- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1943. Elektroteknik /
9

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

staven. I andra fall ha
nätförhållandena varit
sådana, att man kan
misstänka, att driftspänn ingen
över avledaren överstigit
avledarens släckspänning.
Resultatet av mätningarna
av strömmen genom
av-ledarna (se nedan) tyder
snarast på att det måste
vara ytterst sällsynt, att
en modern avledare
förstöres enbart genom för
stor amplitud på
blixtströmmen. Samtidigt visa
emellertid mätningarna, att
förvånansvärt många,
möjligen de flesta,
blixtnedslagen föra en ström med
två eller flera maxima,
ofta av olika polaritet.
Vid sådana s.k.
multipelblixtar anstränges
avledaren givetvis hårdare än vid en engångsurladdning.

8. Ledningarnas åsksäkerhet

Ifråga om erfarenheten av de använda
luftlednings-typerna med avseende på åsksäkerheten är det av
olika orsaker rätt vanskligt att draga några
slutsatser ur driftstörningsstatistiken. Nedanstående
uppgifter äro därför att betrakta som högst
ungefärliga.

220 kV linjerna ha, som nämnts, 0.7 à 0,8 överslag
per 100 km och år, varav 0,3 à 0,4 släckas av
peter-senspolarna. 132 och 77 kV linjerna synas ha 3—5
överslag per 100 km och år (någon deciderad skillnad
i specifik driftsäkerhet kan ej avläsas ur statistiken),
varav 1 à l,ß slockna utan utlösning, i regel som
släckta jordfel. Järnstolplinjerna ha något flera
nedslag men också något flera släckta fel än
trästolplinjerna. 55 kV linjerna, som åtminstone de
senaste åren haft något färre överslag per 100 km och
år än 132 och 77 kV linjerna, synas visa liknande
egenskaper som dessa ifråga om felens uppdelning på
olika ledningstyper samt på urkopplade och släckta
fel.

22 kV linjerna ha enligt statistiken 20—25 överslag
per 100 km och år, varav 10—12 släckas av
petersen-spolarna. Som tidigare nämnts äro dessa siffror
sannolikt åtskilligt missvisande, eftersom många,
eventuellt de flesta, 22 kV s.k. linjefelen i själva
verket äro stationsfel.

Om 55, 77 och 132 kV linjerna utrustats med lika
effektiva jordlinor och jordningar som 220 kV
linjerna, kunde man vänta sig att få ner antalet
urkopplade fel från ca 3 till ca 0,5 per 100 km och år. Det
är nog ganska tveksamt, om värdet av de
eliminerade felen skulle motsvara kostnaderna för
jordlinorna och jordningsanordningarna, eftersom ett genom
distansreläerna selektivt bortkopplat fel på dessa
linjer för det mesta icke har någon större betydelse.
Visar det sig sedan möjligt att för dessa linjer
till-lämpa metoden med automatisk snabbåterinkoppling,
bli konsekvenserna av ett övergående linjefel ännu
mindre än nu. — Bestående linjefel vid åska, i form
av linbrott och isolatorskador, ha vid dessa linjer

Fig. 10. Hållare för magnetstavar. Mätområde: 100—100 000 A.

praktiskt taget försvunnit, efter det att distansreläer
med snabb urkoppling införts.

Mätningar av blixtströnimar utförda vid
Vattenfallsstyrelsen

1. Motiv och metoder

Motiven för blixtströmsmätningarna äro flera.
Avsikten med att mäta blixtströmmarna i avledare
är att få reda på dels vilka blixtströmmar
av-ledarna behöva kunna tåla, dels vilken ström, som
passerat avledarna vid de olika funktionstillfällena,
varigenom avledarnas skyddsnivå kan beräknas.
Koordinationen mellan anläggningen och avledarna
kan kontrolleras med hjälp härav och den i
verkligheten erhållna skyddsverkan. Blixtströmmarna i
linjernas jordlinor och stolpar mäter man för att så
småningom få ett begrepp om med vilken
sannolikhet man kan vänta en viss blixtströmstyrka, vilket
man behöver veta exempelvis för att dimensionera
jordningar på mest ekonomiska sätt. Vidare vill man
naturligtvis veta, om inlednings- och jordlineskyddet
har tillfälle att utöva sin skyddsverkan och betala
de kostnader man lagt ned. Av vikt är också att
få reda på hur många blixtnedslag man kan vänta
sig per km och år i de trakter, där man har
kraftledningar framdragna. Slutligen vill man veta, var
på linjen blixten slagit ned, detta för att kunna
vidtaga särskilda åtgärder, om det visar sig, att vissa
sträckor eller stolpar äro särskilt utsatta för blixten.
Till sist mäter man blixtströmmarna också för att
bidraga till att öka det material, som den fortsatta
vetenskapliga åskforskningen måste bygga på.

Blixtströmmarna mätas som bekant med hjälp av
små stålstavar, som magnetiseras, när de utsättas för
kraftlinjefältet från den passerande stötströmmen.
De s.k. stålstavarna bestå egentligen av knippen av
ståltråd med någon 10-dels mm diameter. Knippena
äro 6 cm långa och 1/:2 cm tjocka och inneslutna i
glasrör. Dessa mätstavar placeras nu i lämpliga
hållare i närheten av den strömbana, i vilken strömmen
skall mätas. Fig. 10 visar den hållare, som vid
Vattenfallsstyrelsens mätningar användes för de stavar,

E 9 2 jan. 1943

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:15:48 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1943e/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free