Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 37. 11 sept. 1943 - Tekniskt och kulturellt framåtskridande, av Erik Hj. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
der, stimulerade samtidigt världsfredstanken och
tanken på en enad mänsklighet.
Och viktigast av allt: en viss kulturnivå måste
uppnås, innan människan är tillgänglig för
godhetens lära. Inte för godheten själv; redan
spädbarnet har mottagningsapparater för godhet och
elakhet, redan indianhövdingen kan avväpnas
med mildhet och ädelmod. Men väl för godheten
som lära, som system. Man måste säkert bo i ett
samhälle av något slag och ha tillägnat sig vissa
elementära kulturbegrepp, innan man kan fatta
vad som sägs i Nya Testamentet. Ett gott huvud
och ett grundligt tänkande kan mycket väl
tänkas ge klarhet över vissa metoder att förverkliga
vad som där förkunnas.
Quo vadis Västerland?
Det är gott och väl att försöka isolera skilda
riktningar eller linjer inom framåtskridandet,
skilda grenar av "utvecklingen" för att renodla
och utreda. Men den viktigaste frågan är och
förblir naturligtvis, hur teknik, kultur och
humanitet samverkar i dag, vad vi skall tänka och tro
om den väg vi själva beträtt. Vart är vi på väg?
Ingen kan givetvis besvara en sådan fråga. Men
för att i alla fall närma sig ett tänkbart svar bör
en annan fråga uppställas: vad är ändamålet
med all den strävan, som fyller vår tillvaro, hur
skall vi tänka oss den slutpunkt, dit både teknik
och kultur skulle nå, om de vore besjälade och
rätt inriktade? Jag ämnar inte gå in på
metafysiska eller religiösa spörsmål i detta
sammanhang. Frågan gäller människan sådan hon lever
på jorden, i grupper och samhällen. Vad borde
vara ändamålet med alla åtgärderna?
Vetenskapen kan inte hjälpa oss att besvara
frågan. Vi får försöka göra det ändå, mindre
exakt kanske, men fullt begripligt, och svaret har
för övrigt redan antytts. Skall inte både tekniken,
själsodlingen och moralen hjälpa oss att göra ett
hem av denna jord, en trivsam plats under de
korta år vi lever här, kryssande mellan olyckor
och gravar. Tekniken skall underlätta tillvaron
så att den inte behöver likna ett liv i en djungel,
en påträngande kamp för tillvaron, ett evigt,
kraftstjälande besvär, en slavtillvaro. Konsten och
litteraturen skall öppna våra sinnen och lära oss
något om skönheten, om livet och om oss själva;
tänkandet och forskningen skall ge oss en ritning
av den värld som omger oss, av vår egen kropp
och själ och av vårt gemensamma förflutna,
historien; livet skall bli rikare och större och
lättare att leva genom allt detta. Men moralen, som
delvis lärt oss att fixera sådana mål för arbetet,
skall dessutom peka ut en metod för människorna
att bemöta varandra, en metod som skall mildra
den oundvikliga kampen för tillvaron och skapa
samhörighet och samarbete. Ingen skall
naturligtvis inbilla sig, att vi med dessa metoder
någonsin kommer att uppnå vare sig paradiset eller
idealsamhället, men skall vi över huvud tala om
framåtskridande, så måste ordet "framåt" ändå
peka i den angivna riktningen.
Ställer vi mot denna bakgrund frågan om vår
egen rörelseriktning för ögonblicket, blir svaret
givetvis ytterligt tveksamt.
Att vår teknik är högt utvecklad, därom
behöver inte tvekas. Att själsodlingen nått vackra,
för att inte säga raffinerade resultat under
nittonde och tjugonde seklen, och att den numera
i många länder inte endast är ett privilegium
för ett fåtal, utan i en eller annan form och
grad möjlig att nå för de flesta, som har
personliga förutsättningar, det är också visst och
säkert. Men lika säkert är, att de två stora krigen
betytt ett ofantligt bakslag för denna lovande
utveckling. Bildning och förfining står inte lika
högt i kurs som förr; skyttegravarnas folk och
den hemliga polisen har föga till övers för
gråskäggens djupa lärdom eller för långhåriga,
svår-disciplinerade målares -talanger. Hela nationers
omorganisation för krigets behov har ställt bland
annat forskningen och lärarutbildningen på
svältkost, och särskilt i Mellaneuropa lär råda en
katastrofal brist på yngre krafter inom vissa
centrala vetenskaper, såsom historia, och vissa
motsvarande läroämnen i skolorna. Detta betyder att
ett brott uppstått i kontinuiteten, i traditionen,
som kommer att vålla oberäkneliga skador. Det
blir svårt att på kort tid läka en sådan blessyr
i kulturens levande kropp.
Vad slutligen spörsmålet "hygglig
sammanlevnad" beträffar, vare sig man tar sikte på
individerna eller folken, kan självfallet en
motsvarande åverkan konstateras. Hur man än tänker
sig utgången av det nuvarande kriget, blir vägen
lång fram till en världsorganisation som förtjänar
namnet. Och misstron, förtroendekrisen, har
gripit så djupt, att den lär bli svår att böta även i
affärerna och även i förhållandet mellan individer
och grupper.
Men även om man alldeles bortser från krigen
och den skada de vållat, är det givetvis berättigat
att ställa frågan, om allt varit väl beställt, om vi
verkligen haft full rätt att tala om
"framåtskridande". Låt oss kasta en blick på
kommunikationerna och de tidsbesparande uppfinningarna.
De har revolutionerat tillvaron till den grad, att
vi knappast längre kan föreställa oss hur låt oss
säga Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer, Carl von
Linné eller Jöns Jacob Berzelius levde i Uppsala,
Lund eller Stockholm. Det var på den tiden ett
företag att komma från Stockholm till Uppsala,
och att göra en utlandsresa var ofta ett
engångs-företag i ett människoliv. All förflyttning var
ytterst tidskrävande, för att inte tala om
brev-kommunikationen eller andra förhandlingar
mellan personer på skilda orter. Man ville då tro, att
vår tids människor hade fått fullt upp med tid till
sitt förfogande. All tid som sparats borde väl
11 sept. 1943
439
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
