- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1943. Elektroteknik /
46

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

10 II 12 13 IS 16 17

matningens ordn. nr.

Fig. 2. En mätserie på en omodern avledare, som
åskådliggör ’den stora spridningen i tänd spänning svärd ena.

10 000 à 15 000 A, alltså en mycket påtaglig
förbättring.

Genom att minska på de spänningsberoende
motstånden med 10 % enligt exemplet ha
emellertid påfrestningarna på avledaren ökat avsevärt,
därigenom att den ström, som den upptar från
nätet — följströmmen — ökar med ca 20 à 30 %.
Detta ökar i motsvarande grad
släckningssvårigheterna och ventilmotståndens belastning och
måste därför medföra en minskning av den
sannolika livslängden. Valet av maximal
släck-spänning i förhållande till normal driftspänning
sammanhänger på det intimaste med denna fråga.
Men av det anförda bör det framgå, att
maximala släckspänningen icke blir en så
väldefinie-rad spänning, som man vanligtvis föreställer sig.
Om vi hade en noggrann statistik över storleken
och varaktigheten av de atmosfäriska
överspänningarna och även en säker kännedom om
förekomstfrekvensen, så skulle vi i laboratoriet kunna
reproducera dessa och på basis av de utförda
proven dimensionera ventilavledarna med en viss
sannolik livslängd, som vore gynnsammast ur
teknisk-ekonomisk synpunkt. De mätningar, som
göras för att bestämma urladdningsströmmarna,
som avledarna utsättas för, lia därför den största
praktiska betydelse för tillverkaren.

En annan viktig princip, som är tämligen
självklar men som ändå är nödvändig att framhålla,
enligt vad erfarenheten visar, är att det fordras
en viss minimiisolationsstandard för att det skall
vara möjligt att skydda en anläggning, tämligen
oberoende av vilka skyddsanordningar som
användas. I äldre anläggningar, som härstamma
från en tid, då stötprovningstekniken var okänd,
vet man ju som regel icke mycket om isolationen,
annat än att den kan vara rätt dålig. Vi ha haft
exempel på fall, där gamla brytare fått överslag
och förstörts trots ventilavledare. För
driftingenjörer ligger det nära till hands i sådana fall
att skylla på dåliga avledare, framför allt att de
haft för hög tändspänning. Detta kan vara sant,
men man bör nog med lika stor rätt kunna säga

att isolationen varit för dålig. Med våra nyaste
och modernaste avledare bör det dock finnas
goda möjligheter att skydda även anläggningar,
som ha avsevärt svagare isolation än nu tillämpad
isolationsstandard, åtminstone om man bortser
från de mera kraftiga urladdningarna, som dess
bättre äro ganska sällsynta.

Tändspänningsproblemet

Tändspänningsproblemet för ventilavledare har
icke varit någon enkel uppgift att komma till
rätta med; detta är säkert en erfarenhet, som
alla tillverkare av ventilavledare gjort. Av det
ovan anförda om kompromissen mellan
skyddsverkan och säkerhetskravet mot förstöring
av-själva avledaren framgår att valet av
drift-frekvent tändspänning i stort sett måste bli en
ren omdömesfråga. Ur tillgängliga uppgifter
finner man också, att det är rätt varierande värden,
som olika fabrikanter tillämpa. En mycket
vansklig sak är emellertid att tändspänningen vid stöt
ej med nödvändighet är entydigt beroende av
tändspänningen vid långsamt stegrad spänning,
såsom fallet är vid provning med vanlig 50 p/s
spänning. Ett gnistgap, som är hermetiskt
inneslutet och avskilt från den yttre luften, såsom
praktiskt taget alltid är fallet i en avledare, kan
nämligen ha en stötfaktor, som är avsevärt större
än 1 och synnerligen nyckfull och oregelbunden
från gång till gång. Orsaken, som jag här icke
kan gå in på närmare, är en avjonisering av den
gas, som gnistgapet befinner sig i; denna
avjonisering är mycket beroende av slumpen. Om man
gör renodlade försök för att studera detta
fenomen och innesluter ett litet kulgap i en behållare,
så finner man att det är möjligt att utan större
svårighet åstadkomma en tändspänning, som är
åtminstone tre à fyra gånger högre än den rent
statiska överslagsspänningen. Den praktiska
konsekvensen härav för ventilavledare är att deras
tändspänning vid stöt och alltså även för
normala atmosfäriska överspänningar kan bli så
hög att skyddsverkan blir dålig, även om den
driftfrekventa tändspänningen är gynnsamt väld.
Tändspänningen behöver med nödvändighet icke
alltid bli hög, men den kan bli det, och kan, som
även antytts, vara oregelbunden och olika vid
olika tillfällen för en och samma avledare.
Denna spridning i tändspänningsvärdena har vållat
många misslyckanden i praktiken. Som ett rätt
extremt exempel på detta förhållande visar fig. 2
en mätserie på en avledare, som utsträckts en
längre tid. Tändspänningen har under provets
gång varierat något mer än i förhållandet 1 : 2.

Genom införande av s.k. styrda gnistgap
skapades gynnsamma förutsättningar för en effektiv
lösning av tändspänningsproblemet. Principen
för dessa visar fig. 3. Genom de mycket
hög-ohmiga styrmotstånd, som äro parallellkopplade
med varje delgnistgap, erhålles en praktiskt taget
exakt jämn spänningsfördelning mellan de olika
delgapen vid driftfrekvens. Vid en snabbare
stegrad spänning förlora så småningom
styrmotstånden sin styrande förmåga, och
spänningsfördelningen bestämmes av de
gnistgapskapacitan-ser, som schematiskt angivits på figuren. Här-

E 46

6 mars’ 1943

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:15:48 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1943e/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free