- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1943. Elektroteknik /
126

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk. Tidskrift

kämpa olycksfallen, men ytterligare upplysning vore
önskvärd.

Behandlingsmetoden för återupplivning måste vara enkel
och sådan, att den kan tillgripas ögonblickligen av en
ensam person utan särskilda hjälpmedel. Metoden bör icke
vara mera ansträngande än att livräddaren kan hålla ut i
åtskilliga timmar, enär erfarenheten visat, alt patienten
kan vakna till liv efter så lång tid som fyra timmars
oavbrutet arbete. Strid har stått om huruvida Schäfers eller
Holger Nielsens metod vore effektivast och lämpligast.
Kommerskollegium har med stöd av Medicinalstyrelsen
ansett sig endast böra rekommendera en enda metod vid
elektriska olycksfall, nämligen Schäfers, som med gott
resultat praktiserats i snart 30 år. Vilken metod som än
användes fordras att den är väl inövad.

Dr S Forssman: Statisk elektricitet synes vara oskadlig,
skada uppkommer först, när en ström ledes genom
kroppen. Verkan härvid beror dels på yttre faktorer, såsom
strömart, strömstyrka och tid, dels på inre faktorer, såsom
kroppens elektriska ledningsmotstånd, strömmens väg
genom organismen, det normala hälsotillståndet och olika
psykologiska faktorer.

Vid 50 p/s växelström och en verkningstid av någon
bråkdel av en sekund anges 20 mA som riskabel
strömstyrka, 70 mA som livsfarlig och mer än 4 A som något
mindre farlig. Detta innebär, att under vissa
omständigheter så låg spänning som 40 V kan vara livsfarlig.
Lågfrekvent växelström (50—200 p/s) är skadligast, de mest
högfrekventa helt ofarliga. Växelström är tre till fyra
gånger farligare än likström.

I kroppen har skelettet det största motståndet, därnäst
huden, vars motstånd varierar med dess tjocklek och
fuktighet. Då strömmen följer minsta motståndet kommer
den ofta att gå längs kärlen, varvid farligheten ökas om
den därvid passerar hjärtat eller hjärnan. Hur strömmen
skadar kroppens vävnader vet man ej säkert,
värmebildningen är dock av stor betydelse. De lokala verkningarna
äro framförallt brännskador. De allmänna symptomen
bero framför allt på skador i skelettmuskulaturen,
kärlsystemet och nervsystemet. Växelström framkallar kramp
i muskulaturen, vilket kan ha till följd att man ej kan
släppa den strömförande ledningen. Även kramp i
andnings- och struphuvudmuskulaturen kan vara ödesdiger.
Muskelskiktet i kärlväggarna blir skört, där uppstå
blödningar och kärlkramp, varigenom blodförsörjningen
försvåras. En samtidig blodtrycksstegring medför ökat
hjärt-arbete. Dessutom försämras blodtillförseln till
hjärtmuskeln, varigenom hjärtats arbetsförmåga nedsättes och
rytmen i dess kontraktioner kan förändras. Samverkan
mellan de enskilda muskeltrådarna kan helt upphävas, så
att blodet slungas fram och tillbaka i kamrarna i stället
för ut i pulsådern, s.k. hjärtflimmer. Förmaksflimmer är
ej dödande, medan kammarflimmer framkallar
ögonblicklig död. I hjärna och ryggmärg kunna vissa celler
förstöras och skadas, särskilt det centrum i hjärnan, som
reglerar andningen, med påföljd att denna upphör.
Elektriska olycksfall ge stundom intryck av skendöd, men
kunna återupplivas efter långvarig och energisk
konstgjord andning. Andra symptom på hjärnskador äro
förlamningar jämte syn- och hörselrubbningar, varjämte
hjärnans volym ökar och hjärntrycket stiger.

Dödsorsaken vid elektriska olycksfall kan bero på
hjärtflimmer eller andningsförlamning, ofta en
kombination av båda. Döden kan även inträda på grund av
förbränningsskada eller fallskada.

