Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 18 dec. 1943 - Anrikningen och den mineraliska råvaruförsörjningen, av Sture Mörtsell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
lärt säga, att man vid anrikningen gör malmen
rikare genom att avlägsna gråbergsmineralen,
som i större eller mindre grad utspäda eller
förorena malmmineralet.
Vid anrikningen genomgår råvaran — vi
kunna för enkelhetens skull säga malmen — två
huvudmoment. Det är dels den för anrikningen
förberedande renkrossningen, som tjänar till att
mer eller mindre fullständigt allt efter anspråken
på renhet hos slutprodukterna mekaniskt frigöra
de olika ingående mineralkornen från varandra
och som vanligen erfordrar en mycket långt
driven finmalning -— krossnings- och
målnings-tekniken är en mycket viktig del av
anrikningstekniken —, och dels själva den egentliga anrikningen
eller särskiljandet av de olika
mineralkomponenterna från varandra, så att de erhållas i skilda
produkter. I vissa fall kan man nöja sig med en
manuell eller mekanisk kvalitetsuppdelning utan
föregående finkrossning eller finmalning. Detta
förenklade slag av anrikning kallas sovring.
Skrädning är en ytterligare förenklad,
huvudsakligen manuell kvalitetsuppdelning, som ibland
företas redan i gruvan.
För själva anrikningen utnyttjar man som
redan nämnts mineralens olika fysikaliska
egenskaper. De viktigaste anrikningsmetoderna äro:
den våtmekaniska anrikningsmetoden, som
utnyttjar mineralens olika specifika vikt,
den magnetiska anrikningen, som utnyttjar
mineralens olikartade magnetiska egenskaper,
flotationsanrikningen, som baserar sig på att
mineralen besitta olikartade ytaktiva egenskaper
Genom ytkemin, som för flotationsanrikningen
har en mycket påtaglig betydelse, får
anrikningstekniken sålunda även teoretiska
beröringspunkter med metallurgin.
Anrikningens generella betydelse
Anrikningens betydelse ligger kanske främst
däri att den vanligen är avsevärt billigare än de
metallurgiska processer, som den delvis ersätter.
Kvantiteten av de anrikade produkter, som
slutligen behöva behandlas med de dyrbarare
metallurgiska processerna, reduceras också avsevärt,
vilket även har betydelse ur fraktsynpunkt.
Anrikningsverken anläggas nämligen vanligtvis vid
gruvorna, under det att de metallurgiska
förädlingsverken i allmänhet måste utföras i en
sådan skala och vanligen erfordra sådana
kvantiteter av förnödenheter, t.ex. kol för smältverken
osv., att platsen för dylika anläggningar måste
väljas under noggrant hänsynstagande till en
mycket stor mängd faktorer, vilka sällan äro
gynnsamma för gruvan. Med anrikningen har
man slutligen även möjlighet att ur malmerna
avlägsna sådana oarter, som försvåra eller kanske
t.o.m. omöjliggöra en metallurgisk behandling.
Jag behöver i detta sammanhang icke närmare
gå in på att anrikningstekniken börjat få en väx-
ande betydelse även för andra material än
mineraliska råmaterial samt att särskilt
krossnings-tekniken, som intar en betydelsefull del av
anrikningstekniken, har en mycket vidsträckt
betydelse även utanför bergshanteringen.
Den successiva utvecklingen av
anrikningsmetoderna har som följd av alla omnämnda
omständigheter medfört, att en stor mängd av de
mineralfyndigheter, som i dag bearbetas och förse
världen med alla dessa så eftertraktade
råmaterial från mineralriket, ännu för några decennier
sedan icke kunde betraktas såsom fullt aktuella
råvarutillgångar.
Den våtmekaniska och
magnetiska anrikningens historia
Liksom hela bergsvetenskapen har också
anrikningstekniken gamla anor. När forntidens
bergsmän smälte fram metall ur malm, kunde de
redan skilja på färgen och vikten av olika
mineral och gediget förekommande metallpartiklar,
och med ledning härav voro de i stånd att före
smältningen plocka bort ofyndigt material.
Säkert dröjde det också icke länge, förrän de togo
vattnet till hjälp för åstadkommande av en
anrikning på ett sätt, som naturen själv anvisat i
de guldförande vaskmalmsförekomster, som på
sina ställen bearbetades, och som antagligen voro
de första fyndigheter, som över huvud taget blevo
tillgodogjorda.
För anrikning av grövre malm och malm ur
fast klyft måste emellertid krossningstekniken
behärskas, så att de olika mineralen kunde
lösgöras från varandra, men härför kunde i någon
utsträckning användas de anordningar, som
redan funnos för målning av säd.
Hoover omtalar i sin översättning av Agricolas
"De Re metallica", att guldvaskning finns
omnämnd i inskriptioner från IV dynastin i
Egypten (således omkring 4 000 år f.Kr.), och att
ingående beskrivningar av verklig anrikning med
nedmalning av malmen finnas bevarade från
århundradena närmast före vår tidräknings början.
Såväl fenicierna som grekerna och de gamla
romarna voro sålunda förtrogna med konsten att
skräda och anrika malmen.
I Agricolas eget verk, som första gången utkom
1556, ägnas ett helt kapitel åt anrikningen, och
här finnas redan beskrivna stampverk samt ett
flertal våtanrikningsmaskinerier, vilka arbeta
efter samma principer som nutida
våtanriknings-maskiner och vilka icke mycket avvika från vissa
anordningar, som ännu på sina håll äro i bruk.
Detta gäller i synnerhet anordningar för
guldvaskning. Även sättmaskinens princip var känd
vid denna tid, och i själva verket förhåller det
sig så, att den våtmekaniska anrikningen vad
grundprinciperna beträffar endast föga
utvecklades under hela medeltiden och nyare tiden långt
in på 1800-talet. Den första våtanrikningen i Sve-
586
13 nov. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
