Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18b. 1 maj 1943 - Segelflygning, av Grels Næslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 3. Luftbromsar i utfällt låge.
landning fällas ut vinkelrätt från vingens
över-ocli undersida, fig. 3. De utgöra härvid ett ökat
motstånd, samtidigt som de genom den
virvelbildning, som uppstår bakom dem, minska
vingens yta och därmed även lyftkraften. De begagnas
således med fördel vid segelflygplan. Genom
användning av luftbromsar kan vid ett modernt
segelflygplan glidtalet varieras mellan 30 : 1 och
5:1. Om ett flygplan sålunda befinner sig på 10
m höjd kan föraren genom att fälla ut
luftbromsarna mer eller mindre landa inom ett område,
vars hitre gräns ligger 50 m och bortre gräns 300
m bort, se fig. 4.
Hangvindar
Hang är ett tyskt ord, som betyder sluttning.
Hangvind erhålles överallt, där en horisontell
luftrörelse — vinden — pressas uppåt av ett binder.
Uppvindens uppkomst vid ett hang framgår av
fig. 5. Förutsättningarna för segelflygning i
hangvind klarläggas i fig. 6.
Är flygplanets sjunkhastighet lika stor som
uppvinden, håller flygplanet höjden; finnes etl
visst uppvindsöverskott, stiger flygplanet. Om
man flyger vinkelrätt ut från hanget mot vinden,
blir flygplanets färdhastighet (hastigheten i
förhållande till marken) lika med skillnaden mellan
den horisontella hastigheten i vindstilla och den
horisontella vindhastigheten. Blåser det mycket
kraftigt kan det sålunda inträffa, att flygplanet
från marken sett tyckes stå stilla i luften. I
förhållande till luftmassan rör sig dock flygplanet
alltid med normal glidhastighet.
Uppvindsområdets bredd är beroende på
sluttningens storlek, vid Ålleberg t.ex. är området 100
—200 m. Det är av vikt, att uppvindsområdets
Fig. 4. Landningsmöjligheter för ett segelflygplan, försett
med luftbromsar. Vid glidtal 5 :1 äro luftbromsarna helt
utfällda.
bredd medger möte mellan flygplan, som
samtidigt flyga över hanget. Själva hangflygningen
tillgår så, att segelflygplanet på ett eller annat sätt
— metoderna kommer jag att behandla senare —
kopplas loss ovanför hanget. Därpå flyger föraren
parallellt med hanget och måste alltså hålla upp
flygplanets nos mot vinden så mycket, att
avdrif-ten från sidvinden motverkas, se fig. 7. Den höjd
flygplanet kan hålla är beroende av hur högt
uppvindsområdet sträcker sig, och dettas höjd är i
sin tur beroende av vindstyrkan. Ju kraftigare det
blåser, desto högre upp kommer man. Ett hang
kan icke gärna användas vid vindstyrka under
5—6 m/s. Flygningen bör avbrytas senast när
flygplanet icke kan nå över hangets krön. Stannar
man kvar för länge på lägre höjd, riskerar man,
att flygplanet kolliderar med sluttningen.
Ett "idealhang" bör ha följande egenskaper.
Nedanför hanget bör terrängen vara slät, dels för
att möjliggöra start och landning nedanför
hanget, dels för att turbulens (virvelbildning)
bakom ev. hinder såsom träd, gårdar osv. icke
skall uppstå och förstöra uppvindsområdet. Själva
hanget bör nertill slutta relativt svagt för att bli
brantare mot krönet, övergången från sluttningen
till hangets krön bör vara mjuk. I annat fall kan
längs krönet uppstå ett vindbälte, där luften är
turbulent.
Ju längre utsträckning hanget har desto bättre.
Idealet är naturligtvis ett hang, som har formen
av en cirkel, med andra ord ett runt berg med
jämna sluttningar och som ligger på ett slättland.
Ett hang kan nämligen användas endast 0111
vinden blåser något så när vikelrätt mot lianget.
Termiska uppvindar
All segelflygning bestod ända till 1926 i
hang-flygning. Detta år inträffade det emellertid vid en
av de största segelflygskolorna i Tyskland —
Was-serkuppe —, att ett flygplan, som seglade över ett
hang, kom i närheten av en åskfront, som drog
fram över platsen. Flygplanet sögs in i åskmolnet
och försvann. Först efter ett par timmar kunde
föraren landa på en plats flera mil från
Wasser-kuppe. Detta var den första termiska
segelflygningen.
Denna form av segelflygning kallas numera för
åskfrontscgling. Den för seglingen nödvändiga
Fig. 5. Princip för hanguppvindens uppkomst.
ai = vindstyrka, bi = uppvind, ci=zhorisontell vindhastighet.
’244
1 maj 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
