Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 3. Mikrostruktur hos sprutad zink (500 X).
stelnar. Den tid, under vilken metalldropparna
befinna sig i luften, är nämligen synnerligen ringa
(1—2 tusendels sekund). Då metallen (i
droppform) fäster vid järnytan, ändras den relativa
hastigheten mellan luften och partiklarna och
ytan avkyles kraftigt genom inverkan av
luftstrålen, som enligt föregående här har en temperatur
av endast ca 70°C. Därför kan alltså metallen
befinna sig i droppform i luften men omedelbart
överföras i fast form efter nedslaget på plåten.
Rollason1 ansluter sig i huvudsak till Turner och
Budgens resonemang, men tillmäter
rörelseenergien betydelse i vissa fall, då dropparna hunnit
stelna i luften. Emellertid kan det ifrågasättas,
om icke även underkylningen spelar en viss roll
med hänsyn till den korta avkylningstid i luften,
det, här rör sig om. Sålunda är det tänkbart, att
zinkpartiklarna vid nedslaget kunna ha en
temperatur, som ligger väsentligt under 419°C, och
att de likväl befinna sig i flytande tillstånd.
Det är tydligt, att järnytan aldrig kommer upp
i någon nämnvärd övertemperatur. En legering
mellan zinken och järnet kan alltså aldrig bildas.
Man har endast att räkna med rent mekanisk
vidhäftning mellan de sprutade partiklarna och
underlagsmetallen (fig. 5). En sprutad beläggning
fäster därför aldrig lika bra som en varmdopp-
ningsbeläggning, t.ex. det zinkskikt som erhålles
vid varmförzinkning.
Vid den fortsatta sprutningen häfta sedan de
nytillkommande zinkpartiklarna vid de redan
utfällda på samma sätt som de först sprutade
metallpartiklarna vid grundmetallen.
Även vid uppbyggnaden av beläggningen blir
sammanhållningen — i detta fallet mellan de små
zinkelementen — endast av mekanisk natur. Den
sprutade beläggningen blir därför aldrig homogen
utan består av ett mycket stort antal små
fjäll-liknande partiklar, som äro hopfiltade med
varandra, samt luftinneslutningar (fig. 3). Det är
naturligt, att en beläggning med sådan struktur
aldrig kan bli fullt tät. Detta medför att t.ex.
vatten kan tränga igenom beläggningen ned till
grundmetallen.
Vidhäftningen och porositeten äro de båda
stötestenarna ur teknisk synpunkt. Dessa båda
frågor skola därför behandlas något mer ingående.
Beläggningens vidhäftning
Som mått på vidhäftningen kan man ta den
minsta krökningsradie, till vilken en sprutad plåt
av viss tjocklek kan bockas utan att flagning
inträffar.
Enligt föregående erhålles en betydligt sämre
vidhäftning vid sprutförfarandet än vid
varm-doppningsförfarandet. Man har emellertid för det
mesta möjlighet att minska risken för flagning så
att den i praktiken kommer att sakna betydelse
genom att på lämpligt sätt reglera ett antal
faktorer.
Underbehandling
Sandblästringen (om denna
underbehandlingsmetod begagnas) bör utföras med skarpkantad
och måttligt grov sand2 så att en "rå" yta
erhålles. En grov svarvning ger även ett gott resultat.
Betning kan icke användas, ty ytan blir icke
tillräckligt uppruggad genom denna
behandlingsmetod.
Sprutning bör ske omedelbart efter
underbehandlingen eller i varje fall samma dag. Ytan får
icke bli fuktig efter sandblästringen resp.
svarv-ningen och framför allt måste man tillse, att den
är helt fri från olja och fett2.
Fig. 5.
Sand-blåstrat stål
( upptill),
sprutat med
brons (ned-
till/ (80 X).
Fig. i. Aluminium sprutat
på kallt glas (silhuett:
aluminium svart, glas vitt)1
(40 X).
10 april 1943
B 63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
