Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
växlar starkt under det att blyåldern är nästan
konstant. Av analysdata framgår, att vid
omvandlingen uran lösts ut ur pechbländet, och
åldern därigenom utfallit för hög. Vi äro härmed
inne på det svåraste problemet vid
åldersbestämningar, nämligen hur de faktorer, som betingas
av provets geologiska historia, inverka. Om man
kan använda alla tre metoderna, och de ge
överensstämmande resultat, kan man anse det funna
värdet som det rätta. Vi bortse här från den
möjligheten, att värdena på sönderfallskonstanter
eller dylikt justeras. I tabellen ser man ett flertal
sådana fall: Katanga svart I och II, cyrtolit II,
thorit etc. Om man jämför uranåldern och
blyåldern, ser man, att det finns olika typer på
avvikelserna: uranåldern kan vara både större och
mindre än blyåldern. Till den förra typen höra
de gula pechbländena från Katanga, monaziten
från Huron Claim etc. Som redan nämnts, är det
sannolikt, att de karakteriseras av uranförluster.
Av den andra typen har man två fall, dels när
blyåldern är riktig, dels när den är för hög. Att
skilja dessa typer är icke så lätt, men klara fall
finnas. Om blyåldern är ungefär riktig, får man
räkna med att bly lösts ut. Dessa utlösningar av
olika typer ha bland andra undersökts av
professor Gleditsch i Oslo och hennes medarbetare.
En av dem, Föyn, har sålunda underkastat några
uranmineral konstgjord förvittring5, varvid det
visade sig att redan små skillnader i den kemiska
sammansättningen orsakade att förvittringen
förlöpte olika. Ännu är mycket litet gjort på detta
intressanta område.
Den sista typen, där man får avgjort för höga
blyåldrar, har ett visst principiellt intresse. I
tabellen är det klaraste fallet kolm från
Västergötland. För att förstå denna sak måste man
erinra sig att i varje sönderfallsserie finns en
gasformig medlem, nämligen emanation. De olika
isotopernas halveringstider äro mycket olika,
radon har en på knappt fyra dygn, de två andra
räknas i sekunder. Äro nu både provet och dess
omgivning porösa, finnas möjligheter för att radon
diffunderar bort, men de andra två stanna kvar
på grund av sin korta livslängd. Resultatet blir
en selektiv urlakning av bly 206. För att förklara
kolmens deficit fordras en genomsnittlig förlust
på 16 %, vilket kan synas mycket, men som visar
sig rimlig, om man teoretiskt beräknar
emana-tionsförlusten för en kropp med kolmens
egenskaper och dimensioner6. Åldern blir då 440 Mår.
Vad vi tolka som ett blyunderskott kan tydligen
bero på flera orsaker. Dels kan bly verkligen ha
lösts ut, dels kan någon annan medlem av
sönderfallsserierna lösas ut, och då företrädesvis de
med långa halveringstider. Vanligen måste man
räkna med att flera felkällor kombineras, och då
växa svårigheterna för korrigering. För
thorium-serien gälla givetvis samma svårigheter.
Varför använder man icke andra mineral än
de starkt radioaktiva vid blymetoden? Orsaken
är helt enkelt svårigheten att korrigera för det
vanliga blyet. Här finns vanligen litet radiogent
bly i förhållande till det vanliga, det utgör ofta
icke mer än några procent av den totala
blymängden. Likaså måste man veta, hur det
vanliga blyet var sammansatt i
kristallisationsögon-blicket, och det växlar givetvis allt efter
materialets tidigare historia. Om man alltså skall kunna
använda eruptivbergarterna direkt, måste man
finna en metod att avgöra
isotopsammansättningen hos blyet, när bergarten bildades. Man kan
göra det, genom att utnyttja de inhomogeniteter,
som uppstå i en magma vid differentiation7, men
metoden är ännu icke prövad. De starkt
radioaktiva mineralen finner man nästan enbart i
peg-matiter och även där sällsynt. I de vanliga
eruptivbergarterna finnas ibland som accessorisk
beståndsdel zirkon och orthit, vilka ofta äro
radioaktiva, men då de förekomma som helt små korn
och ibland äro omvandlade, betyda felkällorna
mycket, och bestämningarna bli i motsvarande
grad osäkra.
Heliummetoden har genomlöpt en mer
omväxlande bana. Redan tidigt förstod man, att det
helium man finner i de radioaktiva mineralen
icke motsvarar mer än en bråkdel av det bildade.
Orsaken var lätt att förstå. Helium är en gas,
och det rum, som det har till sitt förfogande i en
kristall, är försvinnande litet. Man får därför i
en kristall, som skall hålla flera cm3/g gas,
oerhörda tryck, som vilja spränga den. Dessutom
försvagas ofta kristallgittret genom a-strålarnas
kemiska verkningar (metamikti). Man tvingades
Tabell 3. Variationerna i kvoten mellan den genom heliummetoden funna åldern och den verkliga åldern (enl. Keevil).
Antal prov (Keevil) Heliumålder/Verklig ålder Antal prov (andra)
Intervall (Keevil) Medeltal (Keevil) Medeltal (andra)
Graniter .................................... 34 0,02— 0,86 0,25 0,35 6
Basiska bergarter ............................ 18 0,10— 1,93 0,44 0,45 69
Porfyrer och lavor .......................... 22 0,01— 1,08 0,12 0,36 9
Kvarts ...................................... 14 0,04— 1,22 0,25 — —
Magnetit .................................... 10 0,24—12,3 0,46 0,93 18
Andra oxider ................................ 6 0,11— 0,59 0,32 0,25 17
Fältspat .................................... 25 0,02— 0,46 0,20 0,25 2
Pyroxen och amfibol ........................ 37 0,05— 3,84 0,57 0,45 4
Andra silikat ................................ 22 0,12— 3,63 0,41 0,34 29
Oxysalter, halider ........................... 12 0,03—24,6 0,45 0,38 10
Vid heliumbestämningar räknar man vanligen med att endast en del av det helium, som bildats, skall återfinnas. Fall
förekomma emellertid då man även finner för mycket helium. Orsaken är ännu okänd.
10 april 1943
B 41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
