Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15. 10 april 1943 - Nya metoder — en diskussion om rationalisering, av Carl C:son Schmidt, Elvira Wedberg-Larsson, Bertil Starck, Emil Petterson, Torvald Karlbom, Harald Ager och Harald Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
vilopauser under arbetstiden, en personlig tid,
som inte behöver rationellt utnyttjas.
Arbetsstudierna har ju som mål att få fram nya
och effektiva metoder. För arbetarna kan detta
betyda ett merarbete, som de naturligtvis vill göra
en ekonomisk vinst på. Annars är det omöjligt
att för deras vidkommande se något fördelaktigt
i det hela. Jag tror, som sagt, att arbetsstudierna
är framtidsmetoden vid ackordsättning, men jag
vill mycket bestämt betona hur viktigt det är att
man här bygger på ett förtroendefullt samarbete
mellan ingenjörer och arbetare.
Överingenjör Bertil Starck
Rationaliseringens mål är förvisso att arbeta
förnuftigt, men för att tillfredsställa individen
måste det vara mer än så. Rationaliseringen måste
i sista hand vara ett medel för det sociala
framåtskridandet. Vår materiella kultur bygger på allt
vad landets olika industrier presterar. En stegring
av denna kultur kan ej ske på annat sätt än
genom ytterligare stegring av den mängd
producerade nyttigheter, som kan komma på varje
individ. Omvänt betyder detta att för den enstaka
individen inte finns annat sätt att bidra till
stegrad materiell kultur än genom att öka sin egen
insats i produktionen.
Delaktiga i detta vittomfattande
rationaliseringsarbete är alla de individer, som på ett eller
annat sätt gör det möjligt för de tillverkande och
distribuerande organen att ställa varan till
individens förfogande.
Driftingenjörens insats i denna process är att i
samarbete med de forskande och nyskapande
krafterna öka produktionen per individ i den
direkta fabrikationsprocessen. För detta ändamål
tar han i anspråk en del av landets tillgångar i
form av kapital, jord och arbetskraft, och det
gäller att ta dem i anspråk på sådant sätt, att inte
skada eller slöseri förekommer. Det gäller sålunda
bland annat att begagna arbetskraften på sådant
sätt, att den önskade produktionsstegringen
erhålles, utan att arbetskraften därigenom åsamkas
skada. Med oförändrade anordningar kan
intensiteten endast drivas till en viss nivå, utan skada
för arbetskraften. För att vinna ytterligare
produktionsstegring per individ måste nya
hjälpmedel, som avlastar arbetaren, tillgripas, och därvid
möter driftingenjören sina ofta mest svårlösta
uppgifter, nämligen problemet "Människan i
arbete" och problemet "Produktionskvantitetens
ökning".
När man märker den förståelse för
rationaliseringsarbetet, som finns bland ledande män inom
fackföreningsrörelsen, måste man med en viss
förundran konstatera en efterblivenhet i detta
avseende hos den enskilde arbetaren. Allt för ofta
är han likgiltig för allt som rör arbetet utöver
lönen och allt för sällan möter man individer, som
har full förståelse för att den produktionsapparat,
som finns inom varje industri, i sista hand ej är
annat än en av vår tids och vårt lands
värdefullaste tillgångar för ökat materiellt välstånd.
Det gäller att göra arbetaren till en medarbetare,
som lojalt ställer sin erfarenhet, duglighet och
vilja vid arbetsledarens sida för att i samarbete
med denne och med full förståelse för värdet av
sin insats lösa rationaliseringsproblemen.
En stötesten mellan företaget och arbetaren
utgöres ofta av frågan om skälig lön för ett arbete.
Många förhållanden regleras av avtal, men i
verkligheten torde det knappast finnas någon
överenskommelse på denna punkt. Allt för ofta har
arbetaren sin uppfattning ocli arbetsledningen sin
och detta försvårar ackordsättningen. Detta
resulterar dels i en önskan hos arbetaren att vid
pågående arbetsstudie hålla takten nere så
mycket som möjligt, för att, när ackordet är fastställt,
ha möjlighet till en förtjänst, som är högre än den
normala. I sin tur medför detta ett olämpligt
förhållande av misstro mellan arbetsstudieingenjören
och arbetaren. I våra dagar, då arbetsstudier inom
såväl gamla som nya områden tillämpas i tidigare
oanad skala, har ett stort antal
arbetsstudieingen-jörer med bristande träning inom facket tagits i
anspråk. Det nyss antydda förhållandet kan
därför komma att få mycket kännbara följder,
antingen i form av en lönenivå, som är högre än den
i avtalet avsedda, eller också ackord, felaktiga i
det avseendet, att arbetaren av kollegial hänsyn
ej kan arbeta för fullt på arbetsuppgiften.
Riktvärden för skälig lön vid ackordsarbete efterlysas
i kommande avtal.
Direktör Schmidts synpunkter på
arbetsstudieingenjören vill jag livligt ansluta mig till. Den
person, som fyller dessa krav, är en synnerligen
värdefull person och snart sagt en nödvändig
förutsättning för rationaliseringsarbetet. Trots att det
finns många väl kvalificerade
arbetsstudieingen-jörer skulle jag dock vilja hävda den åsikten, att
arbetsstudierna på allt för många ställen befinner
sig på i stort sett samma stadium som vid början
av den 20-årsperiod, under vilken arbetsstudier i
större utsträckning förekommit i landet.
Det kan vara på tiden att arbetsstudiearbetet
föres upp på en högre nivå, vilket de ledande
företagen här i landet för övrigt inte står
främmande inför.
Man bör söka åstadkomma en samfälld och
branschvis verkställd bearbetning av alla de
arbetsstudieresultat, som kan lämpa sig för
sådan bearbetning.
Uppdelas ett arbete i tillräckligt små element
och skiljes de maskinberoende maskintiderna och
de uteslutande arbetarberoende handtiderna ifrån
varandra, så finner man snart, att många av
dessa element återkommer inom likartade
operationer på de mest olika arbetsstycken. Jag
hänvisar här blott till de tyska grundläggande
arbetena inom detta område.
De riktvärden för ackordsättning, som på detta
sätt skulle utarbetas, och de nyss nämnda
riktvärdena för skälig lön vid ackordsarbete torde
vara ovärderliga för industrien och torde bland
annat verksamt befrämja det önskvärda
förtroendefulla samarbetet mellan arbetaren och
arbetsledningen. Det kommer även att vinnas en
bättre förståelse för att arbetsstudieingenjörens
mången gång svåra uppgift i grund och botten är
den att hjälpa arbetaren att på bästa sätt utnyttja
sina personliga förutsättningar i produktionens
tjänst.
10 april 1943
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
