Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 18 dec. 1943 - Anrikningen och den mineraliska råvaruförsörjningen, av Sture Mörtsell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
mineral måste avlägsnas och anrikas för sig.
Anrikas måste även de malmer, som innehålla de
bl.a. för ståltillverkningen så betydelsefulla
metallerna molybden och volfram.
Kobolt och nickel tillhöra däremot det fåtal
metaller, vilkas malmer vanligen smältas utan
anrikning, även om anrikning ibland kan vara av
betydelse. De erhållas emellertid ofta såsom
biprodukter vid framställning av andra metaller.
Malmer, som vanligen anrikas äro återigen
mangan-, antimon-, kvicksilver- och grafitmalmer.
Vidare anrikas fosfat, apatit, flusspat och
tungspat. Kolanrikningen är också en mycket viktig
detalj i det rationella tillgodogörandet av många
av de stora utländska kolfyndigheterna.
På senaste tiden ha även sådana billiga
mineralråvaror som kalksten, dolomit ocli magnesit
börjat undergå anrikning, framför allt syftande
till att avlägsna oarter. Anrikningen av kalksten
har kommit till stånd huvudsakligen för
cementindustrins behov.
Anrikningens utveckling i Sverige
Järnmalmsanrikningen visade en mycket
kraftig stegring under det förra världskriget, se fig. 1,
vilket visar, att även fattiga
anrikningsjärnmalmer då voro begärliga. Under den efterföljande
depressionstiden varierade järnmalmsanrikningen
avsevärt vid ett genomsnitt av endast ungefär
1 Mt/år. Omkring 1935 började en tydlig
stegring, som redan före nuvarande världskrig
hunnit medföra en årligen anrikad kvantitet av
närmare 3 Mt.
För andra malmer än järnmalmer har
anrikningen däremot fortgått med en praktiskt taget
fortskridande stegring ända från åren
omedelbart efter fredsslutet. Från omkring 1934 har
stegringen varit särskilt kraftig. Redan före det
nuvarande kriget hade den anrikade kvantiteten
stigit till ca 1 mt/år. Under kriget har stegringen
varit än kraftigare. Totalkvantiteten torde nu
Fig. 1. Malmanrikning t/dr. - järnmalmsanrikning,
–– - - anrikning av annan malm än järnmalm.
Fig. 2. Malmanrikningen i % av brytningen. -—
järnmalmer, ––-andra malmer än järnmalmer, -—o—o—-
sovring av järnmalm.
ligga omkring 2 Mt/år, vilket innebär en fem- till
sexfaldig ökning under de senaste tio åren.
Se vi på anrikningens procentuella andel av
den totalt brutna malmen, fig. 2, visar det sig, att
det för järnmalmerna å ena sidan och för övriga
malmer än järnmalmer å andra sidan råder
delvis helt motsatta förhållanden. Av järnmalmerna
anrikas normalt endast ca 15 % av de brutna
malmerna. Under den högkonjunktur, som rådde
under föregående världskrig och som medförde
stor efterfrågan på järnmalm, igångsattes
anrikning i stor skala av fattiga malmer och gamla
varp, vilket medförde, att icke endast den totalt
anrikade kvantiteten steg till ett maximum utan även
att procenten anrikad järnmalm steg till ett
maximum av ca 30 %. Att denna våldsamma
stegring av den anrikade järnmalmskvantiteten
kunde genomföras — och att även den
motsvarande hastiga stegringen under de senaste åren
kunnat genomföras — beror till stor del på den
stora, normalt outnyttjade kapaciteten hos de till
ett 50-tal uppgående svenska
järnmalmsanrikningsverken. De svenska
järnmalmsanrikningsverken, av vilka endast ca 30 till 40 någorlunda
normalt äro i kontinuerlig drift, ha sålunda vid
detta världskrigs utbrott befunnit sig i mycket
god beredskap. De ha möjliggjort en betydande
utökning av vår järnmalmsproduktion under de
tider, då denna behövt pressas till det yttersta.
Se vi återigen på de andra malmerna, faller
det först i ögonen, att här är det huvuddelen som
anrikas. Medeltalet torde ligga omkring 70 %
under hela den visade perioden. I motsats till
förhållandet för järnmalmerna finna vi emellertid
här en sänkning av procenten anrikad malm
under förra världskriget. Detta sammanhänger
med bristen på anrikningsverk för dylika
malmer. Detta i förening med de kraftigt stegrade
metallpriserna medförde, att malmer, främst
sva-velkismalm, som normalt icke ansågos kunna
tillgodogöras utan anrikning eller t.o.m. icke ens
tidigare voro brytvärda, under denna tid brötos
och användes utan föregående anrikning. Den
senaste tidens utveckling präglas av en kraftig
«11 dec. 1943
589
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
