- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1943. Elektroteknik /
8

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

(i regel luftledningar) tydligt minskats, sedan
tertiär-stationen fått överspänningsskydd.

Tidigare har nämnts, att vid systemen för högre
spänning förut en del linjefel maskerats av
stationsfel men nu kommit i dagen, när stationsfelen kvävas
av överspänningsskydden, och yttrat sig i form av en
skenbart ökad felfrekvens på linjerna. Nedan
beskrives ett fall, där stationsskydden haft motsatt
inverkan på den skenbara frekvensen av linjefel.

De flesta felen på sekundärlinjerna utgöras av
övergående åskfel (med övergående fel menas ett fel,
vid vilket linjen efter urkoppling omedelbart kan
kopplas in igen). I själva verket utgöras ca 30 %
av samtliga fel på Centralblockets hela nät just
av övergående åskfel på sekundärlinjer. Detta
motsvarar en rätt stor åskkänslighet hos
sekundärlinjerna — medräknas även de av petersenspolarna utan
urkoppling släckta felen, blir åskfelsfrekvensen
omkring 20 överslag per 100 km och år —• vilket kan
förefalla förvånande, eftersom linjerna äro trästolplinjer
med rätt stora fasavstånd och ojordade isolatorfästen
och sålunda böra ha hög isolation. Det kunde
därför misstänkas, att en del av de övergående
"sekun-därlinjefelen" i själva verket berodde på överslag i
tertiärstationernas högspänningsställverk på
linjesidan om tertiärtransformatorernas säkringar,
speciellt på stationernas inledningsgenomföringar. För
att få förhållandet utrönt försågos ett par
sekundärlinjer på försök med avledare på 22 kV sidan i
samtliga till linjerna anslutna tertiärstationer. Resultatet
blev ganska överraskande, i det att antalet
övergående åskfel på ifrågavarande sekundärlinjer sjönk
med icke mindre än 70—80 %. Tydligt är, att en
betydlig förbättring av nätets driftsäkerhet skulle
erhållas, om tertiärstationerna genomgående
utrustades med avledare på nppspänningssidan. För detta
ändamål vore det emellertid önskvärt att få fram en
enklare och billigare typ av avledare än de hittills
använda. Typen skulle närmast svara mot
amerikanarnas "line type arresters", dvs. med mindre
avledareblock (vilket medför lägre tillåten
blixtström) och enklare gnistgap (vilket medför sämre
skyddsegenskaper vid branta spänningsvågor, t.ex.
direkta blixtnedslag) än de nu normalt använda
av-ledarna, "station type arresters". Kostnaderna för att
få bort de övergående sekundärlinjefelen på antytt
sätt torde kunna bringas att stanna vid
storleksordningen 50—100 kr. per eliminerat fel, vilket i många
fall skulle betala sig. — Avledarna ha emellertid här
en konkurrent i den automatiska återinkopplingen av
sekundärlin jebrytarna.

6. Avledare för lågspänningsinstallationer

Vattenfallsstyrelsen har endast i ringa
utsträckning-egen distribution vid 220—380 voit. I några fall
ha i sådana anläggningar avledare använts på
ställen, där man tidigare haft besvär av åskfel, speciellt
i form av skador på mätarna. Skydden ha helt
eliminerat felen. Även inom distributionsföreningarna
synas lågspänningsavledare användas i viss
utsträckning och såvitt bekant med gott resultat.

7. Avledarnas driftsäkerhet

Avledarna ha i stort sett visat sig driftsäkra.
Sammanlagt ha ett 30-tal avledare förstörts på olika sätt,

E 8

vilket är mindre än ett avledarefel per 100
avledare-år. Härvid är att märka, att majoriteten av felen
drabbat avledare av de äldsta typerna, som dels i
flera fall icke haft lämpliga data i förhållande till
nätets driftspänning — speciellt har släckspänningen1
varit för låg — dels tålt ganska låg blixtström i
jämförelse med moderna avledare. Sålunda ha icke
mindre än 10 av de 30 felen inträffat på de äldsta 55 kV
avledarna. Driftsäkerheten hos moderna och i
förhållande till nätdata rikligt dimensionerade avledare
är sålunda betydligt högre än vad ovan angivna
siffror antyda.

Vid åtminstone sex tillfällen ha avledare förstörts
utan samband med åska men däremot i samband med
på annat sätt uppkommet jordfel i nätet. Avledarna
ha alltså tänt för en kopplings- eller
jordfelsöver-spänning och sedan icke förmått släcka den
drift-frekventa följströmmen, vilket i sin tur berott på
att 50 p/s spänningen över avledaren varit högre än
avledarnas släckspänning. Genom dessa
avledarefel har man fått uppmärksamheten fäst på det
förhållandet, att vid jordfel i nät med petersenspolar
spänningen på de friska faserna i vissa fall kan bli
betydligt större än nätets huvudspänning, nämligen om
det uppstår nätdelar med avsevärd underkompensering
(brist på spoleffekt). I ett typiskt fall hade t.ex. en
ny 55 kV kabelsträcka blivit inkopplad, men någon
ökning av petersenspole-effekten med hänsyn till
kabelns laddningsström hade ännu ej hunnit ske. Vid
isolationsprovning på en till systemet ansluten 55 kV
luftlinje uppstod jordfel, och härvid förstördes en
avledare. Det var i detta fall lätt att räkna ut, att
spänningen till jord på frisk fas varit betydligt högre
än huvudspänningen och högre än avledarens
släckspänning. Även i de övriga fem fallen, då
avledare förstörts utan samband med åska, torde
liknande förhållanden ha rått. Genom lämplig
placering av petersenspolarna, genom lämpliga
selektivplaner för jordfel- och kortslutningsskyddet,
genom driftinstruktioner etc. söker man nu undvika,
att underkompensering skall kunna uppstå vid
utlösning av jordfel. — Det kan nämnas, att man
tydligen i USA haft liknande erfarenheter av skador
på avledare genom för hög driftfrekvent spänning
på frisk fas vid jordfel i nätet.3

I de 24 fall, då avledare förstörts i samband med
åska, har man i några enstaka fall kunnat
konstatera, att blixtnedslaget träffat alldeles i närheten av
avledaren och sålunda kunnat förmoda, att
avledaren förstörts av för stor blixtström. Ett av dessa
fall inträffade vid en 55 kV avledare, som var
försedd med magnetstav för mätning av
blixtströni-men. Magnetstaven visade, att avledaren fått en
positiv stöt på ca 4 kA och en negativ på ca 2 kA.
Förmodligen har det varit en multipelblixt framme.
Om det emellertid i majoriteten av fallen varit fråga
om förstöring genom för hög blixtström eller genom
att släckspänningen varit för låg i förhållande till
driftspänningen, så att avledaren ej släckt den
drift-frekventa följströmmen, är svårt att säga, I ett fall
finnas indicier på att det varit följströmmen, som
förstört avledaren: en 20 kV avledare, som
förstördes vid åska, var försedd med stålstav för
strömmätning. Staven visade sig efteråt vara helt
omag-netiserad, vilket tyder på att en kraftig driftfrekvent
följ ström passerat avledaren och avmagnetiserat stål-

2 jan. 1943

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:15:48 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1943e/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free