Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16. 17 april 1943 - Aerodynamik och segling, av Erik Petersohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Yindnklnm
!.o Cx
Fig. 16. Gaffelsegel (enligt
Croseck).
Fig. 17. Triangulärt segel
(enligt T anner).
Fig. 15. Sammanställning av polar- och kurskraftkurvor
för olika segel.
dande uppfattningen, att endast den mot
segelytan vinkelräta vindkomposanten skulle vara
verksam, och att den resulterande kraften är
vinkelrät mot seglets yta, vilket leder till uttrycket
P — ^ {v sin <x)~’ F för den verkande kraftens
storlek.
Krafter på fartyget
Förutom det strömningsförlopp omkring seglet,
som nu beskrivits, finns vid segling ännu ett,
nämligen strömningen kring fartyget, vilken vid
segling ur hydrodynamisk synpunkt är fullt
analog med den omkring seglet.
Genom den på seglet verkande krängande
kraften utsättes fartyget för en tvärkraft, vilken
gör, att fartyget måste skära igenom vattnet på
ett sätt, som är jämförbart med det, på vilket en
flygplanvinge går genom luften, där flygplanets
tyngd motsvarar sidokraften på fartyget, vidare
kommer vingens anfallsvinkel att motsvara
fartygets avdriftvinkel.
På samma sätt som för en flygplanvinge kan
också den på fartygets undervattenskropp vid
olika avdriftvinklar verkande kraften återges i
form av en polarkurva. Även här uppträder ett
inducerat motstånd, som på grund av det
ogynnsamma sidoförhållandet, som det här måste bli
fråga om, kan bli ganska betydande, och det blir
detta, som blir avgörande för fartygets
lämplighet för bidevindsegling.
Till skillnad från polarkurvan för ett segel blir
emellertid polarkurvan för en fartygskropp icke
helt oberoende av hastigheten, enär här även
vågbildningsmotståndet tillkommer, vilket icke
följer den förut använda kvadratiska
motståndslagen. Detta gör, att vid ökad hastighet
polarkurvan förskjutes åt höger.
Bestämning av polarkurvor för fartyg har
utförts av Frey, som undersökt bl.a. ett
segelfartyg och en skärgårdskryssare, för vilka polar-
kurvor visas i fig. 18. Mest framträdande är
skillnaden i anfalls- eller avdriftvinklar; för t.ex.
ett antagande att den krängande kraften är lika
stor som den framåtdrivande blir avdriftvinkeln
för segelfartyget ca 2° och för skärgårdskryssaren
ca 1°; skulle den krängande kraften ökas till den
dubbla, bli motsvarande vinklar ca 5° resp. 2,5°.
Dessa undersökningar äro av försökstekniska
skäl icke utförda i vatten utan i luft, och
därigenom har vågbildningsmotståndets inverkan
icke kommit med i dessa resultat, utan en särskild
korrektion måste göras för denna. Denna
korrektion måste vara grundad på modellförsök i
vatten, varvid modellen dock icke torde behöva
släpas med anfallsvinkel. Denna snedsläpning av
modeller i vatten fordrar så komplicerade
anordningar, att man föredragit att utföra sådana
undersökningar på stillastående modell i
vindtunnel.
Fig. 18.
Undervattenskrop-pens polarkurva för tvä olika
fartygstyper.
190
10 april 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
