Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Under Dagens Eko gav civilingenjör T Malmström en
snabborientering över det elektriska inslaget på utställningen
"Den teknisk-vetenskapliga forskningens hjälpmedel", som
IVA tillsammans med Fera under september anordnat i IVA :s
bränsletekniska försöksstation.
Därefter talade ingenjör Aage Garde om "Elektrisk
reglering av vattenturbiner". Föredraget kommer att publiceras i
Teknisk Tidskrift.
Efter föredraget följde diskussion med inlägg av hrr
Tingvall, Almström, Fransén, Herlitz, Enskog m.fl. samt
föredragshållaren. Mm
Svenska Elektroingenjörsföreningen sammanträdde den
1 oktober 1943 under ordförandeskap av tekn. dr Fredrik
Dahlgren i närvaro av ett 70-tal åhörare, däribland inbjudna
medlemmar av Geofysiska Föreningen.
Dagens eko framfördes av kapten Sven Holmberg, som i
anslutning till en dagspressnotis om befarade tyska anfall
mot England med radiostyrda lufttorpeder behandlade olika
möjligheter att konstruera fjärrmunövrerade projektiler.
Två principer kunna särskiljas, nämligen fjärrstyrning och
fjärrmanövrering. Med fjärrstyrning avsågs härvid, att
projektilen automatiskt inriktar sig själv mot målet med
ledning av det ljus, den värmestrålning eller det ljud, som
målföremålet, t.ex. ett fartyg, utsänder. Med fjärrmanövrering
menas å andra sidan, att projektilen i sin bana påverkas
till sin riktning medelst exempelvis radiovågor, varvid man
kan använda olika tonfrekvenskanaler för olika manövrer.
Man lär göra försök med fjärrmanövrering av såväl
vattentorpeder som luftbomber. Med de sistnämnda blir
problemet emellertid mera komplicerat, emedan styrning i såväl
vertikal som horisontell led erfordras. En annan svårighet är
att luftbombens riktning kan uppskattas från luften först
när den befinner sig omkring 500 m från målet, och man
har då blott ett par sekunder på sig för att åstadkomma den
slutliga inriktningen. Slutligen måste en fjärrmanövrerad
bomb ha bärplan av viss storlek samt gyrostabilisering, det
sistnämnda för att valet mellan de olika styrorganen skall
bli entydigt.
Tal. ansåg de anförda svårigheterna vara av sådan art,
att fjärrmanövrerade bomber knappast kunna beräknas
komma att ersätta de hittills brukliga bomberna, medan å andra
sidan fjärrstyrda torpeder mycket väl torde kunna påräkna
användning i sjökriget.
Kvällens huvudföredrag "Jonosfären ocli radiovågornas
utbredning" hölls av byråingenjör Sven Gejer. Först omtalades,
att såväl ultraviolett som korpuskulär strålning från solen
kan åstadkomma jonisering mellan omkring 60 och 500 km
höjd i atmosfären. Beroende på olika omständigheter
uppträda härvid antingen fria elektroner eller elektriskt laddade
gasmolekyler eller en blandning av bådadera. De joniserade
skikten utöva reflekterande verkan på radiovågor och äro
därför av allra största betydelse ; om de icke funnes, skulle
all rymdstrålning från sändare lämna jorden, och därmed
vore all långväga radiokommunikation utesluten.
Två huvudregioner förekomma i jonosfären, nämligen
E-skiktet på ca 100 km höjd och F-skiktet på 150—500 km
höjd. Man förmodar, att skiktuppdelningen beror på
jonisering genom strålning från skilda delar av det ultravioletta
spektret.
För den matematiska behandlingen av radiovågornas
utbredning i jonosfären tillämpar man den teoretiska optikens
dispersionsteori. Härvid kommer man till det praktiskt
verifierade resultatet, att för varje kortvågsförbindelse finnes en
viss gränsfrekvens ; om denna överskrides, tränger all
strålning från sändaren igenom jonosfären för att försvinna i
rymden. Teorien förklarar även förekomsten av de döda
zonerna. Tar man hänsyn till det jordmagnetiska fältet,
finner man, att dubbelbrytning uppstår i jonosfären.
För experimentell bestämning av skikthöjder och kritiska
frekvenser finnas numera mätstationer i de flesta länder.
Mätningen bygger på ekolodningsprincipen, i det man sänder
ut mycket korta impulser, vilka registreras med oscillograf
såväl vid utsändandet som efter reflexion rakt över
mätstationen. I Sverige finnas sådana stationer vid Chalmers
Tekniska Högskola öch vid Institutet för Högspänningsforskning.
Vågor, som reflekteras i de högre jonosfärskikten, ha att
passera igenom de under liggande, där dämpning
uppkommer. Dämpningen stiger med minskad frekvens, varför man
alltså bör använda en frekvens nära under den kritiska
för att få bästa förbindelse. Nattetid är elektrontätheten
ringa i E-skiktet och dämpningen därvid mindre märkbar.
