Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fiij. 2. StorhälssprängniiKjar i silurkalksten.
ningen mycket framträdande och synnerligen
tydlig i lagren närmast jordytan, där de märgligare
mellanlagrens utvittring lättare ägt rum.
Vinkelrätt mot lagringen har ortocerkalken som
synes en mycket utpräglad förklyftning, varigenom
den uppdelas i stora pelarformiga partier. Denna
utpräglade skiktning och förklyftning ger sig i
synnerhet till känna vid sprängningarna.
Styckefallet blir grovt i form av stora, flata hällar och
skivor.
Ortocerkalkens överyta täckes av ett jordlager,
varierande mellan några centimeter och ca 8 m.
Nedtill gränsar ortocerkalken till undre
graptolit-skiffern. Denna är en grönaktig lerskiffer, som
täcker brottets hela bottensula. Kalkstenens
medelhalt av CaC03 ligger på ungefär 78—80 %.
Halten varierar i de olika horisontella lagren med
maximum i de översta och understa lagren samt
ett minimum ungefär i lagerföljdens mitt.
Brottets nuvarande längd är ca 1 000 m, och
pall-höjden varierar mellan 10 och 20 m. Vid
mekaniseringen av brottet beslöt man alt bryta
kalklagret i en pall. Tidigare vid handlastningen hade
brytningen skett i två pallar. Lokomotiven måste
emellertid då dra tågsätten i sakta stigning till
övre pallen inom själva brottet. Vid utnyttjande
av graptolitskiffern som pallsula kunde däremot
erhållas horisontell transportnivå. Borrning och
sprängning under handlastningsperioden tillgick
så, att man borrade ett par meter djupa hål med
ca 32 mm diameter samt laddade hålen och sköt
dessa. Försättningen framför hålen blev
härigenom liten, och man kunde ej räkna med några
större bergmassor för lastmaskinerna. Att
utvidga småhålen i bottnen genom "grytbränning",
så att större sprängämneskvantiteter skulle
rymmas och stora försättningar kunde tas, går ej i det
skiktade berget. Erfarenheten har visat, att
"berget inte tar bränning". Bränningsladdningarna
slogo ut i skiktfogarna. Man beslöt därför att
gå in för "storhålssprängningar", fig. 2. Vid
denna metod arbetar man vanligen med en
diameter å borrhålen av 100—200 mm.
Maximi-borrhålsdiametern ligger ungefär vid 300 mm.
Diameterns storlek är beroende av bergets
hårdhet och försättningens längd (avståndet från
borrhålet till den fria bergväggen). Hålen måste
göras så vida, att de på viss längd kunna rymma
för bergets nedbrytning erforderliga
sprängäm-neskvanliteter. Det skall ej behövas att genom
bränning ytterligare utvidga borrhålet. I Hällekis
har man gått in för en håldiameter av ca 150 mm.
Hålen ansättas från pallens krön till brottsulan
eller över och under densamma. I Hällekis
stoppar man hålen 1,5 m ovan brottsulan. Som
tidigare omnämnts består denna här av
graptolit-skiffer, vilken man måste undvika få med bland
kalkstenen. Genom att stoppa hålen på angivet
avstånd från sulan elimineras denna olägenhet.
Vanligast är att man går ned med hålen 1,5 m
under brottsulan för att få god brytning i roten.
Denna regel gäller särskilt pallar med hårt och
segt berg men är av mindre betydelse för lösa
bergarter. I Hällekis ha vi en skiktningsyta,
som verkar som fri bergyta, efter vilken
sprängladdningen bryter. För lösbrytande av berget
behöver man därför ej lia så stark koncentration
av sprängämnet i botten. Genom att laddningen
ligger ovan brottsulan erhålles även den fördelen,
att det ej uppstår så besvärande skakningar i
omgivningarna. En laddning under brottsulan
verkar ej enbart starkare i själva pallroten utan även
i omgivningen.
Vanligen ansättas hålen parallellt med
brottväggen i en rad, och man eftersträvar att ha
bryt-fronten så rak som möjligt för att underlätta
lastmaskinens arbete. Berget lastas i Hällekis i
vagnar på spår, och grävmaskinens aktionsradie
är i stort sett en gång för alla bestämd. Vid en
buktande front måste man vid utlastningen av en
salva företa tidsödande spårflyttningar eller låta
en del av det nedsprängda berget ligga kvar.
B 18
13 mars 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
