Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
ELEKTROTEKNIK
redaktör: julius körner†
Häfte 8
Årg. 73
Järnvägsdrift och telefontjänst • Telefontrafikens automatisering vid Statens Järnvägar •
Insänt
7 aug.
1943
Järnvägsdrift och telefontjänst
BYRÅCHEF TH. THELANDER, LSTF, STOCKHOLM
Järnvägstelefoniens tidigare utveckling
Järnvägsdriften har alltsedan sin tillkomst
varit beroende av teletekniska förbindelser.
Ursprungligen upprätthöllos dessa med tillhjälp av
telegrafen. Först på 1880-talet tillkommo
telefon-anläggningar, dock uteslutande för lokala behov.
År 1905 började man använda telefonen som
ban-telefon, dvs. för underrättelser till och från
ban-bevakningen. Några år senare tillkom
sektionstelefonen med uppgift att utgöra en
förbindelselänk mellan sektionscentra samt dem över- och
underordnade tjänsteställen.
I början av 1920-talet hade man sålunda
kommit därhän, att telefonen användes för lokala
behov samt såsom ban- och sektionstelefon.
Däremot drog man sig för att använda den för
tågtjänsten, för vilken telegrafen ansågs säkrare. År
1929 tog man emellertid steget fullt ut. Det
bestämdes då, att telefonen skulle i obegränsad
omfattning få användas i järnvägsväsendet.
Därmed var för dess vidkommande den i
betjäningsavseende besvärligare, långsammare och mer
personalkrävande telegrafen ställd på avskrivning.
Järnvägstelefoniens utveckling har i hög grad
påskyndats av banelektrifieringarna. Det visade
sig tidigt, att tillfredsställande telefonförbindelser
icke kunde åstadkommas utmed elektrifierade
linjer, med mindre än att de förut vanliga, i
luften framdragna telefonledningarna ersattes med
jordkablar. Dessa dimensionerades jämförelsevis
rikligt och ökade på så sätt framkomligheten och
därmed telefonens användbarhet (fig. 1).
Den snabba expansionen medförde både
fördelar och olägenheter. Fördelarna gåvo sig till-
Föredrag i Svenska Elektroingenjörsföreningen den 2 april 1943.
DK 656.254.15 (485)
känna i en smidigare och snabbare
underrättelseförmedling och i ett ökat arbetsutbyte för hela
statsbaneföretaget. Olägenheterna hänförde sig
till svårigheten att under en period, då
järnvägarnas framtida behov av telefonförbindelser och
speciella telefonanordningar ännu icke med större
säkerhet kunde överblickas, åstadkomma en väl
avvägd dimensionering och rationella tekniska
lösningar. Det är därför naturligt, att
olägenheterna icke omedelbart gjorde sig gällande, men.
att de efter hand blivit allt mera framträdande.
Belysande härför är det förhållandet, att
telefonanläggningarna på senare år blivit alltmera
otillräckliga och att vid SJ intill år 1940 införts icke
mindre än 22 olika telefonsystem eller varianter
av sådana. En antydan om bristen på enhetliga
och goda tekniska lösningar ger fig. 2, vilken
visar, hur uppsikten över telefonförbindelserna
försvårats, därigenom att järnvägsstationerna måst
utrustas med ett ständigt växande antal
anropsorgan, vilkas signaler kunna vara nog så svåra
att särskilja.
Fig. 1.
Telekommunikationernas
utveckling vid SJ
under åren 1855
—1941.
4 sept. 1943
E 129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
