Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Försättningen bestämmes med hänsyn till
pallens höjd och därmed sammanhängande
möjlighet att ändamålsenligt kunna fördela i
borrhålen det för försättningens bortsprängande
erforderliga sprängämnet. Den vanliga storleken
på försättningen är i Hällekis 4,0—7,0 m. Då man
vid val av försättning även måste ta hänsyn till
befintliga slag och släppor, kunna några
bestämda regler ej uppställas.
Detta blir även fallet med hålens inbördes
avstånd. Vanligen är det så, att det är de vertikala
förklyftningslinjerna, som bli bestämmande för
den inbördes placeringen av hålen. En tät
hål-ansättning ger bättre brytning och sönderslagning
och minskar bakåtbrytningen. Teoretiskt kunna
hålen placeras på ett inbördes avstånd av två
gånger försättningen. De vid explosionen bildade
mintrattarnas explosionsradier tangera då
varandra. Man får emellertid dålig sönderslagning
av partiet mellan hålen, och detta är särskilt
fallet i det starkt skiktade berget, som man här har
att göra med. Största delen av laddningen
koncentreras till borrhålets botten. Genom beräkning
av den volym berg, som ligger framför hålen,
gånger kalkstenens specifika vikt erhålles en
ungefärlig siffra på det tontal, som man kan
förvänta bli nedskjutet. Mängden sprängämne per
ton berg får man sedan ta av erfarenhetssiffror
från föregående skjutningar eller sprängningar i
likartat berg.
Borrhålen "kolumnladdas", vilket innebär, att
laddning fördelas i hålet medelst mellanliggande
förladdningar. Som förladdning användes
borrmjölet från borrningen. En ytterst viktig sak är,
att man ser till att avståndet från översta
laddningen till pallkrönet ej är mindre än
försättningen. Syndar man mot denna regel slår salvan
upp och det blir praktiskt taget ej någon
nedbrytning av berget. I de skiktade bergarterna har
berget en tendens att ta ett hopp framåt. Det har
hänt att pallen förflyttat sig 3—4 m framåt med
orubbad lagerföljd.
För att erhålla största möjliga
energikoncentration i borrhålets botten använder man här
vanligen ett högbrisant, plastiskt sprängämne med
hög specifik vikt, t.ex. dynamit. I de övriga
laddningarna upptill i hålet användes ett mera
voluminöst sprängämne, för att få största möjliga
fördelning av sprängämnet i hålet. Genom
laddningsfördelning i största möjliga mängd
underlättas stötväggens störtande, och man får bättre
sönderslagning av berget i pallens övre del. De
olika laddningarnas inbördes läge får anpassas
så, att de olika laddningarnas verkningsradier
gripa in i varandra.
Vid laddning av en storhålssalva gäller det stora
mängder sprängämnen, 1 000 kg och mera.
Laddning med de vanliga patrondimensionerna skulle
då bli ett ganska tidsödande arbete.
Nitroglycerin-bolaget tillhandahåller därför specialpatroner.
För 150 mm borrhål är patrondimensionen
125 X 300 mm. En dylik patron av dynamit
väger 5 kg och av nitrolit och carlsonit 4 kg. Per
meter borrhål med 150 mm diameter beräknas
rymmas 25 kg dynamit med sp. vikt 1,35 eller
15 kg nitrolit med sp. vikt 1,10.
Fig. 3. Laddning av "storhdl", Hällekis.
Vid laddningen skäres pappomhöljet kring
sprängämnespatronen upp med en kniv,
varigenom större möjligheter att pressa samman
sprängämnet i hålet erhållas. Med en träpinne
göres hål i dynamitpatronen och pentrittråden
(detonerande stubin) föres in i patronen. Denna
hissas sedan ned i hålet med ett snöre, varefter
den sammanpressas med en "dolly", en
blyklump fästad i ett rep. I de övriga patronerna
i samma laddning behöver man ej föra
pentrittråden utan de kunna utan vidare nedföras i
hålet. De sammanpressas med dollyn, varvid bör
tillses, att pentrittråden ej skadas. Förladdningen
i form av borrmjöl nedföres i hålet och stampas
till. Samma procedur som vid bottenladdningen
upprepas sedan för mellanladdningarna, och
ytterligare borrmjöl nedföres i hålet som sålunda
blir färdigladdat, se fig. 3. Laddningarna kunna
antingen tändas medelst elektriska
momentan-tändhattar, placerade i varje hål, eller
pentrit-stubin. De i hålet nedförda pentrittrådarna
anknytas med klämmor till en huvudledning på
pallkrönet. Huvudledningen tändes medelst två
momentantändhattar i vardera ändan.
Fig. 4 visar nuvarande förfarande vid
storhåls-sprängningen i Hällekis’ kalkstensbrott. Salvan
består av tolv hål och hela sprängladdningen
uppgår till ca 900 kg. Bottenhålen hålla i
medeltal 50—65 kg dynamit och mellanladdningen
16—20 kg nitrolit."
För att minska skutskjutningsarbetet är berget
mellan storhålen och mellan dessa och pallkanten
uppborrat med Atlas Bob-10 maskiner. Hålen slås
4 m djupa och uppgå i detta fall till 63. Dessa
småhål skjutas samtidigt med storhålen.
Härigenom får man den övre delen bättre
sönderslagen och pallkrönet har lättare för att stjälpa
över, vilket i sin tur även underlättar den
sekundära skutborrningen samt lastningen. Någon
vinst i total sprängämnesåtgång har härigenom ej
förmärkts. Antalet borrade skut är ungefär
detsamma som om man skjutit utan småhål. Skuten
bli emellertid mindre, varför skutborrningsarbetet
och sprängämneskvantiteten per skut minskat.
All skutborrning utföres med Bob-10 maskinerna.
10 april 1943
B 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
