- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1943. Elektroteknik /
18

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk. Tidskrift

dock möjligt att med effektförstärkare skicka ut
tiotal av kilowatt och sålunda göra signalerna hörda
över den atmosfäriska störningsnivån. De statiska
störningarna reducerades därjämte med tillhjälp av
riktantenner. Ännu en förbättring vanns genom att
endast utnyttja det ena sidbandet, en metod som
redan använts i trådtelefonien. Dessa och andra
förbättringar säkerställde en tillförlitlig överföring och
1927 öppnades regelbunden radiotelefontrafik mellan
Amerika och England av American Telephone &
Telegraph Co och General Post Office. Bärvågen
var 60 kp/s, motsvarande en våglängd av 5 OOO m.

Den första transatlantiska kortvågsförbindelsen
sattes i trafik år 1928 och utökades 1929 med andra
sådana. Utsikterna till ytterligare förbättringar inom
kortvågstekniken voro så goda, att planen för en
andra långvågsförbindelse skrinlades. Helt nyligen
ha experiment visat möjligheten av att utnyttja två
kanaler med olika frekvenser från samma sändare.

Kortvågsradio ger lägre dämpning, lägre
störningsnivå och ett bredare frekvensband, jämförd med
långvåg, då det gäller transocean trafik.
Kostnaden för en kortvågsförbindelse mellan USA och
England är ungefär hälften av en långvågsförbindelse
av samma ljudkvalitet. Det bredare bandet ger
tillfälle till ökade trafikmöjligheter enär det är
hundrafalt bredare än långvågsbandet. Dessa fördelar
återspeglas i det hastiga uppsving, som ägt rum i
transocean kortvågstrafik. I början av 1939 fanns det 170
viktiga kortvågsförbindelser, av vilka 5 voro i
regelbunden trafik mellan USA och Europa. En stor grupp
kortvågskanaler har även kommit till för rundradio
och väntar på att bli internationellt ordnad

Kortvågsöverföring påverkas tidvis av avbrott,
särskilt vid tiden för maxima i den vart elfte år
återkommande solfläcksperioden. Den påverkas
också skadligt av vissa typer av distorsion, då den
ankommande signalen vanligtvis är en resultant av
flera komposanter, som gått fram på olika vägar.
Ibland gå alla dessa vägar utmed samma storcirkel
men med ett olika antal reflexioner mellan jorden
och Heavisideskiktet. Ibland anlända
signalkompo-santerna via andra vägar än utmed storcirkeln.
Emellanåt gå komposanterna över den längre av de
två storcirkelvägarna mellan sändaren och
mottagaren och det händer t.o.ni. att de gå runt jorden
och åstadkomma ett "jorden-runt"-eko. Interferens
mellan vågor, som anlända över olika stråkvägar, ge
ofta upphov till total fading, förorsakad av
svängningar i hela bandnivån: ibland uppstår selektiv
fading, då delar av bandet påverkas på olika sätt.

Överföring av enbart ena sidbandet hjälper till
att minska periodisk fading av bärvågssignalen,
vilken igenkännes av ett strävt, skärande ljud i talet.
En särskild typ av antenn, som fått namnet UTJSA
(multiple-unit steerable antenna), och som nyligen
konstruerats av Bell Telephone Laboratories, minskar
selektiv fading genom att lagra ihop signaler, som
anlända på olika vägar, eller genom att blockera
alla andra signaler än de som komma samma väg.
Då den också fungerar som riktantenn är trafik
möjlig även under perioder av låg fältstyrka Dock har
man ännu ej lyckats förekomma avbrott förorsakade
av starka störningsfenomen. Överföringen av enbart
ena sidbandet och mottagning med MUSA-antenn
sker dagligen på New York—Londonförbindelsen.

Det mest betydelsefulla framsteget, som gjorts inom
landtelefonien, är bredbandsöverföring enligt
bärvågsmetoden, som tillämpats på luftledningar, kablar
och koaxiala ledare, där stora grupper av
telefon-kanaler inrangeras. I luftledningar och över par i
kabel överföras 12 telefonförbindelser (vardera om
4 000 p/s) i en grupp, som täcker en bandbredd av
48 000 p/s. I koaxialledare överföres ett band av
2 X 10° p/s, vilket ger plats åt ca 500 telefonkanaler
med möjlighet för vidare utökning.

Sannolikt kommer bredbandsmetoden att tillämpas
i den transoceana radiotelefontekniken. Den har i
viss mån redan kommit till användning i ett
begränsat antal kanaler i förbindelsen
Holland—Ost-Indien samt USA—England. Genom tillämpning
av negativ återkoppling ha Bells ingenjörer
konstruerat en kortvågssändareförstärkare på 200 kW, som
räcker till för 12 eller flera telefonkanaler.

Då solen under sommaren står över mellersta
Atlanten. finns det ett användbart band, 4 Mp/s brett, i
området 14—18 Mp/s. Man kan emellertid inte räkna
med att dessa kortvågor bli tillgängliga för samtidigt
bruk på olika platser i världen. Det tillgängliga 4
Mp/s bandet får därför delas upp för olika ändamål,
och telefontrafiken över Atlanten förtjänar att få
ungefär en tiondedel av tillgångarna i detta band.
Detta skulle innebära en tilldelning av 400 kp/s, eller
100 enkelriktade kanaler, som skulle tillåta
etablerandet av 50 telefonledningar, givetvis underkastade
naturliga inskränkningar på grund av överföringsmediet
och de fordringar, som komma att ställas på trafiken.

Vi kunna med säkerhet förutse en snabb tillväxt
i den transatlantiska telefontrafiken, men, i samma
mån som efterfrågan kommer att stiga och vi närma
oss förverkligandet av de totala fysiska
möjligheterna i utvecklingen, desto allvarligare blir frågan om
avbrott i trafiken genom magnetiska störningar.

Detta förhållande har ånyo gjort aktuell frågan
om en transatlantisk telefonkabel såsom reserv till
kortvågssystemen. En kabel med endast en kanal
vore till föga nytta såsom supplement till ett
radiosystem med flera kanaler, vilka dessutom komma att
utökas i framtiden. Kabeln måste i själva verket
kunna överföra flera kanaler, och goda framsteg ha
redan gjorts i den riktningen.

En telefonkabel med flera kanaler, som tankes lagd

1 Atlanten, måste förses med mellanförstärkare,
placerade på havsbottnen på sådant sätt, att
förstärkarna byggas in i kabeln. Ett lämpligt omhölje, med
tillräckligt liten diameter för att kunna placeras
inuti kabeln, har därför konstruerats och givits en
sådan form, att hela montaget är böjligt över en
kabeltrumma. Förstärkareomhöljet består av en serie
kraftiga stålringar, vardera 38 mm i diameter och
19 mm breda. Ovanpå dessa ringar trädes en annan
serie av tunnare stålringar med samma bredd men
täckande fogarna i den undre ringserien, så att hela
montaget får formen av en böjlig cylinder, cirka

2 m lång. En koppartub med vattentäta ändfogar
är placerad över cylindern. Förstärkarna äro
placerade i särskilda, plastiska, ca 15 cm långa cylindrar,
som löst passa in i de inre stålringarna.
Förbindelserna mellan förstärkarna utgöras av böjliga ledare.
Likström av konstant strömstyrka matas till
förstärkarna över kabeln och en arbetsspänning av
2 000 V till jord, med motsatta poler vid kabelns

E 18

6 febr. 1943

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:15:48 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1943e/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free