Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 37. 11 sept. 1943 - Tekniskt och kulturellt framåtskridande, av Erik Hj. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
är att föredra bland de många varom världen
strider. Skall "bättre organisation av världen"
vara detsamma som att en herrestat upphäver
sig över de andra och kuvar dem? Eller skall det
vara en samverkan mellan fria stater, stora och
små? Eller finns det ytterligare en tredje form?
Under det så kallade kulturella framåtskridandet
finner sig mänskligheten ideligen ställd vid
vägskäl, där det gäller att välja, inte på grund av
vetenskaplig insikt utan på grund av en
värdering, och då uppstår strax frågan, var man
hämtar sin måttstock, sin värderingsgrund. Men vi
går vidare med frågorna. Skall "lyckligare
samliv mellan människorna" betyda en
tvångsordning under fast disciplin eller en ordning
grundad på frivillighet och individuell
självbestäm-ningsrätt? Vad är egentligen lycka? Somliga nöjer
sig med mindre frihet, andra önskar större
frihet. Vilken roll bör tillmätas familjelivet inom
ramen för ett "lyckligt samhällsliv"? Är lycka
detsamma som välstånd, eller är välstånd till
äventyrs en faktor, som förvekligar och försoffar
människor och stater? Och vad menas egentligen
med försoffning i detta sammanhang? Är det en
fredlig och lugn mentalitet över huvud, helt
enkelt en icke-krigisk dygd, eller är den liktydig
med verklig slöhet? De flesta torde känna igen
dessa frågor mer eller mindre tydligt från
aktuella diskussioner. De är ofrånkomliga. Och de
visar tydligt och klart, att man ingalunda utan
långvarig diskussion skulle kunna skapa full
enighet om vad "kulturellt framåtskridande"
innebär.
Kanske kan vi emellertid komma något steg
längre, om vi skiljer på två slags kulturella mål
bland de många jag nyss antytt. Förfining av
människans sinnen, uppövning av hennes
färdigheter, förbättring av samhällets organisation —
det är den ena sorten. Men jag talade också om
"lyckligare samliv". Därmed är vi inne på den
ena människans sätt att bemöta den andra, folks
förmåga att ta ömsesidig hänsyn, kanske till och
med att hysa ömsesidig omtanke. Överförd i
större skala blir denna förmåga bestämmande för
statens lagar, för dess straffsatser, dess
socialpolitik, i stor utsträckning dess ekonomi; och den
kan tillämpas även på staternas inbördes
förhållanden, det vill säga på frågan, om det skall
bli krig eller fred. Men i samma ögonblick som
vi börjar begrunda dessa sammanhang närmare,
är vi inne på moralen. Det moraliska
framåtskridandet kan brytas ut ur den allmänna kulturella
utvecklingen som en företeelse för sig; moralen
är det viktigaste av de områden, där den rent
vetenskapliga betraktelsen kräver komplettering
med rena värdeomdömen. Vi har säkert alla en
idealbild för hur mänskligt samliv bör vara
beskaffat, hur en god och hederlig människa bör
uppföra sig, och hur detta uppförandeschema bör
återspeglas i staternas liv. Denna idealbild är
knappast rationell, vetenskaplig; den går i varje
fall inte att konstruera fram på denna väg. På
den vägen kan man kanske komma fram till att
vi bör ta viss hänsyn till varandra enligt regeln:
lämnar du mej i fred, lämnar jag dej i fred, men
däremot inte till kravet, att vi formligen skall
hysa omtanke om varandra, göra landet till ett
folkhem och jordklotet till ett hem för
mänskligheten. Allt det i vår västerländska kultur, som
tagit färg av sådan omtanke, med andra ord allt
vad humanitet heter, bottnar i etiska krav eller
etiska normer. De har vuxit upp ur en viss
bestämd syn på människan och hennes ojämförliga
värde, som i det längsta varit själva rodret på
den västerländska skutan. Denna
människouppfattning är — i varje fall enligt min personliga
övertygelse — den kristna. Den har skapats av
kristendomen såsom den i vår kulturkrets
bestämmande religionen, och den hämtar
fortfarande näring ur den. Emellertid kan man
givetvis omfatta denna syn på människan och
människovården även om man inte längre bekänner
sig till någon positiv religiös tro, och en sådan
uppdelning har i själva verket för länge sedan
skett bland Västerlandets människor. Om
humaniteten i längden kan upprätthållas utan religiös
grundval är en helt annan fråga, på vilken vi
inte här skall gå in.
Säkert är bara, att när vi i denna krets och i
de flesta svenska kretsar talar om kulturellt
framåtskridande, så tänker man sig inte bara
större förädling av själsförmögenheter och
talanger utan också större samarbetsförmåga,
större fridsamhet, konsekventare humanitet, ja,
kort sagt — med ett ord som i hög grad har
värdeomdömets karaktär — mera godhet.
Ett Invecklat samspel
Om vi nu försöksvis skulle sammanfatta det
sagda visar det sig att vi urskilt minst tre sorters
framåtskridande. Det tekniska framåtskridandet
ställer upp redskapets fulländning som mål. Det
kulturella framåtskridandet bör delas upp på två
artskilda strävanden. Det första av dessa går ut
på uppodling av mänskligt själsliv, till
exempel i vetenskap och konst samt på framskapande
av ett ordnat lagsamhälle. Jag kallar denna
strävan med en kanske väl djärv förenkling
själsodling. Det andra tar sikte på människans
uppförande mot människan, bygger på begreppet
medmänniska, vill framskapa humanitet. Jag
kallar denna strävan för korthetens skull moral.
(Det finns andra slag av moral än humaniteten,
men beteckningen behöver nog i detta
sammanhang inte vålla missförstånd.)
Vill man nu undersöka hur dessa olika former
av framåtskridande förhåller sig till varandra,
bör man kanske först och främst fråga om de tre
skilda vägarna för framåtskridandet kan
beträdas oberoende av varandra. Kan någon av de tre
11 sept. 1943
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
