Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18. 1 maj 1943 - Jordbruket och folkhushållningen, av Einar Sjögren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
är vår egen marknad snart fylld. Är man då
beredd att inskränka jordbruket, ta risken av
bristande beredskap och av tro på en evig fred? Det
kan vara anledning att i tid överväga dessa vitala
frågor.
Staten och jordbruket
För övrigt, efterkrigstidens
arbetsmarknadsfrågor äro ännu helt höljda i dunkel. Efter förra
kriget följde en särskilt i vissa länder mycket
besvärande arbetslöshetsperiod. Det är mycket
möjligt och kanske troligt, att induStriens sugning
efter arbetskraft åtminstone temporärt upphör,
och att det då blir nödvändigt att falla tillbaka
på jordbruket såväl för att kunna leva och bo
billigare som för att finna lämpliga arbetsobjekt.
Det kan i detta samband vara anledning att erinra
om det här dokumenterade stora
rationaliseringsbehovet inom jordbruket särskilt med avseende
på sammanslagningen av brukningsdelar och
dessas byggnadsbestånd. På detta område kan man
säkerligen skapa en lämplig, statsdirigerad
motvikt mot en lågkonjunkturs arbetslöshet.
Jag nämnde statsdirigerad, och det för
diskussionen in på anmärkningen mot jordbruket, att
det i så stor utsträckning anlitar statens stöd.
Varför söker man inte frigöra sig från detta? frågar
industriens folk. Några synpunkter på denna
fråga kunna vara av intresse.
Det bör då erinras om att jordbruket sedan
äldsta tider varit huvudnäringen i landet, kring
vilken statens omsorger i första hand samlat sig,
och att det först i senare tid trätt tillbaka från
denna ställning. Man kan således i viss mån tala
om tradition, men denna är givetvis icke i och
för sig av något bestående värde. Viktigare är då,
att ett lands livsmedelsförsörjning är av vital
betydelse för nationen och detta ej blott med hänsyn
till näringsbehovets tillfredsställande utan även
för att tillförsäkra medborgarna deras dagliga
bröd till för landets penningpolitik lämpliga
priser. Dèt måste med andra ord bli en avvägning
mellan de olika gruppernas intressen, och detta
låter sig under nuvarande system näppeligen göra
annat än under statens medverkan. Därom torde
de flesta vara eniga, även om det t.ex. under
nuvarande kristid höjes röster för en fri
prisbildning, som givetvis under en knapphetsperiod
skulle kunna åstadkomma oskäliga priser.
Men om nu staten har så stora intressen att
bevaka inom jordbruksnäringen, så måste den å
andra sidan sörja för att denna närings
utveckling och trivsel befordras. Om staten under en
kritisk period, t.ex. för att hindra en inflation,
håller tillbaka jordbrukspriserna, så att
jordbrukarna ej få några pengar över till förbättringar
och rationaliseringar, så måste dylika komma till
stånd senare under statens medverkan. Denna
fråga är aktuell just nu och bör observeras under
en kommande period. Jordbruket i stort —
undantagen bekräfta regeln — har ingalunda haft
den möjlighet till konsolidering av sin ställning,
som i hög grad karakteriserat många industrier
under de senare åren.
Ytterligare må anföras, att den överflyttning
av arbetskraft från jordbruket, som i själva
verket har varit en förutsättning för en fortskridande
industrialisering, inneburit en kapitalåderlåtning
för jordbruket, då kostnaderna för att föda upp
och utbilda denna arbetskraft åvilat jordbruket
utan att de i någon form drabbat det övriga
näringslivet. Under årens lopp stiga dessa kostnader
till väldiga belopp. För statens vidkommande kan
denna rekrytering säkerligen aldrig ske sundare,
billigare och för den allmänna välfärden
fördelaktigare än i jordbruket. Det är i högsta grad ett
statens intresse att så länge som möjligt kunna
bibehålla denna anordning, men den innebär
förpliktelser för båda parterna.
Ett mycket viktigt skäl till statens inflytande
inom jordbruket är givetvis också den
individualistiska prägel, som har varit karakteristisk för
jordbruket. Det har förelegat motsättningar
mellan olika grupper av jordbrukare liksom också
mellan olika landsdelar. På detta område har det
sista decenniet uppvisat en radikal omsvängning
i tänkesättet genom föreningsrörelsens
utbredning bland jordbrukarna. En annan mentalitet
förmärkes, och även om denna understundom kan
ta sig för en utomstående väl drastiska uttryck,
så bör det erinras om, att dylikt alltid utmärker
unga rörelser, som ännu ej fått erfarenhetens
stadga. Det saknas anledning att förutsätta, att
icke jordbrukets föreningsrörelse rätt snart skall
fylla sin plats i näringslivets allmänna rådslag.
Säkerligen kommer detta att innebära ett visst
lösgörande från ett alltför starkt beroende av
statens stöd, vilket kan förtjäna att
uppmärksammas.
Det återstår en fråga att besvara:
verkningsgraden inom jordbruket. Den är så
ingenjörstek-niskt betonad, och uppriktigt sagt står jag själv
frågande, om den kan besvaras annat än genom
en hänvisning till de andra svar, jag sökt ge.
Jordbruket är ingen maskin, det är en syntes
mellan natur, arbete och kapital, och jordbrukets
framtid beror av att den syntesen blir riktigt
utformad. Industrien kan bidra därtill, andra
näringsgrenar likaså, och i sista hand bygger ju
vårt lands välstånd och framtid på en förnuftig
syntes av hela näringslivet i dess olika
förgreningar.
208
1 maj 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
