Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16. 17 april 1943 - Aerodynamik och segling, av Erik Petersohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
gripes av vingen, utgöres av en cylinder med
vingens spännvidd som diameter och den per
tidsenhet tillryggalagda vägen som längd (fig. 8).
Genom upptrycket på vingen får denna
luftcylinder en snett nedåtriktad rörelse, och den på
vingen resulterande kraften kommer att luta bakåt
en vinkel lika med hälften av den vinkel luften
avviker. Den resulterande kraftens komposant
i flygriktningen är det inducerade motståndet.
För en given lyftkraft måste emellertid
produkten av den nedåtgående luftmassan och dess
hastighet nedåt ha ett visst värde. Detta medför,
att om den av vingen angripna luftmassan är
stor, dvs. vingens spännvidd stor, blir
avviknings-vinkeln liten och därmed även det inducerade
motståndet litet.
Ur ovanstående betraktelsesätt kan följande
enkla formel för beräkning av det inducerade
motståndsvärdet Cwi härledas
= 3 Wi _ cj _ F
där b — vingens spännvidd.
Denna formel, som är teoretisk riktig för
elliptiska, plana vingar, är utan större fel användbar
även för andra vingformer med symmetrisk plan-
b2
form och sidoförhållande > 2.
r
I fig. 9 visas huru sidoförhållandet härigenom
kommer att inverka på polarkurvan för en och
samma vingprofil. Inverkan är som synes
ganska avsevärd. Motsvarande kurskraftdiagram
visas i fig. 10. Särskilt vid vinklar nära vinden
visar sig de stora sidoförhållandena effektiva.
För att på ett segel utnyttja denna effekt
ligger det givetvis närmast till hands att göra seglet
Fig. 10. Kurskraftkurvor för vingar med olika
sidoförhållanden.
så högt och smalt som möjligt, men det finns
även ett annat sätt att få fram samma verkan.
För att åskådliggöra detta kunna vi tänka oss
två extrema fall. I det ena fallet ha vi ett segel,
(som sitter högt upp, så att en bred spalt finnes
mellan bom och däck. Sidoförhållandet för ett
sådant segel är därvid det, som motsvaras av
seglets yta och höjd räknat från bommen. I det
andra fallet tänka vi oss seglet nedflyttat, så att
någon spalt mellan bom och däck icke förefinnes.
I detta fall kan icke någon ändvirvel och därmed
följande kantförlust uppstå vid bommen, och
vattenytan kommer att verka som symmetriplan
för ett segel, som har ett sidoförhållande lika
med dubbla det, som motsvarar seglets
dimensioner. Vid måttlig spalt har man någon
mellanform mellan dessa båda fall. Det är sålunda ur
denna synpunkt fördelaktigt att ha spalten
mellan bom och däck så liten som möjligt.
I detta sammanhang skola också visas några
Fig. 11. Vingar med spalt och urtag.
Fig. 9. Polarkurvor för vingar med olika sidoförhållanden
188
10 april 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
