Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 2. Ljuskänslighetens fördelning i spektrum för sinneselement i grodögat. Elementen i bilden längst t. v. tillhöra
den typ, som benämnts dominatorer pä grund av dominerande förekomst och brett spektralband med ett maximum
omkring 5 600 Å (0,560 /i). Elementen i de tre övriga bilderna tillhöra den typ, som benämnts modulatorer; dessa
äro färre till antalet och representera smala känslighetsbaiid; de här visade modulatorerna äro från vänster till höger
känsliga för: långvågigt rött och gult—grönt—blått.
med lämpliga filter bringats att överensstämma
med det "internationella normalögats" kurva.
Färgseendet
ögats reaktion för ljus av olika våglängder har
man sedan mycket lång tid tillbaka sökt förklara
med hjälp av olika hypoteser, av vilka Young’s
och Helmholtz’ väl äro de mest kända. Först
på senare tid har man kunnat angripa detta
problem från fastare och mera verklig grund, sedan
fysiologin tagit elektrotekniken till hjälp för
direkta mätningar av synorganens reaktioner för
ljusretningar av olika slag. Synnerligen eleganta
undersökningar ha utförts på olika djurs ögon av
bl.a. professorn vid Karolinska institutet Ragnar
Granit, som genom att anbringa en
mikroelektrod på det öppnade ögats näthinna och
förstärka impulserna inemot en miljon gånger
kunnat registrera dem med katodstråleoscillograf och
samtidigt avlyssna dem i högtalare. Professor
Granit redogjorde nyligen i ett föredrag i Svenska
Belysningssällskapet för en del av sina
forskningsresultat och påvisade, att färgseendet
ingalunda är så enkelt, som man tidigare föreställt
sig, men också att det nu finns möjligheter att
experimentellt klara ut sammanhangen. Av
särskilt intresse äro de undersökningar, som gjorts
på grodögat, vilket säkert är färgseende och
mycket liknar människoögat (fig. 2). Som
principiellt resultat har framgått, att det finns en
dominerande receptortyp med ett brett spektralt
känslighetsband, som kan kallas clomiriator och
som får anses förmedla intrycket av l justäthet, den
bakgrund av vitt, som är grunden för allt seende.
Dessutom förekomma andra nervelement, som
äro känsliga för smalare spektralband. De kunna
kallas modulatorer. I grodögat finnas tre sådana,
känsliga för resp. rött och gult — grönt — blått.
Man bör härav kunna dra den slutsatsen, att de
smala modulatorerna tjäna till att avväga
grundintrycket av ljustäthet till färg, i den proportion,
varmed de medverka i retningen.
Normalögat
De här i korthet nämnda undersökningarna
understryka tyvärr det förut bekanta förhållandet,
att alla subjektiva ljusmätningar bero av det öga,
som utför dem. Och särskilt framträder vansk-
ligheten i subjektiva färgmätningar, ty det är ju
klart, att modulatorerna variera hos olika
individer.
Den normalkurva för det ljusadapterade ögal,
som fastställts av Internationella
Belysningskommissionen (fig. 3) har också flera gånger varit
föremål för diskussion, och olika forskare ha bevisat,
att den är felaktig. En sådan diskussion är
enligt författarens åsikt ganska överflödig, ty man
kommer alltid att få nya medelvärdeskurvor, ju
flera ögon man tar med vid en undersökning.
Och sedan man mer och mer börjat övergå till
objektiva mätningar, är det huvudsaken, att man
har en kurva fastlagd, efter vilken fotocellerna
kunna anpassas. I den mån subjektiva
mätningar med stora anspråk på noggrannhet
fortfarande måste göras, får man antingen leta upp
en observatör, vars öga har den rätta kurvan,
eller korrigera med filter på samma sätt som för
fotocellen.
Ny ljusnormal
En sak, som just sammanhänger med
färgseendet och som ställt till mycken oreda i
fotometrin, är förekomsten av olika ljusnormaler. I
Frankrike och engelsktalande länder hade man
först Carcellampan och senare en "10-ljus
pen-tanlampa" som normal, vilken sedermera ersattes
med en serie mycket konstanta koltrådslampor,
med vilka det s.k. internationella normalljuset
upprätthölls. Det var dock ingalunda internatio-
Relatiu känslighet
Fig. 3. Den internationella känslighetskurvan för
normalögat vid ljusadapterat öga (tappseende, kurva b) samt
motsvarande kurva för skymningsseende (stavseeride, kurva a).
E 34
6 mars’ 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
