som smeden givit dessa senare.
Efter ett års förlopp ha hans insikter inte
mycket ökats. Hans sysselsättning är ungefär
densamma, och någon undervisning har han inte
bekommit — i vanliga fall, åtminstone — såvida
inte de förebråelser han fått uppbära, och vilka
vanligen äro både talrika och föga
uppmuntrande, kunna räknas som sådan. Han börjar snart
under dylika förhållanden misströsta och vill ut
för att på andra ställen försöka sin lycka.
Arbetsgivaren skall då skriva ett betyg, och har
avlöningen varit knapp, så får han nu vara så
mycket liberalare vad betyget beträffar. Med detta
betyg på fickan vandrar arbetaren ut i världen
och råkar så på en arbetsgivare, som för tillfället
behöver en filare. Ynglingens betyg visar ju, att
han arbetat som sådan, och så har han varit
nykter — en egenskap som måtte vara särdeles
svår att finna, ty den sätter oftast
arbetsskickligheten i bakgrunden — och därpå erhåller han
anställning. Det visar sig nu oftast, att den
sökande är alldeles inkompetent för det arbete han
var avsedd för. Vad gör då arbetsgivaren?
Avskedar han ynglingen med uppgiften, att det inte
finns någon lämplig sysselsättning? I vanligaste
fall inte. Att ynglingen är okunnig i sitt fack är
en småsak, varvid ingen vikt fästes. Och en falsk
hederskänsla förmår därför arbetsgivaren att
söka igenom alla vinklar och vrår för att finna
något lämpligt arbete åt den nye filaren.
Gjutgods att putsa och hantlangning finns ju alltid.
Ynglingen kastas tillbaka på samma stadium,
som han stod på för ett år sedan, och
arbetsgivaren har en överflödig arbetare mer. Om ett
år har denne ytterligare ett betyg tillagt till sin
meritlista, och han beger sig ånyo iväg samt danas
sålunda till en okunnig arbetare, som vandrar
land och rike omkring och slutligen inte duger
till annat än hantlangare samt att tjäna som
varnande exempel."
Det kanske allljämt finns någon som har
svårt att inse vikten av att ge stöd åt unga
människor, som verkligen vilja lära. En sådan
person skulle jag vilja föreslå ett studiebesök på
Riksarkivet i Stockholm. Där finnas några
hyllor, som på meter efter meter rymma
ansökningar om reseunderstöd, ingivna till
Kommerskollegium av svenska arbetare och ingenjörer.
Under 1800-talets sista hälft inkommo årligen
ett eller flera hundratal sådana ansökningar
från vetgiriga ungdomar, som efter självstudier
och hård praktik ville resa ut till de industriella
föregångsländerna för att där studera de metoder,
som vårt då efterblivna land hade behövt känna.
Men de som styrde och ställde hade då inte stort
intresse för saken. Av de många kvalificerade
sökandena var det blott ett ringa antal, som fick
förmånen att resa. Under vart och ett av de
sjudande högkonjunkturåren på 1870-talet
begärde ett par hundra arbetare och ingenjörer
sådana reseunderstöd, men anslagen förslogo blott
för något tiotal per år. Det behövs inte stor
fantasi för att inse, hur oerhört lönande det
skulle ha varit för vårt folkhushåll att ge stöd
åt flera av dessa ungdomar — och förresten även
åt flera av dem som i andra former önskade
förkovra sin yrkesskicklighet.
Den sociala traditionen
Under det förra århundradet var det ju inte så
vanligt, att man såg förbättringen av
människornas levnadsvillkor i sitt sammanhang med
näringslivets förkovran. Att det i stort sett rådde
en ganska trång syn på den sociala frågan är
välkänt, men den negativa traditionen är dock
inte alldeles förhärskande. När det gäller de
stora landsbygdsindustrierna, främst järnbruken,
finns också en förebildlig tradition. Naturligtvis
var det nödvändigheten, som kom företagen i
landsbygdens isolerade industrisamhällen att i
olika avseenden sörja för sina anställda. Men
ett sådant förmyndarskap kan utövas på olika
sätt; det goda sätt som det vanligen skedde på
inom de svenska brukssamhällena visar, att
omsorgen inte begränsades till det ofrånkomliga.
Även i slutet av 1800-talet, då
järntillverkningen koncentrerats till storföretag med en
betydande människoanhopning, och då de små
idylliska smedstugorna fått vika för
arbetarbarackerna, tedde sig förhållandena vid bruken vanligen
bättre än vid de yngre industriföretagen. När
förste provinsialläkarna i början av 1890-talet
upptogo sin verksamhet som hälsoinspektörer,
kunde de oftast ge ett relativt gott betyg åt
brukens förvaltning av människomaterialet:
"Inspektionen vid Gimo Bruk verkställdes den
28 juli 1891 i närvaro av ägaren ocli vice
ordföranden i kommunalnämnden. Befolkningens
antal uppgår til! mellan 500 ocli 600. Bostäderna
tillhöra i allmänhet kasernsystemet. De flesta
byggnader äro uppförda i två våningar eller i en
undervåning och en vindsvåning. De två
sistnämnda ombyggas dock nu efter hand, emedan
vindsrummen visat sig alltför låga.
Arbetarfamiljernas boningsrum äro rått stora och väl
hållna. Överallt iakttogos renlighet och
prydlig-het samt en viss grad av välmåga. Svin hållas
av varje familj och mångenstädes kor. Stior ocli
fähus äro rätt långt avlägsnade från bostäderna.
Ett stort ocli prydligt stenhus inrymmer så väl
117 27 febr. 1943.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