Behandlingen består i omedelbart påbörjad konstgjord
andning, så snart strömmen brutits, och denna skall
fortsättas tills normal andning återkommit eller absolut säkra
dödstecken såsom likfläckar eller likstelhet utbildas.
Läkare bör omedelbart tillkallas. Det stegrade hjärntrycket
kan minskas genom avtappning av hjärnvätska och
intravenös injektion av koncentrerad koksalt- eller glykollös-

ning. Vid behov ges hjärtstärkande och smärtstillande
medel. Lokala skador i huden behandlas som vanliga
brännskador, varvid risken för efterblödning genom
kärlsvaghet måste observeras. Operativa ingrepp böra
undvikas.

Driftdirektör Å Busck: Antalet olycksfall vid Statens
Vattenfallsverk varierar med växlingarna i arbetenas
omfattning år från år och med årstiden. Genom tillkomsten av
bättre säkerhetsföreskrifter, undervisning i säkerhetsfrågor
och skärpt övervakning av föreskrifternas efterlevnad har
olycksfallsfrekvensen sjunkit per tusen arbetare och år
under de senaste 20 åren. Dödsfalls- och
invaliditetsfrekvensen har sjunkit från 3,2 till 0,8 °/oo och frekvensen av
övergående skador till 1,3 °/oo. Den konstgjorda andningen
har varit till stor nytta. Vid åtminstone 13 % av samtliga
olycksfall under den senaste 15-årsperioden torde
vederbörande ha räddats till livet, och om konstgjord andning
icke tillämpats, hade totalantalet dödsfall ökat med
åtminstone 50 %.

Marinöverläkare G Nilsson uttryckte sin glädje över
att Medicinalstyrelsen och Kommerskollegium försvarat
Schäfermetoden. De som plädera för andra metoder, t.ex.
Holger Nielsen-metoden, ådra sig därmed stort ansvar, då
den är mera tröttande att utföra. Läkarsällskapet fick 1907
en förfrågan från Svenska Livräddningssällskapet om den
bästa metoden. En kommitté tillsattes, som uttalade sig
för Schäfermetoden, och dess argument stå sig än i dag.
Tal. rekommenderade bestämt användning av
Schäfer-metoden, som är inlärd av det stora flertalet
livräddningskunniga.

Kommerserådet N Malm: Kommerskollegii fasthållande
vid Schäfermetoden har ådragit ämbetsverket en viss
kritik. Beslutet hade emellertid fattats sedan
Medicinalstyrelsen, vars sakkunnige varit professor Liljestrand, uttalat,
att då Holger Nielsen-metoden icke kunde anses ur
medicinsk synpunkt överlägsen Schäfermetoden vid elektriska
olycksfall, borde Schäfers metod i första hand komma
ifråga. Tal. refererade även några andra auktoritativa
uttalanden till Schäfermelodens förmån.

Tekn. dr F Dahlgren: Vad anser läkarvetenskapen om
orsaken till växelströmmens större farlighetsgrad?

Civilingenjör D Lychou refererade vissa delar av sitt
examensarbete på KTH 1931, som dels gav en orientering
om den dåvarande kunskapen om strömmens verkningar,
dels återgav några resultat av de försök talaren då gjort
på sig själv. Försök med variabel frekvens visade, att
kramp uppträder vid mer än 20 p/s, har maximum vid 50
p/s och upphör vid 200 p/s. Motståndet i kroppen kunde
uppfattas som sammansatt av resistivt och kapacitivt
motstånd. Om likström och växelström av samma styrka få
inverka, blir likströmmen sannolikt farligare i längden
genom elektrolys. I praktiken kommer man dock ej upp
till så långa tider. Amerikanska undersökningar på kaniner
vid strömgenomgång genom hjärnan hade visat 100 %
återupplivning, om den konstgjorda andningen
igångsattes omedelbart, däremot 100 % misslyckande, om man
väntade 1 minut. Tal. lämnade även några data om
spännings-och strömvärden tillämpade vid elektrisk avrättning i
USA.

Direktör H Alexandersson ifrågasatte riktigheten av
uppgiften, att strömbanan skulle bli ytligare vid högre
spänningar, vilket skulle betyda att kroppen hade
spänningsberoende motstånd, och frågade om detta
konstaterats.

Dr Forssman bekräftade hr Ruscks uppgifter om
årstidsvariationer i olycksfallsfrekvensen. Större dödlighet

E 126

4 sept. 1943

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:15:48 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1943e/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free