Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
O.’
i
Fig. 11. Fördelningskurvor för strömstyrkan genom
avledare. – Vattenfallsstyrelsens mätningar 1941 och
1942. ......Mätningar i Tyskland: (T) originalkurva,
undre gränsen för registrering 200—300 A. @ samma
kurva, omräknad till en undre gräns av 1 000 A.––-
Mätningar i Finland: (T) originalkurva, undre gränsen för
registrering 200—300 A. (2) samma kurva omräknad till
en undre gräns av 1 000 A.
som skola mäta strömmen i nedledningen till
jordlinorna i inledningsskydd och på 220 kV
trästolplinjer. Hållaren har plats för tre stavhylsor på olika
avstånd från nedledningslinan. Staven närmast linan
reagerar givetvis känsligast men blir magnetiskt
mättad redan vid en måttlig blixtström; den längst
ut belägna staven påverkas endast av stora
blixtströmmar och blir ej mättad ens vid de största
strömmarna. De olika stavarna täcka alltså olika
mät-områden. Har man stavar i alla tre hylsorna, kan
man rätt noga mäta strömmar från mindre än 1 kA
till över 100 kA. Vanligen ha hittills stavar
placerats endast i en eller två hylsor per hållare.
En beskrivning över mätmetodens teoretiska
underlag och magnetiseringsmätningens praktiska
utförande faller utom ramen för denna framställning;
här må endast framhållas, att medan det
ursprungligen6 ansågs tillräckligt att mäta stavarnas remanens
för att därur beräkna blixtströmmen, så har man
numera funnit det lämpligt att taga upp den
fullständiga magnetiseringskurvan för stavarna, då man
härigenom får riktigt resultat, även när samma stav
mag-netiserats av blixtströmmar med olika polaritet,
såsom ofta är fallet.7 Vidare kan påpekas, att om
noggrannast möjliga kännedom önskas om samtliga
blixtströmmar, som passerat stavarna, så bör varje stav
kontrollmätas efter undersökningsperiodens, t.ex.
åsk-säsongens, slut. Oni man däremot, såsom vid
mätning av stolpströmmar, har intresse huvudsakligen
endast för de stora och medelstora strömmarna, kan
mycket besvär sparas utan större risk för fel i
resultatet, genom att endast de stavar tagas ned för
magnetiseringsmätning, som visa tecken till magne-
tisering, när de på platsen föras intill en särskild
liten känslig provkompass. Vid Vattenfallsstyrelsen
ha båda metoderna praktiserats.
De första stålstavarna på Vattenfallsstyrelsens
anläggningar sattes upp 1940, och en del mätresultat
finnas från två åsksäsonger, nämligen 1941 och 1942.
Stavarna sattes upp i varje stolpe på 220 kV
trästolplinjerna Stadsforsen—Ånge och
Horndal—Västerås, ca 150 km sammanlagd linjelängd, och vidare
på inledningsskydden till trästolplinjer för 132, 77
och 55 kV. Vidare sattes de upp på avledare i
primär- och sekundärstationer. Totalt ha uppsatts ca
4 600 stålstavar.
Magnetiseringsmätningarna ha för
Vattenfallsstyrelsens räkning utförts vid Institutet för
Högspänningsforskning, Uppsala. Denna vinter är det
meningen att där mäta igenom samtliga stålstavar, som
varit uppsatta under år 1941 och 1942. Då
mätningarna ännu icke äro avslutade — hittills ha ungefär
2 500 stavar behandlats — göres här ingen närmare
analys av mätresultaten ifråga om antal strömmaxima
per stav, förekomsten av olika polariteter i samma
stav etc. I stället angivas endast de mätta
maximi-strömmarna: om staven magnetiserats av flera olika
strömmar, har nedan medräknats endast den som haft
den algebraiskt största amplituden.
2. Strömmar genom avledarna
Under åsksäsongen 1941 voro stavarna placerade
så, att endast rätt stora strömmar kunde mätas. Ett
enda mätresultat erhölls, nämligen från den 55 kV
avledare, vilken, som tidigare omnämnts, förstördes
vid ett åskslag, då den genomflutits av 4 kA åt ena
hållet och 2 kA åt det andra. Från åsksäsongen 1942,
då strömmar ned till ungefär 1 kA kunde mätas, ha
hittills ungefär 150 stavar från ett 40-tal trefasiga
avledarsatser bearbetats. Endast 9 stavar voro
mätbart magnetiserade. Medräknas 1941 års
registrering, består alltså det f.n. tillgängliga materialet av
10 registreringar, fördelade på 6 avledarsatser och
förmodligen 5 nedslag. En del av nedslagen
registrerades nämligen i två eller tre faser, och två av
avledarsatserna voro uppställda i samma station.
Fig. 11 visar en fördelningskurva över
avledar-strömmarna. De två högsta strömvärdena, båda 4,1
kA, uppnåddes dels vid en 22 kV avledare, dels vid
den förut omtalade 55 kV avledare, som förstördes
vid åskslaget. Fördelningskurvan stämmer
överraskande bra med de tyska och finska mätningar,8
för vilka motsvarande kurvor inlagts i fig. 11,
nämligen om kurvorna omräknas till samma
känslighets-gräns för mätanordningen (kurvor märkta "2"). Det
är att märka, att enligt räkneverken de undersökta
avledarsatserna varit i funktion sammanlagt 12
gånger under 1942, medan mätbar magnetisering
erhållits endast vid 6 registreringar. Detta visar, att
även vid de svenska mätningarna avledarströmnien
vid ungefär hälften av avledarfunktionerna varit
lägre än 1 kA, såsom t.ex. den finska originalkurvan
(kurva märkt "1") visar för de finska mätningarna.
Tydligen är strömstyrkan i avledarna för det mesta
rätt låg. Resultatet torde vara ett stöd för förslaget
att beträffande avledare för mindre stationer sänka
anspråken på tillåten blixtström. För viktigare
stationer, där man ej vill taga ens mycket måttliga
risker för avledarfel, bör man däremot med tanke på
E 10
2 jan. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
