Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 49. 4 dec. 1943 - Till frågan om Svenska Ingenjörers Riksförbund, av Rolf Steenhoff - Diskussion, av S Westerberg, G Traneus, M Lien, D Du Rietz, T Åström, I Barthen, H Danielsson, B Kock, E Stenkvist, G Ljungberg, R Schlyter, G Goldkuhl, Å Holmberg samt Rolf Steenhoff, av Fmn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Diskussion
Direktör S Westerberg: Alltsedan min ordförandetid
inom Teknologföreningen och sedermera inom
Organisationskommittén har jag haft anledning att pröva
riksförbundsidén från olika synpunkter. Från början har jag varit
och är alltjämt starkt intresserad av att konnna fram till
en lösning, som kunde vinna anslutning såväl från STF
som från landsortsföreningarna. Till en början arbetade
jag på ett direkt samgående mellan STF och de mest
kvalificerade föreningarna, de i Göteborg och Malmö, där
åtminstone för några år sedan invalspraxis i stort sett var
nära liggande Teknologföreningens. I stil med t.ex. KAK
skulle avdelningar upprättas i Göteborg och Malmö,
varigenom medlemmar, som bo på dessa platser och deras
närmaste områden, skulle konnna i åtnjutande av likartade
förmåner som medlemmar i Stockholm med omnejd. På
denna grund skulle sedan byggas vidare, allt efter som på
andra platser tillräckligt stora föreningar med samma
invalskvalifikationer kunde åstadkommas. Denna väg har
tyvärr visat sig oframkomlig på grund av en bestämd
vägran från Göteborgshåll.
För att hålla samarbetstanken vid liv har jag tvingats
från position till position och är fullt medveten om, att
det nu föreliggande förslaget ingalunda är i allo
tillfredsställande och att "berget kanske hade fött en råtta". De
linjer, som i förslaget ha dragits för förbundet, äro
onekligen diffusa, men enligt min mening är det icke möjligt
att på en gång lösa dessa frågor. Klarheten måste organiskt
växa fram, och kan endast vinnas genom att åstadkomma
ett representativt forum för diskussion av gemensamma
problem och angelägenheter. Förslaget åsyftar att vinna ett
sådant forum i förbundets styrelse ocli representantskap.
Det av föreningens ordförande framförda förslaget
syftar till detsamma, utan att från början ta de risker, som
bildandet av ett riksförbund måhända kunna innebära.
Dessa risker tror jag dock vara i viss mån överdrivna.
Man förmenar, att ett förbund, där högskoleingenjörerna
efter den naturliga utvecklingen snart skulle komma i
minoritet, icke länge skulle kunna förbli under deras ledning.
Jag tror, att högskoleingenjörerna genom sina större
kvalifikationer ha stora utsikter att behålla hegemonin och
att representanterna från föreningarna utom Stockholm
till största delen komma att rekryteras ur deras led. Genom
att till förbundet anslutas föreningar, icke individer, blir
också risken för att de lägre utbildade på olämpligt sätt
kunna göra sin majoritet gällande i hög grad minskad.
De ekonomiska riskerna äro av tvenne slag. Den ena
ror utgifterna för det blivande förbundets verksamhet,
men härvidlag tror jag icke, att med god och effektiv
organisation omkostnaderna för förbundet plus
Teknologföreningen skulle bli väsentligt högre än för
Teknologföreningen ensam. Det är ju ungefär samma arbete, som skal!
utföras. Skillnaden är endast den, att föreningarna utom
Stockholm genom förbundet delta i de gemensamma
utgifterna, vilket förut icke varit fallet. Den stora frågan i
ekonomiskt hänseende sammanhänger med förslaget atl
göra Teknisk Tidskrift till förbundsorgan, varvid risk
kanske kan finnas, att i landsorten boende
högskoleingenjörer ulträda ur STF. I detta hänseende ger
riksförbundsförslaget emellertid inga löften från STF:s sida. Meningen
är att pröva dessa frågor från fall Lill fall och endast
lämna ifrån sig värden, då man genom medlemsökning
eller minskande av omkostnaderna kan ernå
motsvarande fördelar.
Min ledstjärna vid ställniiigsslagande i
riksförbundsfrå-gan har alltid varit alt utan att skada STF få till stånd
ett instrument, som ger största möjliga tyngd vid
hävdandet av ingenjörernas synpunkter på allmänna frågor av
teknisk natur. Jag tillmäter därvid bildandet av en
organisation på bred front en utomordentlig betydelse, men
vill samtidigt framhålla, att denna borde vara fri från
politisk partiinställning. I det läge frågan nu kommit
genom avstyrkande från STF:s styrelse anser jag, att del
Steenhoffska förslaget borde antas, dock med
understrykande av alt frågan 0111 elt riksförbund borde falla framåt.