Man har även funnit ett lägre skikt, D-skiktet, på omkring
60 km höjd. Detta, som är utbildat endast vid dagsljus,
uppfyller icke villkoren för reflexion men åstadkommer stor
dämpning av utsändningen från lång- och
mellanvågsstatio-ner.
Fading och ekon av skilda slag äro företeelser, som
förklaras av rymdvågornas normala utbredningssätt i jonosfären.
Sålunda uppkommer interferensfading genom samverkan av
två eller flera strålar, som — vanligen på grund av
upprepade reflexioner mellan jordytan och jonosfären — haft
olika lång väg att tillryggalägga. Intensitetsfading
uppkommer antingen på grund av variationer i den av jonosfären
förorsakade dämpningen eller med anledning av varierande
polarisation hos den framkommande vågen.
För att komma till rätta med de svårigheter, som
inter-ferensfadingen förorsakar, använder man med gott resultat
diversitymottagning. Härvid anslutas flera — vanligen tre —
antenner med olika placering till skilda mottagare, vilka
sammankopplas på lågfrekvenssidan. Systemets goda resultat
förklaras därav, att sannolikheten blir mycket liten för att
ljudminimum på grund av interferensfading skall uppträda
samtidigt i samtliga antenner.
Interferensfadingen är mycket frekvensberoende. Om själva
bärvågen helt eller till större delen bortfaller, uppstår
mycket kraftig lågfrekvent distorsion, medan å andra sidan
uppfattbarheten endast obetydligt påverkas, därest ett mindre
frekvensband i tonfrekvensspektret uteslutes. Detta utgör en
av anledningarna till att man vid de transatlantiska
telefoni-förbindelserna endast plägar sända ut ena sidobandet; vid
mottagaren tillsättes en konstant bärvåg.
Vid telegrafi med hög hastighet uppträda ofta svårigheter
med korttidsekon, vilkas fördröjning är av storleksordningen
1 ms. Särskilt vid bildtelegrafi kunna sådana fenomen bli
mycket besvärande.
Förutom hittills beskrivna störningar, vilka förklaras av
jonosfärens normala struktur och alltså i första hand den
normala solaktiviteten, förekomma tidvis onormala störningar,
vilka äro att tillskriva solens mera oregelbundna eruptiva
verksamhet — solfläckarna. Dessa störningar, som kunna
lamslå kortvågstrafiken över hela jorden, äro av två
huvudslag: norrskensstörningar, vilka kunna sträcka sig över flera
dygn, och kortvariga störningar med en längd av några få
minuter till inemot en timme.
Norrskensstörningarna, som intimt sammanhänga med
magnetiska oväder, uppträda ett par gånger årligen och
inverka särskilt menligt på de kortvågsförbindelser, vilkas väg
ligger i närheten av de magnetiska polarområdena. Ett
exceptionellt kraftigt oväder av detta slag förekom den 18—20
september 1941, vilket uppenbarligen sammanhängde med en
grupp enormt stora solfläckar, som emellertid redan den 16
september passerade solens mot jorden vända meridian.
Emedan störningarna insatte först två dygn senare får man anse,
att deras orsak var korpuskulär strålning från fläckarna.
De kortvariga tillfälliga störningarna kallas ofta
Dellinger-störningar och uppträda endast på den solbelysta sidan av
jorden. Tiden för deras uppträdande utgör i vanliga fall
omkring 15 minuter, varunder all kortvågstrafik helt utsläckes.
Samtidigt uppkommer i regel en förbättring av
fortplantningen hos mycket långa vågor. Ett samband mellan
Del-lingerstörningar och soleruptionernas facklor har
konstaterats ; till skillnad från norrskensstörningarna uppkommer
emellertid Dellinger-effekten nära nog samtidigt med den
tillhörande soleruptionens meridianpassage. Man har därför här
tydligen att göra med en intensifierad elektromagnetisk
strålning från solen. På senare år har man ibland trott sig kunna
iaktta en viss periodicitet hos dessa störningar, vilken synes
sammanhänga med solens rotationstid, omkring 27 dygn.
Avslutningsvis framhöll tal. betydelsen av fortsatt
jonosfärforskning, varvid han särskilt betonade vikten av intimt
samarbete mellan astronomer, geofysiker, radiotekniker och
den kommersiella radiotrafikens målsmän.
Föredraget åtföljdes av diskussion, vari bland annat
ventilerades de elektromagnetiska vågornas
fortplantningshastighet samt Dellinger-effekten. Även i anslutning till dagens eko
förekom replikväxling. I diskussionen yttrade sig hrr
Dahlgren, Thorelli, Rönnblom, 0 Lundgren och überg, en gäst
från Geofysiska Föreningen, kapten Holmberg samt
föredragshållaren.
Efter sammanträdet vidtog supé med eftersits. På grund
av förfall för såväl ceremoni- som klubbmästaren uppdrogs
åt hr Rönnblom att leverera den lättare kritiken av aftonens
båda talare, vilket uppdrag denne med den äran fullföljde.
g
E 178
6 nov. 194.3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
