- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1943. Elektroteknik /
6

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Fig. 7. Antal åskdagar per dr vid
Vattenfallsstyrelsens Centralblock.

5. Erfarenheter av de olika driftsystemens över-

spänningsskydd

På 220 kV systemet användas, som nämnts,
blixt-fångande jordlinor på ledningarna i deras hela längd.
Fig. 8 visar utseendet av en stolpe på
ledningssträckan Ånge—Horndal, som är utförd med
järnstolpar — på en del andra ledningssträckor användas
trästolpar. Som synes äro jordlinorna placerade rätt
högt över faslinorna, vilket enligt modern åskådning"
anses viktigt för god blixtfångande verkan.
Jord-ningarna äro ganska påkostade och ha utförts på
sådant sätt, att lägsta möjliga impulsmotstånd skall
erhållas.3

I de stora transformatorstationerna i Stadsforsen,
Västerås och Hallsberg finnas kondensatorer och
avledare och dessutom nollpunktsskydd för transforma
torerna. Stationernas driftsäkerhet liar varit mycket
god. En gång slog åskan ned alldeles intill
Ljusdalsstationen — denna station har inga
överspänningsskydd — och vållade ett överslag på en frånskiljare.
I övrigt har på hela den tid, som Vattenfallsstyrelsens
220 kV system varit i drift, intet av åska orsakat
stationsfel förekommit. Någon mera överväldigande nytta

av
överspänningsskydden i 220 kV stationerna

synes man dock icke ha haft, eftersom de enligt
räkneverken varit i funktion summa en gång.
Linjernas utförande med genomgående jordlinor och
stationernas höga isolation samverka tydligen till att
göra antalet för stationerna farliga överspänningar
litet. Det är emellertid ingalunda säkert, att man
för den skulle bör avstå från 220 kV avledare. För
de största transformatorstationerna är det möjligt att
kostnaden för avledare bör anses som en rimlig för
säkringspremie för de viktiga och utomordentligt
dyrbara transformatorerna.

Även linjerna inom Vattenfallsstyrelsens 220 kV
system ha haft en mycket hög driftsäkerhet: ungefär
0,4 kortslutningar genom åskfel per 100 km och år.
Detta är visserligen den lägsta siffran för någon av
de svenska 220 kV linjerna, men det kan dock icke
påstås, att driftstörningsstatistiken ännu givit belägg
för någon markant överlägsenhet hos
Vattenfallsstyrelsens linjer gentemot andra, i samma trakter
framdragna 220 kV linjer med mindre påkostade
jord-ningar och lägre placerade jordlinor. — Förutom de
0,4 kortslutningarna har det förekommit en del
jordslutningar, som släckts av petersenspolarna. Antalet
kan ej anges exakt, eftersom man icke vet, var på
det samkörande svenska 220 kV systemet ett av
spolarna släckt fel legat. Det kan emellertid med
ledning av totala antalet släckta fel uppskattas till
0,3 à 0,4 per 100 km och år. Antalet direkta
blixtnedslag i linjen kan med hjälp av siffrorna för andra linjer
beräknas utgöra ca 3 per 100 km och år. Man kan då
beräkna skyddsverkan hos de blixtfångande
jordli-3 o Os

norna till –’-, dvs. ca 70 %, och jordlinornas

3,o

och petersenspolarnas sammanlagda skyddsverkan till
3,n — 0,4
3,o

På 132 kV systemet finnas dels ett par äldre
järn-stolplinjer med enkel, lågt placerad och primitivt
jordad jordlina, dels de nyare trästolplinjerna, som
normalt äro utförda med ojordade järnreglar och
utan jordlinor. En del viktigare linjer ha dock byggts
med sådana stolpar, att man senare kan lägga upp
jordlinor om det skulle visa sig önskvärt. Vidare lia
blixtfångandc skydd över linjerna anordnats på
utsatta punkter. Så t.ex. visar fig. 9 ett skydd över två
parallellt framdragna 132 kV ledningar. Skyddet ifråga
finnes anordnat på en ca 5 km lång ledningssträcka på
Lärjeberget utanför Göteborg, där åskan tidigare slog
ned tämligen ofta och åstadkom linje- och stationsfel.
men som nu icke vållar några svårigheter.

dvs. ca 85

Fig. S. Raklinjestolpe i 220 kV
linjen Ånge—Horndal.

E 6

Fig. 9. Skydd med blixtfångande linor för två 132 kV linjer på Lärjeberget vid

Göteborg.

2 jan. 1943

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:15:48 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1943e/0008.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free