Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
het "fältar" tydligt mot väster med omkring 55°
fall. Den djupaste hittills påvisade malmföringen
är på 260 m djup. Troligt är väl, att fortsatta
undersökningar komma att resultera i ytterligare
malmfynd.
Adakgruvan hör till legodriftgruvorna, som för
närvarande av Bolidens Gruvaktiebolag brytas för
statens räkning. Gruvan utbygges nu med
anrikningsverk för en årsuppfordring av 50 000 t
kopparmalm.
Lindsköldsmalmen, några hundra meter norr
om Adakgruvan, påvisades på elektrisk väg. Det
förtjänar nämnas, att de uppgifter om den
ledande zonens utsträckning, som framgingo av den på
sin tid av AB Elektrisk Malmletning utförda
mätningen, i det väsentliga har bekräftats genom
senare borrningar. Till en början tedde sig
emellertid resultaten föga lovande. De tre första
borrhålen gåvo blott svag kopparmalm. Numera kan
man bestämt säga, att detta berodde på ren otur.
Hålens placering var fullt befogad, men av en
egendomlig slump råkade alla tre komma just på
svaga fläckar i malmkroppen. Dr Högbom skrev
också 1937 i sin översikt över Skelleftefåltet1, att
här "föreligger ett flackt liggande, vidsträckt
mi-neraliseringsområde med en del
impregnations-stråk . . . men efter vad man hittills funnit endast
med låga halter". Han tillägger emellertid:
"Indikationen är ännu otillräckligt undersökt, då
utom magnetiska och elektriska mätningar endast
ett fåtal diamantborrhål utförts på densamma."
Arbetet fortsattes också under de närmaste åren,
med glädjande resultat. Först nu i dagarna torde
Lindsköldsmalmen kunna sägas vara i
tillfredsställande grad "uppborrad". Malmen ligger
företrädesvis i gränszonen mellan de skiktade
bergarterna och de underlagrande massformiga; i ett
par borrhål är den uppdelad på en huvudnivå och
en undre, tunnare parallell. Stupningen är
omkring 25°. Borrningen har därför alltigenom
utförts med vertikala hål och har planlagts
ungefär som man undersöker ett flötsartat lager.
Hålen ha också blivit relativt korta. Förekomstsättet
gör även, att man för att få en översikt av
resultaten får använda andra framställningssätt än
dem som vanligen brukas vid våra
urbergsmalmer. På arbetskartan är för varje borrhål med
en cirkel i viss skala angiven kopparkvantiteten
per kvadratmeter. Så vitt vi hittills känna, utgör
Lindsköldsmalmen en något värdefullare
kopparmalmstillgång än Adakgruvans malmer.
Utsikterna för ytterligare ökning äro dock snarast mindre
än i Adakgruvan. Vi ha avsänkt ett schakt till 105
m och påbörjat ortdrivning.
Av övriga indikationer i Kuorbevarekupolens
västra del ha hittills endast de s.k.
Karlssonsmalmerna slutgiltigt undersökts. En av dem har en
jämförelsevis liten lins av rik kopparmalm, men i
övrigt synas de sakna intresse.
Om de återstående indikationerna i denna del,
Långreven, Brännmyran m.fl., veta vi, att de
förorsakas av kopparmineralisation. Fortsatta
undersökningar få visa, om någon av dem kan vara
brytvärd. Närheten till anrikningsverket innebär
naturligtvis, att också smärre enheter kunna
utnyttjas, om bara deras metallhalt är tillräcklig.
Inom kupolens östra del äro vi som bäst
sysselsatta med att borra upp en fyndighet av annan
typ, Rudtjebäcken. Malmen bildar en flackt
liggande tavla, med samma geologiska uppträdande
som Lindsköldsmalmen. Den är emellertid
mycket längre i strykningsriktningen och av en annan
typ, nämligen medelgod till rik svavelkis med ej
obetydlig zinkhalt, och delvis en viss kopparhalt.
Undersökningarna på Rudtjebäcken ha ännu inte
hunnit långt, beroende dels på malmens relativt
stora längd och dels på det förhållandet, att den
ej når dagen i brytvärd form. På grund av djup
jordbetäckning ha inga försök gjorts att genom
grävningar blotta utgåendet i dagen. De översta
borrhålen visa emellertid blott en impregnation,
först mot djupet samlar denna sig till en kompakt
sulfidkropp. Borrhålen bli därför långa. Det ena
med det andra har gjort, att man fått söka sig
fram steg för steg för att med minsta kostnad få
fram tillräckligt iakttagelsematerial.
Litteratur
1. Högbom, Alvab: Skelleftefåltet. SGU ser. C nr 389.
2. Gavelin, Sven: Geology and ores of the Malånäs
di-strict. SGU ser. C nr 424.
3. Gavelin, Sven : Relations between ore deposition and
structure in the Skellefte district. SGU ser. C nr 443.
4. Gavelin, Sven: Ön the distribution of metals at
Räv-liden, Northern Sweden, and in some other copper-zinc ores.
SGU ser. C nr 454.
Notiser
DK 621.783.22
Användningen av sidobrännare på vällugnar. I Ståhl
und Eisen 1943 h. 27/28 s. 506 förekommer en notis, som
ej gärna kan förbigås utan kommentar. Den lyder i
översättning:
"Användningen av sidobrännare på vällugnar har
understundom drivits för långt, så att avgastemperaturen
blivit för hög.
På en blandgaseldad valsverksvällugn voro monterade
fyra stycken sidobrännare à 200 nm3/h kapacitet och åtta
stycken sidobrännare à 50 nm3/h. De fyra stora
sidobrän-narna förflyttades till ugnsgaveln, de små sidobrännarna
avstängdes delvis. Besparingen blev, omräknad i stenkol,
50 t/månad."
Om biandgasen antas ha ett värmevärde av omkring
1 200 kcal/nm3, och om brännarna drevos med full
kapacitet före ändringen, svarade detta mot ca 1 440 000 kcal/h
sidobrännareffekt. En besparing av 50 t stenkol/månad
(troligen direkt omräknat bruttokalorital) svarar mot ca
530 000 kcal/h besparing (15 % stilleståndstid) eller ej
mindre än ca 37 %. Om det antas, att sidobrännarna efter
ändringen belastats till 50 %, skulle "ändbrännarnas"
belastning ha blivit sammanlagt 710 000 kcal/h, dvs. 89 %
av fullbelastning, svarande mot 78 %, och sidobrännarnas
B 78
11 dec. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
