Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
allmänhet voro bättre än sitt rykte, under det att
genomföringar voro sämre. Drifterfarenheterna
ha också visat, att brytaregenomföringar och
väggenomföringar av äldre konstruktion varit de
svagaste punkterna. Lyckligtvis kunde vi med
enkla medel höja överslagsspänningen hos dessa
gamla genomföringar till ett fullt betryggande
värde.
För att få en fullt tillräcklig marginal mellan
avledarnas tändspänning och stationernas
överslagsspänning uppställde vi som önskemål, att
tändspänningen skulle ligga på en något lägre
nivå än vad som ansågs tillrådligt med hänsyn till
obehöriga tändningar, framförallt vid
intermitte-rande jordfel. Efter en del försök för att såvitt
möjligt få reda på vilka spänningar, som kunde
uppstå i nätet vid intermitterande jordslutningar,
framgick, att farhågan för höga spänningar var
något överdriven. Vi beställde därför
ventilav-ledarna med en tändspänning, som var något
lägre än dåvarande standard, och ännu ha vi inte
haft någon orsak att ångra oss. Sedan vi fått
av-ledarna uppsatta, ha vi inte haft några som helst
överslag i stationerna och inte heller har någon
enda avledare gått sönder; att avledarna mycket
ofta varit i funktion visa stöträknarna, som
registrerat antalet urladdningar.
Vi ha bestämt oss för att förse samtliga till en
station anslutna linjer med avledare. I stationer,
där alla linjer äro inkopplade, kunde det ju vara
tillräckligt med en enda sats avledare i
samlingsskenorna, men man får då komma ihåg, att 0111
en linje bortkopplas från samlingsskenorna, har
man inte längre något skydd för de
linjeapparater, som bli bortkopplade. Om en linje matas
från andra hållet, är det ur driftsynpunkt av stor
betydelse, att avledarna anslutas framför
linje-frånskiljaren, så att avledarna äro anslutna till
linjen även när frånskiljaren är öppen. En öppen
linje är ju särskilt utsatt för överslag, eftersom
en inkommande överspänningsvåg fördubblas
genom totalreflexionen. Vi ha därför ansett, att
samtliga linjer böra förses med avledare, som
anslutas framför linjefrånskiljarna enligt fig. 1.
Vi ha även satt upp avledare i nollpunkterna
hos alla Y-kopplade transformatorer med uttagen
nollpunkt. Erfarenheten har nämligen visat, att
om lindningen i en Y-kopplad transformator
blivit skadad genom åska, har skadan i allmänhet
uppstått i nollpunkten eller i närheten av denna.
För registrering av antalet urladdningar ha vi
Fig. 1. Samtliga linjer äro försedda med avledare anslutna
framför linjefrånskiljarna.
Fig. 2. Linjeavledarna ha gemensam stöträknare för en
sats om tre avledare men stälstavar vid varje avledare.
Nollpunktsavledarna ha endast stöträknare.
stöträknare både vid linjeavledarna och vid
nollpunktsavledarna, och för bestämning av de
avledda strömmarnas storlek ha vi placerat
stålstavar vid en del linjeavledare, se fig. 2. Som
bekant kan man genom bestämning av stavarnas
remanens få reda på strömmarnas storlek. Efter
några förberedande undersökningar, som visade,
att strömmarna inte blevo så våldsamt höga, som
vi kanske från början väntat oss, satte vi stavarna
på endast 2,5 cm avstånd från avledarnas
ned-ledningar. Med de stavar vi använt blir då den
högsta ström, som kan bestämmas, ca 5 000 A.
Vid högre strömmar inträder mättning. Undre
mätgränsen är 100 A eller möjligen något lägre,
om undersökningen av stavarna göres med
omsorg. Vi ha försökt att byta ut stavarna var gång
stöträknarna registrerat en urladdning, men då
urladdningarna ofta komma tätt efter varandra,
ha vid sådana tillfällen stavarna magnetiserats
flera gånger, innan utbyte kunnat göras.
Vid undersökningen av stavarna ha vi följt den
av E K Saraoja1 angivna principen. Då
stavarna äro olika i magnetiskt avseende, är det inte
tillräckligt att endast mäta remanensen och sedan
bestämma strömstyrkan ur detta remanensvärde.
Skall man ha ett tillförlitligt värde på de avledda
strömmarna, måste man bestämma
remanenskur-van för varje stav, vilket även är nödvändigt med
hänsyn till att stavarna kunna vara
magnetiserade i båda riktningar. Överspänningarna äro
ofta oscillerande, och har en stav magnetiserats
först i ena riktningen och sedan i den andra,
säger enbart remanensvärdet inte mycket.
För undersökning av stavarna ha vi
utexperimenterat en enkel men fullt användbar apparat,
som består av en spole, i vilken staven kan
magnetiseras, och ett mätinstrument, med vilket
rema-nensens storlek bestämmes. Mätinstrumentet är
en vanlig kompass, fastsatt på ett underlag med
spår för en löpare, i vilken staven fastsättes. Fig. 3
visar magnetiseringsspolen och mätinstrumentet.
Remanenskurvan upptas stegvis på så sätt, att
för varje mätpunkt magnetiseras den i löparen
fastsatta staven med likström i spolen, varefter
6 mars 1943
E 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
