Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 27 nov. 1943 - Högskolor och forskning som nationella kraftkällor, av Georg Kahlson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
mäld. Formalism och byråkrati ligga väl till för
vårt kynne. "Universitetens uppgift är
vetenskaplig forskning och undervisning" stadgas i § 1 av
universitetens statuter av den 28 januari 1916.
Redan vid krigsutbrottet 1939 voro de svenska
högskolorna och universiteten allvarligt
undernärda. Lärarkrafternas antal var alldeles för litet
för en tidsenlig och rationell undervisning, de
fåtaliga lärarna voro så betungade ined
undervisning, examinationer, administrations- eller
sjukvårdsarbete, att endast ringa tid kunde frigöras
för forskning. Den som ville och kunde forska
hindrades av brist på tekniska hjälpkrafter, brist
på anslag för apparatur och tidsenliga
laboratorier. Möjligheterna att tillvarata våra
vetenskapliga begåvningar äro synnerligen
otillfredsställande; den som ej lyckas bli professor måste förr
eller senare lämna högskolan. Följden av dessa
missförhållanden har bl.a. blivit en skriande brist
på högt kvalificerade experter. Vår
förädlingsindustri kan icke tillföras de laboratoriechefer i
fysik, kemi, elektrokemi, fysikalisk kemi, som för
att fylla sin uppgift borde ha
professorskompetens, vår industri lider brist på forskare av alla
kompetensgrader; privat företagsamhet och
statsförvaltning skulle behöva ett stort antal högt
kvalificerade ekonomer och sociologer; vi kunna f.n.
ej ens utbilda sådana, enär samhällsvetenskapliga
fakulteter saknas vid våra universitet. Medicinska
experter med hög kompetens kunna ej utbildas i
tillräckligt antal i brist på avlönade befattningar
under den långa utbildningstiden efter
licentiatexamen. Vi behöva många fler specialister på
folkbildningsverksamhet. Sverige har ett skriande
behov av experter på internationella
förhållanden, främst kännare av det nutida Amerika,
Storbritannien, Ryssland, Kina; vi kunna ej utbilda
dem i brist på kompetenta universitetsprofessorer.
Vi behöva nya läroverkslärare som kunna tala
de språk i vilka de skola undervisa, som under
studietiden sysslat mer med det mänskliga
framåtskridandets historia sådant det återspeglas i
konst, litteratur, vetenskap och industri, som
sysslat mindre med inhumanitetens historia,
krigens, intrigernas, stupiditetens. Vi behöva nya
biologilärare som veta mycket mer om sin egen
kropp, dess funktioner, sjukdomar och skyddet
mot sådana och mycket mindre om växter och
djur och dessas katalogisering i olika system. Vi
behöva läroverkslärare som hos de unga kunna
ingjuta kärlek till böcker, självstudier och
bildning, som kunna vägleda de unga i samarbetets
svåra konst, öppna deras ögon för vårt samhälles
problem och möjligheter.
Våra högskolors magister- och licentiatkurser
utgöra en miserabel förberedelse för en sådan
fostrargärning. Inom departement, statliga verk,
centrala och lokala myndigheter behövas
hundratals nya människor med sådan intellektuell
träning, fostran, kunskap och initiativkraft, att de
var och en på sin post utgöra små kraftkällor,
intellektuella ledare i en progressiv värld. I
stället för utredningskvarnarna behöva vi människor
som lärt sig tänka, ta ansvar och handla. Våra
högskolor kunna inom sin nuvarande ram icke
frambringa alla dessa människor. Däremot lämna
årligen nya skaror olyckliga ungdomar
universiteten med en utbildning som samhället ej har
användning för. Härtill kommer att våra universitet
utbilda stora skaror som äro obegåvade för högre
studier, medan de verkliga begåvningarna icke
tillvaratas. Det intellektuella proletariatet har
blivit en typisk svensk företeelse. Detta proletariat
skulle försvinna, om vårt samhälle beredde plats
för och våra högskolor kunde utbilda alla de
experter som ett modernt samhälle behöver och
om högskolorna upphörde med att utbilda de för
akademiska studier obegåvade.
Efter krigsutbrottet 1939 blevo våra
universitet ett av de första offren för myndigheternas
besparingsnit. I universiteten såg man en lyx som
man kunde kosta på sig i goda tider men som
i dåliga måste skäras ned. Belysande för
statsmakternas kulturprogram är att under
tjugoårsperioden 1914—1934 de båda statsuniversitetens
och Karolinska Institutets samlade andelar i
kulturbudgeten successivt sjönko från 6,4 till 3,76 % ;
1939 hade andelen sjunkit till 2,1 i En av de
första riksviktiga besparingsåtgärderna efter
krigsutbrottet var att kraftigt reducera de redan
högst otillräckliga forskningsanslagen.
Kanada, Holland och Schweiz ha gentemot
högskolor och forskning ej visat samma
småskurenhet som Sverige. Redan donationerna visa, att
högskolor och forskning där ha en helt annan
förankring inom folket än hos oss; Sverige är
relativt fattigt på donationer för vetenskap, vilket
gör att stöd från staten är särskilt angeläget.
Några siffror från det lilla Schweiz äro lärorika.
De schweiziska högskolornas samlade budget
(löner och materialanslag) uppgick 1941 till 20 Mfr.
Statsbudgeten för universiteten i Uppsala och
Lund samt Karolinska Institutet utgjorde 1940
sammanlagt 6,1 Mkr. Tekniska Högskolan i
Zürich, en av världens allra främsta, detta nationella
schweiziska kraftcentrum, hade 1941 en budget
på 6,3 Mfr., medan Tekniska Högskolan i
Stockholm hade 2 Mkr. Universitetet i Zürich hade 1941
4,2 Mfr., för arbetsåret 1940 fick Lunds
universitet 2,3 Mkr. ur statsmedel. Schweiz har sex
universitet. En jämförelse med Kanada och Holland
utfaller lika ogynnsamt för Sverige.
I flera utredningar och betänkanden har
fastställts att antalet lärarkrafter vid svenska
universitet och högskolor är för litet för att fullgod
undervisning skall kunna meddelas. Detta
missförhållande medför ur nationalekonomisk synpunkt
stora förluster bl.a. genom att studietiden blir
onödigt lång. Antalet studenter per ordinarie lärare
steg från 19,8 under åren 1901/1905 till 36,2 åren
557 13 nov. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
