Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
bildning på grund av värme m.m., men höjer dock icke
hållfastheten mot likspänning och impulspåkänningar.
Hermetiskt slutna behållare med fjädrande gavlar användas mycket.
Nuvarande läge har medfört materialsvårigheter, särskilt
ifråga om olja. Den enda olja, som nu kan erhållas, åldras
hastigt. Som ersättning har man med rätt gott resultat prövat
klorerad difenyl, vilken har visat sig särskilt förmånlig för
högfrekvenskondensatorer. Detta ämne torde komma att bli
framtidens impregneringsmedel. Det uppvisar emellertid en
egendomlig egenskap, 1 det att vid ca — 5 ° ett starkt
förlustmaximum och ett språng i kurvan för dielektricitetskonstanten
här uppträder.
Andre talaren, direktör Hans Berlin, redogjorde för
tillverkning m.m. av kondensatorer för teletekniken, såväl
pappers- och glimmertyper som elektrolytkondensatorer.
Man har frångått tidigare konstruktioner med folierat
papper eller tennfolier och använder nu uteslutande
aluminiumfolier i lindorna. För isolationen användes papper i
två eller flera lager, varigenom den vid ett enda grövre
papper tämligen stora genomslagsrisken på grund av
metallpartiklar e.d. nedbringas.
I en gemensam ugn vakuumtorkas lindorna och
impregneras med vax e.d.; impregneringsämnet väljes med hänsyn
till blivande användning. Slutligen placeras lindan i ett hölje,
som förses med uttag och märkning.
Efter att ha nämnt något om tillverkningen av
elektrolytkondensatorer (vilka närmare behandlades i det tredje
föredraget) upplyste tal., att tillverkning av
glimmerkondensatorer även upptagits. Glimmer erhålles från ett par
svenska fyndigheter. Trots att de stränga kvalitetskraven
nödvändiggöra en sådan gallring av det framvunna glimret,
att blott ca E därav kommer till användning, ha
kostnaderna kunnat hållas vid någorlunda normalt värde.
Det tredje och sista föredraget hölls av civilingenjören
c abl äke Trapp, som talade om elektrolytkondensatorer.
Här utgöres isolationen av ett molekylärt skikt av
aluminiumoxid, som framställes på kemisk väg (förmering).
Påkänningen i detta skikt är mycket stor, av storleksordningen 106
V/mm. Skiktet är dock ej en isolator i vanlig bemärkelse utan
ett spärrskikt, som isolerar blott i ena strömriktningen.
Efter att närmare ha redogjort för spärrskiktets teori samt
kondensatorernas verkningssätt och formeringen, omnämnde
tal. att huvudparten av förlusterna ligger i elektrolyten.
Denna, vars sammansättning varierar för olika fabrikat, kan
antingen vara i rent flytande form eller ock uppsugen av
väv e.d., som upplindas tillsammans med beläggen.
En minutiös kontroll av elektrolytens sammansättning är
lika nödvändig som en utomordentligt långt driven renhet vid
tillverkningen för att förlusterna icke skola bli för stora.
Likaså bör anodmaterialet vara mycket rent till sin
sammansättning.
På senare tid har man börjat använda folier, som på
mekanisk eller kemisk väg "etsats", så att den effektiva
ytan och därmed kapaciteten blir ökad flera gånger. Den
"sagoomspunna" kapaciteten i farad kan därför numera
tämligen lätt erhållas.
För ren växelström har man börjat tillverka bipolära
elektrolytkondensatorer, vilka bestå av två mot varandra
kopplade kondensatorelement. Dessa få emellertid tämligen
stora förluster och kunna därför som regel blott användas
för intermittent drift, t.ex. för startning av enfas
asynkronmaskiner.
De vanliga elektrolytkondensatorerna användas
framförallt inom radiotekniken men även för andra ändamål, såsom
för reläfördröjning och för alstring av strömstötar vid
impulssvetsning.
Efter föredragen förevisade civilingenjör R Nordell en
av Sieverts Kabelverk upptagen tecknad film, som på ett
instruktivt sätt klargjorde, huru kondensatorer såsom
överspänningsskydd kunna avtrubba vågfronten och reducera
spänningen hos en överspännmgsvåg, som löper fram längs
en ledning. g
Svenska Elektroingenjörsföreningen sammanträdde
fredagen den 16 april på Svenska Teknologföreningens lokal.
Ordföranden, tekn. dr Fredrik Dahlgren, öppnade
sammanträdet och hälsade välkomna de medlemmar av avdelningen
Tekniska Fysikers Förening, som infunnit sig. Nya
medlemmar blevo civilingenjörerna Björn A Nilsson, Karl Otto
Olsson, Hans Werthén och Hilding örtendahl.
