- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1943. Elektroteknik /
166

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk. Tidskrift

Vid detta tillfälle vågade man dock icke införa
automatisk drift, då man saknade praktisk erfarenhet från
så stora centraler, icke heller trodde man, att
abonnenterna själva skulle kunna välja numret. Man gick
emellertid in för en medelväg och införde ett halvautomatisk!
system, där telefonistens uppgift blott var att ta emot
numret och trycka ned det på en knappsats.

Snart övergick man emellertid till helautomatisk drift.
Det första helt automatiska lokalnätet var Lausanne,
och därefter följde närmast Zürich, Genève, Basel, Bern,
Luzern, St. Gallen, Lugano, Olten och Chur, alla viktiga
knutpunkter för den automatiska fjärrtrafiken i Schweiz.

Redan när det schweiziska interurbankabelnätet
planerades år 1922 tänkte man sig möjligheten att
automatisera interurbansamtalen och skapa samlingspunkter för
denna trafik. Automatiseringen av landscentralerna
möjliggjorde en förenkling av förbindelsenätet och tillät en i
tekniskt hänseende bättre koncentration och gruppering
av de då befintliga 1 100 landscentralerna. Det först
automatiserade distriktet var Chesseaux nära Lausanne, och
det följdes snabbt av talrika andra. Dock var i början
endast lokaltrafiken helautomatisk.

Efter någon tid övergick man till att förena 20, 30 eller
flera landscentraler inom ett område på 15—20 km från
en huvudcentral till en automatisk nätgrupp, där trafiken
inom samma central samt mellan abonnenterna inom
samtliga nätgrupper blev helautomatisk. Den första
helautomatiska nätgruppen var Lausanne, som blev färdig 1928.

Är 1927 genomfördes de första automatiska
installationerna inom interurbantrafiken mellan Lausanne och Bern,
varvid man alltså icke använde telefonist på den
ankommande stationen. Samtidigt härmed övergick man att
närmare studera möjligheterna för fjärrval från abonnenten
själv. Därvid måste man först lösa vissa problem, som
uppstått genom att man hade tre olika existerande
telefonsystem, nämligen Siemens’ steg-för-steg system, Standard
Electrics samt Haslers registersystem. Man fann då, att man
för att få ett gott samarbete till ej alltför stora kostnader
måste ha register eller motsvarande organ på
avgångscentralen vid fjärrval.

Drifterfarenheten visar, att man kan uppnå över 40 %
bättre utnyttning av interurbanledningarna vid övergång
till automatisk drift. En automatisering av
interurbantrafiken innebär sålunda stora möjligheter till bättre
utnyttning av rikskabelnätet, vars värde i Schweiz uppgår till
150 miljoner frcs. Även abonnenten har stora fördelar
genom snabbare befordring av samtalen,
samtalsmöjlighet hela dygnet och absolut hemliga samtal.

Utbyggnaden av det automatiska interurbannätet är nu
i full gång, och just nu är utrustningen för transittrafiken
för knutpunkterna Olten och Ziirich under tillverkning och
beräknas kunna komma i drift i år, varvid den största
delen av interurbansamtalen kommer att avverkas på
automatisk väg.

Fullföljandet av automatiseringen har fördröjts
av-kriget, men man arbetar på att ge abonnenterna en bättre
betjäning och att minska utgifterna. Man försöker också
all få abonnenterna alt telefonera mera, då varje
abonnent, vars andel i det totala telefonnätet för närvarande
uppgår till 2 000 frcs, blott ringer cirka tre gånger om
dagen. (Techn. Mitt. Schweiz. Telegr.-Teleph. Verw. 1942
h. 6.) E L

Notiser

DK 621.396.029.6(047.6)
Drifterfarenheter från radiotelefon med ultrakortvåg.

Från Chaldon på engelska sydkusten till kanalön Guernsey
finnes en radiotelefonförbindelse, som arbetar med ultra-

kortvåg. Två våglängder, 5 och 8 m, användas med
horisontal resp. vertikal polarisation. Avståndet är 135 km,
varav ca 55 km faller utanför den optiska räckvidden (se
vidare Post Off. electr. Engrs J. 1936, h. 29).

