Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
kunna komma därhän, att
överspänningsproblemet inte längre vore något problem.
Litteratur
1. Saraoja, B K: Erfarenheter av stålstavar, som
indikatorer för stötströmmar, Kraft och Ljus 1938, nr 11.
2. McEachron, K B, och McMorris, W A: Discharge
Gurrents in Distribution Arresters — II. Electr. Engng Träns.,
juni 1938.
3. Gross, I W, och McMorris, W A: Lightning Currents
in Arresters at Stations. Electr. Engng Träns., augusti 1940.
4. Grunewald, H: Recherches sur les perturbations
provo-quées par les orages et sur la protection des lignes aériennes
contre les orages. C. I. G. R. E., Paris 1939.
5. Saraoja, EK: Be i vårt land utförda
impulsströmmät-ningarna under år 1939. Kraft och Ljus 1940, nr 1—6.
6. Norinder, H: Indirelete Blitzüberspannungen auf
Kraft-leitungen. ETZ 1938, nr 5.
CIVILINGENJÖR B SVENSSON:
För ett effektivt överspänningsskydd fordras
endast ett väl jordat gnistgap, som har en efter
den isolation som skall skyddas lämpligt avvägd
överslagsspänning och överslagskarakteristik.
Kravet på att driftavbrott icke får uppstå vid
gnistgapets funktion gör emellertid, att ett
motstånd måste seriekopplas med gapet. Ett
konstant motstånd måste för att gapet skall bli
själv-släckande vara så stort, att skyddsverkan blir
mycket minimal eller helt obefintlig.
Uppfinnandet av spänningsberoende motstånd, som ha den
egenskapen, att deras resistans avtar mycket
starkt med ökad spänning eller ström, har lett till
konstruktion av ventilavledare. Dessa bestå av
en efter driftspänningen lämpligt avpassad
spänningsberoende motståndsenhet, seriekopplad med
en likaledes efter driftspänningen avpassad
gnist-gapsenhet. Denna kombination möjliggör som
bekant avledning av överspänningar utan
störning i driften, eftersom ventilavledaren
automatiskt släcker följströmmen från nätet, som kan
uppstå efter själva blixtströmmens avledning.
Den effektiva släckningen betingas icke endast av
gnistgapen utan i hög grad av de
spänningsberoende motstånden och att spänningen går genom
noll varje halvperiod vid växelström. Därigenom
tvingas strömmen från nätet — följströmmen —
ned till noll mycket snabbare än spänningen, och
släckning sker därför alltid inom loppet av en
halvperiod (fig. 1).
Vid likström, där spänningen icke har
noll-genomgång, finnas ej samma gynnsamma
förutsättningar för släckning, och
ventilavledarproble-met blir betydligt mera svårlöst. I själva verket
finnes icke någon principiell möjlighet att
begränsa överspänningarna till närmelsevis så låga
värden vid likström som vid växelström med
ventilavledare. Även strömmens frekvens inverkar
till en viss grad på avledarnas skyddsförmåga.
Beroende på det spänningsberoende
motståndets egenskaper, såsom graden av
spänningsberoende, förmåga att uthärda stora blixtströmmar
utan att ta skada eller nämnvärt förändra
egenskaperna och förmåga att uthärda följström från
nätet och en hel del andra viktiga egenskaper, få
givetvis ventilavledarna mer eller mindre goda
egenskaper. Samma sak gäller även gnistgapen,
Fig. 1. Schematiskt oscillogram över förloppet vid en
ventilavledaren funktion för en överspänning. Ström och
spänning i olika riktningar endast för ökad tydlighet.
deras tändegenskaper framför allt och även
släckningsförmågan, och det är nog fråga om icke just
gnistgapen vållat fler misslyckanden i praktiken
än de spänningsberoende motstånden.
Asea började angripa ventilavledarproblemet
för något mer än fem år sedan, och
konstruktionerna baserade sig vad de spänningsberoende
motstånden beträffar på en vid
Elektrovärmeinstitutet utarbetad typ. Redan flera år innan
dess hade i utlandet på olika håll tillverkats
skyddsapparater av detta slag, kanske framför
allt i Amerika. En objektiv provning av dessa
apparater från början eller mitten av 30-talet
visar dock, att de ur skyddssynpunkt voro långt
ifrån tillfredsställande.
Grundläggande principer
En grundläggande princip, som måste
poängteras med särskilt eftertryck, är, att
dimensionering av ventilavledare alltid blir en kompromiss
mellan två faktorer. Den ena av dessa är graden
av skyddsverkan man kan uppnå, och den andra
är kravet på största säkerhet mot avledarens
förstöring. Eftersom en ventilavledare alltid består
av ett visst antal gnistgap, som i regel göras lika
inbördes, är det klart, att tändspänningen
minskar med antalet gap, och med minskad
tändspänning följer givetvis ökad skyddsverkan, men
samtidigt ökas ju påfrestningen på avledaren
genom att släckningen försvåras. På samma sätt är
det med de spänningsberoende motstånden.
Genom minskning av antalet seriekopplade
motståndsenheter erhålles en proportionell sänkning
av avledningsspänningen och därmed en
motsvarande förbättring av skyddsverkan. För att ta ett
praktiskt .sifferexempel så kunna vi utgå från en
avledare, som antas skydda för strömmar, som
uppgå till maximalt 5 000 A. Om vi minska
ven-tilmotstånden med 10 %, så innebär detta, att
gränsen för effektivt skydd nu i stället går vid
6 mars 1943
E 45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
