Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13. 27 mars 1943 - Stadsplan och trafikfördröjning. Ett svar, av Tage William-Olsson - En ingenjör om Södersjukhuset, av Tage Bilde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
0,1 poäng för varje icke av de anslutande gatornas
nivåer betingad stigning av 1 m samt 0,2 poäng
för varje korsning av körfiler. Uttryckt i % av
högsta möjliga poäng, skulle man på detta sätt
kunna få fram en trafikleds eller stadsplans
"trafiktekniska verkningsgrad
Beräkningar av detta slag äro sålunda ganska
komplicerade och böra måhända inte
rekommenderas till okritisk användning, men i särskilt
svårbedömda och viktiga frågor är en metod att
ersätta det myckna "tyckandet" med objektiva
omdömen enligt min mening av behovet
påkallad. Betänker man hur mycken möda, som
nedlägges på kostnadsberäkningar, så borde även
ganska ingående beräkningar av här antydd art
väl kunna försvara sin plats.
Om redan bedömandet av en stadsplans
tekniska egenskaper, vilka jämte kostnaderna dock
principiellt representera mät- och vägbara
storheter, är så komplicerat, hur mycket svårare blir
inte uppgiften när därtill komma de sociala och
estetiska momenten och genomförbarheten, vilka
principiellt undandra sig objektiv bedömning?
Och likväl är man tvungen icke blott att som
fackman ta ställning till olika alternativa
möjligheter, utan därtill att motivera detta
ställningstagande på ett sådant sätt, att — för att ånyo
citera Ångström — framställningens
huvudargument äro lätt tillgängliga för icke fackmannen.
En slutsats är i denna situation ofrånkomlig: om
icke stadsplanemannen låter leda sig uteslutande
av vad teknisk sannfärdighet och socialt och
konstnärligt samvete bjuda, har han inte stor
chans att nå den riktiga — eller låt oss hellre
säga, den optimala lösningen. Uppenbart är
även, att möjligheterna till
meningsskiljaktigheter, även i relativt enkla fall, kunna vara mycket
stora. Desto angelägnare är det att bygga så
mycket som möjligt på objektiva bedömningar.
Vad slutligen nedre Norrmalm i Stockholm
beträffar, som gav anledning till min replik i
Tekn. T. till vissa diskussionsinlägg efter mitt
föredrag i Teknologföreningen, så har Ångström
på en punkt missförstått mig. Jag påstår
ingalunda att teknikerna brustit i uppslagsrikedom.
Tvärt om. Det finns gott om positiva uppslag av
värde. Men hittills har intet av dem kunnat
nyttiggöras. Stadsplanenämnden lät sig för snart
15 år sedan ryckas med av det stort upplagda
sveavägsprojektet, men trots att redan
slussregleringen 1931 i själva verket innebar, att
grundtanken i detta projekt övergivits och trots den tungt
vägande kritik, som för längesedan borde ha
övertygat nämnden, att förslaget icke, vare sig
ur tekniska, ekonomiska, genomförbarhets- eller
estetiska synpunkter var godtagbart, ligger det
alltjämt och förhindrar en fri diskussion av andra
möjliga lösningar. Och vad värre är — då man
icke kunnat få det i sin helhet accepterat,
begagnar man sig av taktiken att genom
fastställelse i stadsplan av viktiga detaljer binda
utvecklingen vid 1928 års plan, utan att klargöra dessa
konsekvenser för de ansvariga
lekmannainstan-serna. Den argumentering, som förebragts till
försvar för denna försåtliga stadsplanepolitik, har
snarare gått ut på att icke klarlägga än att klar-
lägga, den har varit både förvirrad och
förvirrande. Det var det stickprov på denna
argumentering, som gavs i diskussionen efter mitt föredrag i
Teknologföreningen, som kom mig att formulera
min replik med en viss skärpa. Jag tror, att de
initierade, som åhörde debatten, icke skola finna
den oberättigad. Jag har sålunda vänt mig mot
mycket speciella, för att inte säga exceptionella
förhållanden och ingalunda mot
stadsplanemännen eller trafikteknikerna i allmänhet.
En ingenjör
om Södersjukhuset
DK 725.51
Som frågan om Södersjukhuset i Stockholm nyligen
har behandlats i Stockholms Stadsfullmäktige, varvid
frågan närmast blev besvarad med jaså, återges
här-nedan ett av de få fackmässiga uttalanden i denna
angelägenhet, nämligen ett sammandrag av en artikel av
direktör Tage Bilde i Byggnadsvärlden 1943, h. 8.
Förf. framhåller inledningsvis, att det är den minst
sagt fräna kritik, som på sistone har kommit
sjukhusbygget till del, bl.a. från pressens sida, som är motivet till
hans uppsats. I en interpellation av
stadsfullmäktigeledamoten Carl Patric Ossbahr har bisterheten enligt förf. fått
ett särskilt ampert drag. Detta har bibringat förf. den
uppfattningen, att det vore ett betydande allmänt intresse
att genom undersökningar på platsen söka få fram en så
"sann bild av verkligheten" som möjligt. I spetsen för det
stora bygget står en av vårt lands mest erfarna
sjukhuskonstruktörer, ingenjör Hjalmar Cederström, och förf:s
första åtgärd blev att hos ingenjör Cederström förhöra sig
om vad denne som representant för den angripna parten
kunde ha att anföra. Märkligt nog visade det sig att ingen
av kritikerna, således icke heller herr Ossbahr, hade ansett
det nödvändigt att ens avlägga ett besök hos den ende helt
initierade, nämligen chefsarkitekten.
Efter ett synnerligen ingående studium av
utredningsmaterialet och efter samtal med ansvariga personer inom
sjukhuskomplexet har förf. kommit till ett resultat, "som
närmast kan betecknas som häpnadsväckande".
Myndigheternas mening är att rationalisera
sjukhusväsendet genom slopande av en del gammalmodiga
sjukhus. Södersjukhuset är därför att betrakta som ett
ersättningssjukhus. När under innevarande år 617 platser kunna
tas i bruk vid Södersjukhuset, kommer exakt samma antal
platser att läggas ned vid Maria Sjukhus, Södra B. B., Äsö
och en del av S:t Erik.
Karolinska sjukhuset kunde ej, som planerats, förläggas
till Ladugårdsgärde, därför att Staten nekade upplåta tomt
för ändamålet. En fullständig och dyrbar omläggning av
byggnadsplanerna blev därför nödvändig för sjukhusets
uppförande i Solna. För detta, skriver direktör Bilde, kan
förvisso icke Södersjukhuset lastas.
Principen för en rationell sjukhusvård är numera, att
vid varje distriktslasarett medicinens samtliga resurser
skola finnas. I en programutredning härom, stadskollegiets
utlåtande nr 17/1934, är varje medicinskt disciplinskt
program undertecknat av den ansvarige specialläkaren. I sin
interpellation har herr Ossbahr intiessant nog icke tagit
den ringaste hänsyn till hur dessa läkarnas krav ha
inverkat på formatet av det "överdimensionerade jättesjuk-
166
27 mars 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