Major G Traneus: Antalet ingenjörer har växt starkl
under de senaste decennierna och vår oumbärlighet för
produktionen har blivit ännu mera accentuerad än tidigare..
Det stigande ingenjörsantalet förväxlas lätt med att vårt
inflytande i samhället ökas. En viss mätare på detta
inflytande är i vad mån vi belägga ledande poster i
samhället. I detta avseende gå vi tillbaka i stället för framåt.
Vid statens tekniska verk ha exempel på ingenjörernas
bortträngande från ledareskap icke saknats. Är 1936 var
starkl ifrågasatt att sätta en politiker som chef för Statens
Järnvägar, vilket förebyggdes endast genom att han blev
placerad på chefsposten i Byggnadsstyrelsen, där
arkitekterna förr alltid fört spiran. Man tror, att ingenjörerna äro
bra att bygga och rationalisera men att, sedan detta skett,
man kan sätta dem i andra planet. Vid Telegrafverket, där
chefskapet länge var förbehållet jurister, fann man för
några år sedan, alt en duktig ingenjör gjort betydande
insatser inom en viktig avdelning av verket och kom då
på tanken att ban kanske kunde rationalisera bela verket.
Risken att nian, sedan rationaliseringen genomförts, skulle
återgå till jurister eller politici i ledningen står dock kvar,
om ingenjörerna ej sätta någon effektiv opposition däremot.
Härvid vore ett riksförbund ett lämpligt opinionsorgan.
Mur litet statsmakterna tagit hänsyn till STF visas av,
atl trots en uppmärksammad redaktionell artikel i Teknisk
Tidskrift 1939, en jurist sattes till clief för Patentverket,
där tjänstemannakåren då bestod av 87 högskoleingenjörer
och 22 jur. kand. Jurister behövas i ett rättssamhälle, men
inom produktion och teknik skola de vara de produktiva
krafternas tjänare, ej deras herrar. Även inom
kommunerna ha rent politiska krafter trängt undan ingenjörerna.
De tre största städernas byggnadschefsbefattningar lia t.ex.
bortfallit som ingenjörsposter, och hamndireklörerna i
Stockholm och Malmö äro nu ej ingenjörer.
I privata industriföretag är det naturligt, att den
skickligaste sättes att leda, men ingenjörerna böra i större
utsträckning kunna göra sig kapabla för chefsposterna. I
senare år ha direktörsposterna i Grängesbergsbolaget och
Sockerbolaget, som tidigare innehafts av ingenjörer,
besatts med jurister. Detta bör lära oss, att det nu för tiden
icke räcker med tekniska specialkunskaper. Ingenjörerna
måste vidga sina kunskaper och vyer, vilket även skulle
göra oss mera konkurrenskraftiga på utländsk marknad.
Huvudmotiven för ett riksförbunds bildande är därför
enligt min mening behovet dels att väcka ingenjörskåren i
sin helhet till medvetande om, att samtidigt som vår insats
i produktionen blir mer och mer betydelsefull, hålla vi
på att förlora terräng i samhället till skada för bådo detta
och oss själva, dels att klargöra nödvändigheten av
eftcr-ulbildning i icke tekniska ämnen, väsentliga för
ledare-posterna, och att på bred bas ordna en sådan utbildning,
samt till sist att ined eftertryck hävda ingenjörernas
intressen i dc fall, då vi finna det påkallat. Nutidens
makthavare förstå intet annat språk än de starka
organisationernas.
Samtidigt med riksförbundets bildande måste STF
aktivisera sin verksamhet. Presidiet liar angivit riktlinjer. —
Vad väntar man på?
Styrelsens uppgift om stark anslutning till STF anser
jag felaktig, då endast ca 4 300 av i livet varande omkring
7 500 högskoleingenjörer och arkitekter tillhöra föreningen.
Del är särskilt de i landsorten boende, som ej finna sig ha
någon nytta av föreningen, då de ändock ofta ha tillgång
lill tidskriften.
För STF:s, som styrelsen anför, större lämplighet som
remissinstans än elt riksförbund tala möjligen vissa skäl.
Tills vidare kan man då låta STF förbli remissinstans.
Om styrelsen är förståndig, inhämtar den, då så kan
finnas påkallat, riksförbundets mening.
570
4 dec. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