Man har nu gjort noggranna mätningar på förbindelsen,
vilka analyserats för att utröna hur ändringarna i
signalstyrka variera med väderleksförhållandena. Ingen daglig
eller årstidsbunden variation har kunnat fastställas, ej
heller någon bestämd daglig ändring av fadingens värde.
Den observerade fadingen hade olika karaktär, från en
snabb typ, där växlingarna uppträdde mer eller mindre
periodiskt var tredje eller fjärde minut, till en långsam
typ, som utsträcker sig över flera timmar. Olika dagar
kunna visa en nivåskillnad på 20 db, men snabba
nivåändringar upp till 60—80 db kunna tillfälligtvis förekomma.
Fältstyrkekurvorna visa, alt perioder med låg fading
förekomma, när barometerståndet är lågt.

Av dessa resultat och liknande värden från andra håll
dras den slutsatsen, att de snabba ändringar i temperatur
och fuktighet i luften, som förekomma vid vackert väder,
orsaka signalstyrkevariationer, under det att vid fult väder
stabilare förhållanden råda. (.1. Inst electr. Engrs 1943,
h. 9.) E L

DK 621.369(494) (047.6)

Bränslebesparing genom elenergi. I Schweiz är
bränsleproblemet det svåraste att lösa. Man strävar därför efter
att på alla möjliga vägar minska bränsleåtgången.

Sålunda har saltverket Ryburg i Schweiz, som
framställer salt enligt destillationsprincipen, byggts om och
ul-rustats med en värmepumpanläggning. Vid en
årstillverkning av 40 000 t salt sparas nu 14 000 kg kol. Varje kg
kol ersättes av 0,57 kWh elektrisk energi. Detta innebär,
att anläggningen är räntabel även med fredspriser på kol.
Direkt destillering är givetvis ganska oekonomisk, men
även det hittills bästa destillationsförfarandet skall nu
ersättas av värmepump.

Den ur jorden pumpade saltlösningen går via en
reningsanläggning till en förvärmare och sedan till
destillationsapparaterna. Där uppvärmes saltlösningen, så att
vattnet avgår i ångform, under det att saltet faller ut och kan
tas ul ur apparaten med hjälp av en slussanordning i
dess nedre del. Vattenångan renas från saltrester och går
sedan till värmepumpen, där ångan komprimeras. Diii
kan även ytterligare värme tillföras i form av ny ån» i
från en ångpanna. Ångan, som kommer från
värmepnm-pen, användes sedan till upphettning av destillat; "i.
u-raterna och kondenseras då. Därvid alstras lik" my ’■’
ånga som den som kondenseras. Kondensatet pass<>.<»r
sedan förvärmarna och avger då sin värme ti]J
saltlösningen. Anordningen är principiellt enkel. Svårighe* ia
ligga i att få värmeövergången effektiv, och samtidigt \
vackra kristallkorn med undvikande av hopklumpning "äv
kristaller. Vidare måste de från destillationsapparaterna
kommande ångorna renas från salt fore värmepumpen.

I radiosändaren Sottens i Schweiz utnyttjas
förlust-värmet från sändarrören för uppvärmning av lokalen.
Tidigare använde man elektrisk uppvärmning. Den
installerade effekten var 70 kW. För kylning av sändarrören
användes vatten, vilket efter att ha passerat rören, där
det erhåller en temperatur av högst 50°C, går igenom en
kylare och sedan åter till rören. Parallellt med kylaren
inlägges nu en spiral i en vattencistern. Vattnet i denna
uppvärmes och får sedan passera värmeelementen i
lokalen. Man kan ej låta kylvattnet direkt gå ut i
värmeelementen, ty det måste vara särskilt rent. Då
vattentemperaturerna äro relativt låga, måste en pump användas
för att få vatlnet i värmeelementen att cirkulera. Ca
60 000 kWh sparades förra vintern. (Bull. schweiz.
elek-trotechn. Ver. 1943, h. 16.) E L

E 166

4 sept. 1943

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:15:48 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1943e/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free