Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
Fig. 13. Gnistgapskoristruktionen består av ett vinkelbockat
plattjärn, som är fastsatt på regeln på sådant sätt, att linan
tjänstgör som den ena elektroden.
undvikas. Är den inducerade överspänningen
tillräckligt hög för överslag i gnistgapet, tillföres den
från jord isolerade regeln en laddningsgnista, så
att regeln laddas upp till samma potential som
faslinorna, och därmed borde överslag från någon
av de andra faserna omöjliggöras. Frågan om
sådana gnistgap förelades Institutet för
Högspänningsforskning, som gjorde undersökningar för
vår räkning. Dessa visade, at.t om en
stötspän-ning tillfördes de tre hopkopplade ledarna, kunde
alltid en laddningsgnista tillföras regeln, så att
överslag från någon av de andra ledarna
omöjliggjordes. Utan gnistgap erhöllos däremot
två-eller trepoliga överslag. Undersökningarna
bekräftade också vårt antagande, att om stolparna
voro våta, erhölls isolatoröverslag vid en
spänning, som var avsevärt lägre än den spänning,
som behövdes för överslag vid torra stolpar. Man
torde därför kunna anta, att stolpar, som en
längre tid varit utsatta för fukt och regn,
knappast ge något tillskott i överslagsspänning hos
isolatorerna.
Då undersökningen gav önskat resultat, beslöto
vi att sätta upp gnistgap på en nybyggd 33 kV
linje. Den ena fasen försågs med gnistgap, som
fastsattes på regeln på sådant sätt, att linan fick
tjänstgöra som den ena elektroden. Fig. 13 visar
gnistgapskonstruktionen. Där stolparna måste
stagas i regeln, insattes stagisolatorkedjor med
något över 400 kV stötöverslagsspänning, se
fig. 14. Linjens hållfasthet mot inducerade
överspänningar bör således vara något mer än 400
kV, vilket är det värde, som man enligt stålstavs-
Fig. 15. Inledningsskydd närmast stationen.
mätningarna skulle sträva efter för att få säkerhet
mot inducerade överspänningar. Linjen har varit
i drift i fyra år, och så vitt vi veta, har ännu ingen
utlösning skett på grund av åska. Att linjen varit
utsatt för överspänningar visa stöträknarna, som
registrerat ett mycket stort antal urladdningar.
Under ett häftigt åskväder, som drog fram över
linjen, gjorde vi den mycket intressanta och
värdefulla iakttagelsen, att upprepade urladdningar
ägde rum i gnistgapen så långt man kunde se på
en sträcka, som bestod av enbart ostagade stolpar.
Detta visar, att gnistgapen göra tjänst och att
trästolplinjer med ojordade järnreglar ingalunda
äro okänsliga för inducerade överspänningar.
Gnistgapen skydda givetvis inte mot direkta
linjenedslag, men med hänsyn till kostnaderna
kan man knappast bygga en 33 kV linje säker för
direkta nedslag. Man får nöja sig med säkerhet
mot inducerade överspänningar och därmed är
också mycket vunnet, ty för 33 kV och lägre äro
störningarna på grund av inducerade
överspänningar många gånger flera än genom direkta
nedslag. Närmast stationerna bör man dock
upplägga skyddslinor, så att ett inledningsskydd
erhålles, fig. 15. Sker nedslaget direkt i linjen i
närheten av stationen, blir dämpningen liten.
Finnes då intet inledningsskydd, som klipper av den
till stationen inkommande överspänningsvågen,
kan det hända, att avledarna icke begränsa
överspänningen till ett ofarligt värde. Man får
nämligen komma ihåg, att vid höga strömmar och
stora strömbrantheter bestämmes spänningsnivån
i stationen inte enbart av avledarnas
avlednings-spänning, utan såväl spänningsfall i
avledarejord-ningen som stationens utsträckning har stor
betydelse. För att inledningsskyddet skall kunna
klippa av en utifrån linjen kommande
överspänningsvåg, måste det dras ut så långt från
stationen, att överslag erhålles, innan den genom
avledaren reflekterade vågen hunnit ut till den
punkt, där inledningsskyddet slutar. Fig. 16 visar
förhållandet vid en ändstation. Spänningen i
inkommande vågen antas stiga med hastigheten
d E
, kV I us. Betraktar man avledaren som en
kort-at
slutningspunkt, vilket man utan större fel kan
göra i detta fall, blir den genom avledaren
reflekterade vågen exakt likadan som den inkommande
men med motsatt tecken. Räknat från stationen
och utåt linjen blir således spänningsökningen
dubbelt så stor som i den inkommande vågen.
Fig. Ii. Stagad stolpe med isolatorkedja i staget.
6 mars 1943
E 43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
