Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 31. 31 juli 1943 - En anordning för luftavfuktning med kiselgel, av Erik O Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
En anordning
för luftavfuktning med kiselgel
CIVILINGENJÖR ERIK O JONSSON, LSTF, STOCKHOLM
Luftavfuktning, dvs. borttagande av
vattenånga ur fuktig luft, kan ske på två olika sätt,
nämligen genom utfällning på kylda ytor och
genom användning av fuktupptagande ämnen. I
båda fallen beror avfuktningseffekten på att
av-fuktningsanordningen innehåller ytor, över vilka
vattenångans tryck är lägre än i den tillförda
luften. Vid den första metoden åstadkommes
denna trycknedsättning genom sänkning av
ytornas temperatur, medan den vid den andra
orsakas av det vattenupptagande ämnets kemiska
eller fysikaliska beskaffenhet. Även
kombinationer av båda dessa metoder förekomma, såsom
t.ex. våtluftkylare, där luften får passera en
dusch av nedkyld saltlösning.
Då det gällde att konstruera
avfuktningsanord-ningar för vissa i bergtunnlar förlagda
förrådslokaler, syntes betingelserna gynnsamma för
metoden med fuktupptagande ämnen, och denna
upptogs i anledning härav till närmare prövning.
De fuktupptagande ämnena kunna uppdelas i
tre grupper:
fuktadsorberande ämnen, såsom kiselgel
(silica-gel) , aktiv lerjord, aktivt kol m.fl.,
fasta ämnen, som vid fuktupptagningen
kemiskt förändras eller gå i lösning, såsom P205,
CaCL m.fl., samt
flytande ämnen och vattenlösningar av fasta
ämnen, såsom H2S04, CaCl,-lösning m.fl.
Eftersom avsikten med avfuktningen närmast
var att hindra röstning av järn, ansågos ämnen
ur de båda senare grupperna ej kunna
ifrågakomma, enär det vid användning av dessa ämnen
syntes svårt att helt förhindra små partiklar av
dem att följa med luften till förrådsrummen och
där lagra sig på godset och orsaka röstning.
Undersökningen begränsades därför till ämnen av
den första gruppen.
De fuktadsorberande ämnenas albnänna egenskaper
De fuktadsorberande ämnena kännetecknas av
en mycket stor porositet. Porerna äro mycket
fina, och den inre porytan blir därför stor.
Kiselgel skall sålunda, enligt uppgift av en tillverkare,
ha en inre poryta av -100 à 500 m2/g.
Den vid jämvikt upptagna fuktkvantiteten
beror huvudsakligen av den omgivande luftens re-
DK 628.84
lativa fuktighet och endast i mindre grad av
temperaturen. Mot varje värde på den omgivande
luftens relativa fuktighet och temperatur svarar
således ett visst fuktighetsinnehåll hos det
fuktadsorberande ämnet, ökas luftens fuktighet, tar
ämnet upp fukt, och om luftfuktigheten minskas,
avger ämnet fukt. Temperaturen inverkar i regel
så, att fuktupptagningen vid en viss relativ
luftfuktighet sjunker med stigande temperatur.
Denna inverkan är dock, som nämnts,
förhållandevis ringa.
Om ett skikt av fuktadsorberande material i
kornform genomströmmas av fuktig luft, upptar
det sålunda — med avtagande hastighet — fukt
till dess jämviktstillstånd uppnåtts. Får skiktet
sedan genomströmmas av luft med lägre
fuktighet avger det — likaledes med avtagande
hastighet — fukt till dess ett nytt jämviktstillstånd
uppnåtts. Skiktets fuktighetsinnehåll kan minskas
även genom enbart uppvärmning till över 100°.
Luft med låg relativ fuktighet kan lätt erhållas
genom uppvärmning av vid lägre temperatur
fuktighetsmättad luft.
Därmed är tillvägagångssättet vid
luftavfuktning med fuktadsorberande material givet:
först tar materialet fukt ur luften och sedan
avlägsnas fukten genom uppvärmning eller
behandling med varm, tillräckligt torr luft, dvs.
materialet regenereras.
Ekonomiska synpunkter
Principiellt kan vilket hygroskopiskt material
som helst användas för luftavfuktning.
Emellertid bli värmeekonomi och utrymmesbehov rätt
olika för olika ämnen, och man bör därför välja
ett material som har stor fuktupptagning såväl
per volymenhet som i förhållande till den för
regenereringen erforderliga värmemängden. Ur
denna synpunkt synes närmast kiselgel, aktivt
kol och aktiv lerjord kunna ifrågakomma.
Den för materialets regenerering erforderliga
värmemängden sammansättes av värme för
fuktens utdrivande ur materialet, av värme för
höjande av materialets, konstruktionsdetaljernas och
den tillförda friskluftens temperatur samt av
värmeförluster till omgivningen. Summan av dessa
poster bör vara så liten som möjligt i förhållande
till den bortförda fuktmängden. Ur denna syn-
386
31 juli 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