Under "Dagens Eko" gav tekn. dr Stig Ekelöf en
översikt över verksamheten vid Tekniska Läroverket i Stock-
holm, som i år utexaminerat sina första elektriska
ingenjörer, ett tiotal. Skolan omfattar tekniskt gymnasium,
dag-fackskola och aftonfackskola. Elektroteknisk utbildning
meddelas f.n. endast vid aftonfackskolan. Stockholms stad har
åtagit sig att uppföra en skolbyggnad rymmande 1 500 elever.
Fil. dr Ragnar Holm talade därefter om "Elektriska
kontakters fysik", vars utforskning han framförallt ägnat
sig åt vid Siemens vetenskapliga laboratorium. Tal.
redogjorde för kontaktlärans grunder och begränsade sig därvid
till vilande kontakter.
Som bakgrund till sin framställning gjorde talaren några
mätningar av kontaktmotståndet med hjälp av en
provapparat, där kontakterna utgjordes av korslagda stavar av
olika material. Kontakttryck och ström höllos konstanta.
Guld mot guld gav ett kontaktmotstånd av
storleksordningen 5 ■ 10—* ohm, guld mot koppar däremot ca 20 gånger
större på grund av oxidskiktet på kopparn. När detta
bortskrapades erhölls ungefär samma kontaktmotstånd som vid
guld mot guld. Man hade här att göra med ett typiskt
strypmotstånd beroende på en förträngning av strömlinjerna
inom den kontaktyta, som uppstår genom plastisk
deformering. Motståndet kan beräknas ur ett enkelt samband
innehållande metallernas specifika motstånd och den verkliga
beröringsytan, som i sin tur är en funktion av
kontakttrycket och metallens hårdhet. Beröringsytan är ej en
geometrisk yta utan består i själva verket av en hel mängd
små, bärande men ej alltid ledande ytor. Den
övertemperatur, som uppstår i kontaktytan, kan visas stå i entydigt
samband med kontantspänningen och kan alltså bestämmas
enbart genom en spänningsmätning. Det Verkliga motståndet
är temperaturberoende.
Kontakterna bli ledande på flera olika sätt. Dels sker
en sammanpressning, så att metallen blir plastisk och liksom
rinner undan, dels sker s.k. frittning. Denna förekommer vid
kontakter med tunna oxidskikt. Om spänningen ökas från
några millivolt till ett par voit når man ett gränsvärde, då
spänningen plötsligt sjunker till ett konstant värde ca 0,44 V,
beroende på att en metallisk brygga uppstått genom oxiden.
Populärt kan detta förklaras så, att i skiktet uppstå hål, i
vilka metallen suges in av fältkrafterna, som kunna vara lika
starka som trycket. Sådan frittning förekommer ofta i
praktiken, t.ex. i det yttersta skiktet på en kommutator.
Tal. belyste därefter närmare förloppet i själva
beröringsytan, inverkan av syremolekylernas och metallatomernas
lägen samt betingelserna för Jonvandringen.
Efter anförandet följde en livlig diskussion om olika
,spe-cialproblem, vari deltogo herrar Liljeblad, Steffenburg, Herlitz,
Benedicks, Billman, Kåeil,’ Lamm, Broomé samt
föredragshållaren. Diskussionen berörde bl.a. lämpligaste
kontaktmaterial vid mycket svaga kontakttryck, där man har att röra
sig mellan gränserna ingen kontakt alls eller klibbning. Dr
Holm framhöll, att man vid metalliska kontakter alltid har
klibbning, och att det då icke vore lönt att ha annat material
än guld. Till och med de tunna syrgasskikten på guldet kunna
störa vid mycket låga kontakttryck. Guld-zirkonlegeringar ha
visat sig vara ett misstag. Dock kunna vissa legeringar
förbättra brytegenskaperna, vilket sammanhänger med
materialvandringen. Man har i regel två slags materialvandring, av
vilka den ena är en grovvandring, som uppträder när
ljusbågen dras och först värmer katodsidan, vars metall går i
gasform. Enskilda joner slås ut och man får en förlust på
katoden och ofta en vinst på anoden. Om bågen ej dras
uppkommer en finvandring i andra riktningen. Fenomenet
är ej klarlagt men torde bero på en uppluckring av jonerna,
vilka fattas av fältet och gå i riktning från anoden. Man
kan ibland iaktta millimeterlånga trådar. Härvid bildas
även störande spetsar i kontaktytan, men om materialet
utgöres av en legering med liten oxideringstendens sprides
angreppet över ytan.
Oxidskiktet på aluminium och andra icke rostande metaller
bildas genom att metallen diffunderar utåt i skiktet, ej
tvärtom. Denna skiktbildning stoppar när skiktet nått en
viss tjocklek. En sådan skyddande oxid kan betraktas som
en glasyr, helt utan sprickor.
Fuktighetshalten i omgivningen kan spela en viss roll, emedan
strömmen måste ha en viss storlek och ett visst fotfäste på
kontakten för att få ut elektronerna. Detta går lättare vid
fuktighet.
Sammanträdet, som besöktes av ca 150 personer,
avslutades som vanligt med en eftersits under gemytliga former.
Mm
E 108
6 febr. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
