- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1943. Elektroteknik /
149

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk. Tidskrift

c. 10 kV vattenkabel. Trästolplinjer utan
jordlina. Blixten slog ned i ena luftlinjen några km
från kabeln. Denna blev genomslagen till jord på
två ställen i samma fas. Inga andra skador
förekommo.

d. 10 kV vattenkabel. Kraftledning
sammansatt av trästolplinjer och flera kablar för
distribution till några öar. Blixten slog ned i en luftlinje
mellan två kablar. Genomslag i närmaste kabel
på två ställen, varjämte skador uppstodo i
luftledningen.

e. 20 kV jordkabel. Kabeln var inkopplad i en
trästolplinje utan jordlina, där kraftledningen
korsade en linbana. Blixten slog ned i luftlinjen
till vänster någon km från kabeln. Genomslag
erhölls i denna på fem ställen till jord i samma fas.
Ändmuffarna voro jordade men med mycket
långa jordlinor. Det stora antalet genomslag är
karakteristiskt för branta fronter och höga
amplituder hos överspänningen.

f. 50 kV jordkabel. Kabeln var en oljekabel i
motsats till de förut beskrivna fallen, som gällde
massakablar. Anslutning till luftlinje fanns endast
i ena änden, och här var en sats
motståndsavle-dare inkopplad. Kabeln var delad i två delar,
skilda åt genom frånskiljare. En
blixtöverspänning från luftledningen förorsakade överslag över
en ändmuff vid frånskiljarna. Kablarna
skadades ej.

Skyddsmöjligheter för kablarna

Av det föregående har framgått, att med
friledningar förbundna kablar utsättas för risk att
bli skadade genom atmosfäriska överspänningar i
högre grad än man förut varit böjd att tro.
Frågan uppstår då, hur man skall kunna skydda
kablarna på lämpligaste sätt.

Först må några ord nämnas om principerna för
isolationskoordination, sådana de komma att
framträda i blivande allmänna isolationsnormer
och som de framställts i tidigare redogörelser11-12.
Man utgår från en serie isolationsnivåer, vilka
härletts ur motståndsavledarnas
begränsningsspänningar genom att dessa ökats med vissa
belopp. Om nu all isolation i en anläggning
hållprovas med en stötspänning lika med en sådan
isolationsnivå och motsvarande avledare
inkopplas, har man tydligen fått garanti för att skador
ej skola uppstå, förutsatt att avledarna fungera
riktigt. Utöver denna yttre koordination mellan
isolationen och avledarnas begränsningsspänning
är det emellertid önskvärt med även en inre
koordination mellan de olika slagen av isolation
inbördes. Denna senare avser då att skydda sådana
apparater, där en reparation kräver särskilt stor
kostnad och tidsutdräkt, t.ex. en
transformator-lindning. Av praktiska och ekonomiska skäl har
man emellertid avstått från att driva denna inre
koordination för långt utan nöjer sig med att

eftersträva en sådan i grova steg, nämligen
mellan isolation av oljetyp å ena sidan och isolation
av lufttyp å den andra. Dessa båda typer uppvisa
nämligen så stora principiella olikheter i fråga
om tidkurvornas karaktär1, att en avstämning
ofta är utförbar inom vissa gränser för
överspänningens frontbranthet. Den inre koordinationen
är av betydelse om avledarna av ett eller annat
skäl skulle mankera, eller om avledare över
huvud taget ej äro inkopplade.

Då en kabel skall skyddas mot atmosfäriska
överspänningar medelst motståndsavledare, finns
en viktig principiell skillnad gentemot
ovanstående, som gällde stationsisolation. Man måste
nämligen ta hänsyn till kabelns utsträckning i
rummet. Visserligen kan även ett ställverk ha
viss utsträckning, men hänsyn härtill har tagits
genom marginalen mellan isolationsnivå och
begränsningsspänning. Problemet kabel och
avledare skall närmare behandlas i anslutning till fig. 4.

a. Om avledare inkopplas vid kabelns båda
ändar enligt fig. 4 a, erhåller man tydligen
fullständigt skydd om kabeln stötprovas på samma
sätt som annan isolation.

b. Om endast en sats avledare är inkopplad,
och detta som i fig. 4 b skett i den ände, som först
träffas av överspänningen, kan spänningen i den
andra änden bli högre än
begränsningsspänningen på grund av reflexion. Slutar kabeln i en
ändstation, kan i ogynnsammaste fall dubbla värdet
uppnås, fortsätter den i en luftlinje blir
spänningen något lägre. Om emellertid kabeln
stötprovas med en spänning, som är dubbelt så hög
som i fallet a, kommer kabeln alltid att bli
skyddad.

c. Slutligen kan en sats avledare inkopplas
enligt fig. 4 c. Liksom i förra fallet kunna högre
överspänningar än avledarnas
begränsningsspänning uppstå i kabeln, men någon övre gräns kan
nu ej fixeras. Avledaren fungerar nämligen ej
förrän vågen nått B och där stigit till
tändspän-ningen, och avledaren kan ej inverka på
spänningen i A, förrän den nedbrutna vågen hunnit
från B till A. Under tiden kan spänningen i A ha
stigit till höga värden. Man finner lätt följande
samband





Fig. 4. Avledare, inkopplade på olika sätt till en kabel.

3 april 1943

E 149

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:15:48 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1943e/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free