Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18b. 1 maj 1943 - Segelflygning, av Grels Næslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
l/Vo c/r ik fri i ’fi q
A
I ] t >))*>/>>> ■
Fig. 6. Flygning i hangvind.
uppvinden uppstår på så sätt, att en kall luftström
— under rörelse med stor hastighet — kastar
undan en varmare och tunnare luftmassa, som
härigenom får vertikal riktning.
Åskfrontsegling, fig. 8, är ett slags hangsegling,
men med ett rörligt hinder — den kalla
luftströmmen. Framför de mörka blåsvarta åskmolnen
skall man flyga för att kunna utnyttja det
kraftigaste uppvindsområdet. Skulle uppvinden bli för
stark, eller håller man på att dras in i molnen,
behöver man bara söka sig till ett område, där
uppvinden är svagare. I nödfall kan man använda
luftbromsarna för att på så sätt öka sin
sjunk-hastighet.
Som bekant är varm luft lättare än kall luft.
Den varma luften stiger alltså uppåt. De egentliga
termiska uppvindarna alstras genom denna
strävan hos den varma luften att stiga uppåt.
En solskensdag uppvärmes jordytan ojämnt av
solstrålarna. Viss mark reflekterar solvärmen till
den luftmassa, som ligger ovanför, annan mark
absorberar solvärmen. Exempel på sådan mark
som reflekterar solvärme är bebyggda orter,
mogna sädesfält e.d. Skogar och vattendrag
absorbera däremot solvärmen.
Vi skola nu se, hur termisk uppvind
uppkommer t.ex. över ett sädesfält. Solen skiner på detta,
solvärmen reflekteras, temperaturen i luftlagret
ovanför sädesfältet stiger. Då denna
temperaturstegring uppgår till några grader i förhållande till
den omgivande luftmassan, släpper den
uppvärmda luftmassan — luftblåsan -— marken och
börjar stiga uppåt. I segelflygkretsar brukar man
kalla en sådan luftblåsa för "kamin". I början är
Fig. 8. Princip för åskfrontsegling.
kaminen relativt trång, men med tilltagande höjd
vidgas den. Den uppåtgående rörelsen fortsätter,
så länge kaminen är varmare än den omgivande
luften, se fig. 9.
I detta sammanhang måste ett förhållande i
atmosfären beröras, nämligen hur
lufttemperaturen avtar med höjden över markytan. Det är
nämligen så, att ju längre från jordytan man
avlägsnar sig, desto kallare blir luften. Detta gäller
intill en viss gräns. Approximativt kan man räkna
med att temperaturen sjunker med 1° per 100 m.
Under vissa förhållanden kan det emellertid
inträffa, att denna serie brytes. Man kan plötsligt
stöta på ett luftlager, som är betydligt varmare,
än det egentligen borde vara. Detta kallas
inversion, fig. 10. Då en kamin stöter på ett varmt
inversionsskikt, upphör uppvinden.
Temperaturskillnaden mellan kaminen och den omgivande
luften utjämnas och därmed även uppvindens
drivkraft.
Uppvindens styrka i en kamin beror på
temperaturskillnaden. Ju större denna är, desto
starkare uppvind. I ett segelflygplan kan uppvindens
styrka avläsas med hjälp av stig- och
sjunkhas-tighetsmätaren, ett instrument, som visar
flygplanets rörelse i vertikalled, fig. 11. Visar
instrumentet + 0, är uppvinden lika med flygplanets
sjunk-hastighet. Kryper däremot visaren upp över noll
stiger flygplanet. Det rätta utnyttjandet av
upp-vindskaminerna kräver grundlig utbildning i
Fig. 7. Flygvåg vid hangflygning.
Fig. 9. Princip för uppkomsten av termiska uppvindar.
1 maj 1943
245
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
