Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
E =2kl &
150 + 1,8
då luftlinjen fortsätter på andra sidan kabeln,
samt
_2kl Et
£,Ama,~ 150 2
för ändstation. I dessa ekvationer betyder
Ea„„ = max. spänning i punkten A i kV,
k — vågens frontlutning i kabeln i kV//ts,
I — kabelns längd i m,
Et — avledarens tändspänning i kV.
Vågens fortplantningshastighet i kabeln har
antagits vara 150 m//ts samt frontlutningen
konstant.
Av samma skäl som vid stationsisolation är det
vid kablar önskvärt att uppnå även en inre
koordination förutom den ovan berörda yttre
koordinationen mellan kabel och avledare. Denna inre
koordination eftersträvas då mellan ändmuffarna
eller därmed parallellkopplade gnistgap, dvs. en
isolering av lufttyp, och kabeln själv, som är en
isolering av oljetyp. För att en sådan koordination
skall vara möjlig, fordras att kabelns
genomslagsgräns är högre än muffarnas överslagsgräns. Ju
större överspänningens frontbranthet är, desto
större måste denna ökning vara. Vid inducerade
överspänningar, som i allmänhet ha liten
frontbranthet, räcker det om kabeln har ungefär
dubbla hållfastheten jämfört med ändmuffarna.
Vid mycket branta överspänningsvågor, såsom
vid närbelägna blixtnedslag direkt i linjen, torde
det vara omöjligt att på detta sätt skydda kabeln
medelst ändmuffarna.
Kablars stöthållfasthet, tidigare mätningar
Buss och Vogel13 ha för massakablar uppmätt
en hållfasthet av ca 100 kV/mm och för oljekablar
80—100 kV/mm. Kablarna voro enledarkablar
och värdena avse maximifältstvrkan invid
ledaren. Massakablarna voro utförda med hårt
papper, oljekablarna med poröst. Ivirch14 har i
samband med en undersökning av kablars
likspänningshållfasthet även uppmätt deras
stöthållfasthet.
Schneeberger15 fann hållfastheten hos en 95
mm2 enledarkabel med 8 mm isolering vara
88,5 kV/mm vid positiv polaritet och 108 kV/mm
vid negativ. I båda fallen avses
maximifältstyr-kan. Han föreslår att ett stötprov införes för
kablar. Även Vuillermoz18 framför ett dylikt förslag.
Borel17 har för korta, särskilt tillverkade
provstycken med 10 mm innerelektrod och 1—4 mm
isolering funnit hållfastheten ca 115 kV/mm för
såväl stöt- som likspänning. Värdet avser
maximi-fältstyrkan.
Held och Leichsenring18 ha för särskilt
tillverkade enledarkablar i korta stycken funnit
hållfastheten invid ledaren vara +112 och —102
kV/mm för massakablar samt ±110 kV/mm för
oljekablar. Ledaren hade en diameter av 17,7 mm
och isolertjockleken var 3, 6 eller 12 mm.
Genomslagsspänningen var oberoende av
genomslagstiden, då denna överskred 1 /ts.
Foust och Scott19 erhöllo medelfältstyrkor av
63—67 kV/mm vid 4,7—15,2 mm isolertjocklek.
Papperet var poröst, hårt papper gav 10—15 %
högre värden. Polariteten var positiv.
Davis och Eddy20 funno 76 kV/mm för
medel-fältstyrkan vid 2,4 mm isolertjocklek. Komives21
anger 132 kV/mm som medeltal för
maximifältstvrkan vid negativ polaritet. Pappersläggningens
kvalitet var av stor betydelse.
Mätningar av kablars
stöt- och likspänningshållfasthet
De i förra avsnittet refererade mätningarna ha
i allmänhet gällt särskilt tillverkade provstycken
och icke fabrikstillverkade kablar. Vidare ha de
avsett enledarkablar, dvs. kablar med symmetrisk
fältfördelning. Sieverts Kabelverk har därför
ansett det nödvändigt att bestämma stöthållfastheten
hos kablar, sådana de förekomma i praktiken.
En viktig del av undersökningen omfattade
man-telisolerade kablar, eftersom dessa äro de nästan
enda förekommande för spänningar t.o.m. 10 kV.
Att inom rimlig tid göra en i alla delar
uttömmande undersökning av kablars stöt- och
likspänningshållfasthet är nära nog outförbart. För
varje enskilt mätvärde måste nämligen ett nytt
kabelstycke användas, varjämte detta måste
monteras med överstarka ändmuffar eller på annat
sätt förstärkas vid ändarna, så att verkligen ett
genomslag framtvingas i själva kabeln. Proven bli
därför både omfattande och dyrbara.
Vid stötproven har använts en stötgenerator i
Marx-koppling, där kapacitansen vid urladdning
varierat mellan 0,018 och 0,006 fiF. Stötformen
har vid alla prov varit 1/50. Vid
likspänningsproven har för de högre spänningarna använts en
600 kV likspänningsgenerator, tillverkad av
Sieverts Kabelverk2".
De provade kabelstyckena ha kapats från
fabrikstillverkade kablar. Provstyckena ha haft en
längd av 1—2 m under blymanteln. Stötproven
tillgingo så, att en serie av 5 stötar med 2 s
mellanrum påtrycktes vid varje spänning. De första
Fig. 5. Stöthållfasthetens
spridning utefter kabelns
längd. Provserie 1.
E 150
4 sept. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
