Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 28. 10 juli 1943 - Krigsmaterielverket och industrien, av P Eg. Gummeson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
den mån så sker, måste dock planeringen för
denna anskaffning ske inom krigsmaterielverket,
om ej dessa köp skola verka störande på
industriapparaten. Det måste tillkomma industriverket
att anvisa vederbörande den industri eller
industrigrupp, på vilken de få planera sina
beställningar, och utanför denna anvisning må icke köp
äga rum.
Det har talats mycket om huruvida all
krigsmateriel av mass- och standardkaraktär skall
hänföras till centralanskaffning genom
krigsmaterielverket. Detta resonemang har framför allt
gällt anskaffningen av textil- och lädervaror,
vilken nu i huvudsaklig del verkställes genom
arméförvaltningens intendenturdepartement. Man
har därvid framhållit bl.a. att enär dessa
industrivaror äro enklare att framställa och hänföra sig
till en mindre omfattande industrigrupp än
exempelvis verkstadsindustrien, skulle en
centralplanering och centralanskaffning icke vara av
behovet påkallad. Enbart dessa skäl kunna
emellertid icke vara avgörande för huruvida en
centralanskaffning bör äga rum. I själva verket sker
redan nu en dylik i stor utsträckning inom
arméförvaltningens intendenturdepartement även för
de andra försvarsgrenarna. Det kan naturligtvis
diskuteras huruvida denna anskaffning likaledes
skall centraliseras till krigsmaterielverket, men
det faktum kvarstår, att i detta är avsett att
samlas den merkantila och tekniska sakkunskap, som
kan utan onödiga kostnader för staten
ombesörja anskaffning. Det måste sålunda innebära en
onödig dubblering och därmed onödiga kostnader
att anställa dylik personal på ytterligare ett
organ. Det förhållandet att anskaffningen är enkel
och kräver mindre planering kan ju i och för sig
icke innebära ett hinder för överförandet av även
dylika produkter till centralanskaffning genom
krigsmaterielverket. Logiskt sett bör som
tidigare nämnts försvarsmaktens
anskaffningsproblem i största möjliga utsträckning centraliseras
til! det organ, som är specielt avsett för dylika
uppgifter, nämligen krigsmaterielverket.
På krigsmaterielverket måste dessutom
ankomma att tillse att vårt lands industri är väl avvägd
i förhållande till krigsmaktens krav och icke
företer luckor i kapacitetshänseende. Den trängsta
sektionen bestämmer i själva verket hela
industriapparatens möjligheter att försörja
försvarsmakten. Det är sålunda en av
krigsmaterielverkets allra viktigaste uppgifter att tillse att, där
brister i kapacitet finnas, dessa bli avhjälpta och
industrigrenarna göras jämstarka.
Krigsmaterielverket skall ta initiativ till och stimulera fram ny
produktion, där det brister, och öka kapaciteten,
där denna icke räcker till. Även denna gren av
verksamheten innebär mycket stora uppgifter,
som enligt min mening endast kunna fullgöras
av personer, som äro förtrogna med teknik och
industri.
Kontrollbyrån
Kontrollbyrån har att ansvara för den slutliga
avsyningen och den kontroll av materielen, som
erfordras, för att denna skall kunna godkännas
för leverans. Kontrollen består i stora drag av
dels verkstadskontroll och dels funktionskontroll.
Med verkstadskontroll menar jag den kontroll,
som är en integrerande del i själva tillverkningen,
och utföres på verkstaden, under pågående
fabrikation. Den är sålunda direkt ett led i
anskaffningen och bör ske under överinsyn av det organ,
som verkställer köpet. Innan den slutgiltigt
färdiga produkten övertas av militären måste den i
vissa fall genomgå en militär funktionskontroll,
provskjutning osv. som lämpligen verkställes av
den slutliga emottàgaren. Att sammankoppla
dessa tvenne kontrollbegrepp anser jag inte
nödvändigt. Endast genom en centralisering av
verkstadskontrollen är det möjligt att undvika det
dubbelarbete, som nu pågår, då tre köpande
förvaltningar på en och samma fabrik hålla var sin
kontrollant. Med en centralisering av
anskaffningsverksamheten till krigsmaterielverket följer
sålunda, att kontrollverksamheten sammanhålles
inom detta för köp ansvariga organ. Sådan
sammanhållning är även riktig ur annan synpunkt.
Kontrollanten är nämligen den, som kommer
mest i kontakt med industrien och med dess
personal. När det uppstår problem inom
tillverkningen, kan kontrollanten genom att gå till
krigs-materielverket och där ombesörja hjälp —-
kontrollen kan kombineras med serviceverksamhet
— bistå sådana industriföretag, som ej äro fullt
förtrogna med de tillverkningsuppgifter, som de
kunna komma att ställas inför i händelse av
krig.
Förrådsbyrån
Krigsmaterielverket och framför allt den
tidigare arbetande ammunitionsnämnden hade att
anskaffa ammunition. Ammunitionsframställ
ningen är en typisk sammansättningsindustri, de
taljerna strömma från olika industrier till en
samlingspunkt för att där trotylgjutas, sammansättas.
och patroneras. Först därefter är ammunitionen
färdig för militärt bruk. Liksom vid all annan
sammansättningsindustri kräves det, för att
denna skall kunna arbeta ostörd, förrådsutrymmen
för såväl halvfabrikat (de färdiga detaljerna),
som för färdigfabrikat; mellan dessa båda
förrådsutrymmen ligger sammansättningsverksta
den.
Ammunitionsnämnden ansåg som ett av de
allra viktigaste åtgärderna när de övertogo
ansvaret för anskaffningen av ammunition vara, att
ordna tillräckliga förrådsutrymmen för såväl
halvfabrikat som färdigfabrikat i samband med
sammansättningsindustrierna. Genom dessa
förråd i egen hand och en väl organiserad maskinell
lagerbokföring erhålles den översikt över lager-
17 juli 1943
337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
