Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
rer i Tyskland nära nog betraktats som ett axiom,
att alla föremål, som skola måttstandardiseras,
böra förlänas mått, vilkas tal ligga i någon av de
talserier, som förevarande grundstandard
innehåller. Vid den förenämnda konferensen i Berlin
kunde med ledsnad konstateras, hurusom enbart i
ändamål att få överensstämmelse med
normtalen, sådana grundpelare inom
standardiseringen, som de olika länderna efter årtionden av
internationellt samarbete hade skapat, nu ändras
i Tyskland. Ett exempel härpå utgör den
internationella standardiseringen av kilstål. Alla de
metriska länderna hade nämligen år 1932 vid en
internationell standardiseringskonferens i Milano,
efter årslånga förhandlingar, kommit överens om
en enda standard över kilsektionsserier, till
uppenbar fördel för förbrukare av maskiner och
verktyg av in- och utländskt fabrikat.
Kilstandarden är ju en förutsättning för utbytbarhet av
remskivor, kugghjul m.m. på maskiner av olika
fabrikat. Denna kilsektionstalserie, som
åstadkommits efter åtskilliga kompromisser, var
tekniskt oklanderlig och tillämpades i alla metriska
länder, alltså även i Sverige. Nu har man i
Tyskland ändrat denna i flera viktiga avseenden, så
att i stället för kilbredden 24, som icke är ett
normtal, införas två kilbredder, normtalsmåtten
22 och 25. Ävenledes ha de större kilbredderna i
den hittillsvarande serien 50, 55, 60, 65 ändrats
till kilbredder i serien 50, 56, 63, även detta
uteslutande för att få överensstämmelse med mått i
normtalsserien.
Ifrågavarande tendens är så mycket mera
skrämmande, som man kunde förmärka, att
allvarliga ansträngningar göras för att i samma
anda rubba nära nog all hittills med framgång
bedriven måttstandardisering. Röster höjdes t.ex.
för att ändra den metriska gängdiameterserien,
en standard, som går så långt tillbaka i tiden
som till 1898, och vilken efter ca 40-årigt arbete
blivit så allmänt använd i de metriska länderna,
att den numera helt dominerar över den äldre
Whitworth-serien.
Även här i Sverige kan man emellanåt spåra
tendenser i antydd riktning. Det anses som en
självklar sak, att om all standardisering bygges
på normtalen, så äro premisserna för att en sådan
standard skall bli riktig och lämplig givna. Det
betraktas nära nog som ett axiom, att en
geometrisk serie är det enda riktiga.
Författaren har redan i början av 20-talet i ett
flertal föredrag och artiklar berört de synpunkter,
som en standardiseringsingenjör bör följa, när
talserier skola uppläggas. Det synes på grund a\
ovan anförda omständigheter som om en
hänvisning till de synpunkter, som därvid framställdes,
vore på sin plats.1
Standardiseringens fördelar i ekonomiskt
hänseende skola självfallet uppkomma därigenom,
att en standardiserad produkt kan tillverkas i
större kvantiteter än en för ett speciellt ändamål
dimensionerad och tillverkad produkt. Detta
resonemang bygger på det faktum, att en varas
i Se "Standardisering" Ind.-T. Norden 1921 h. 1; "The
Development and Importance of Preferred Number Series"
Mechan. Eng. 45 (1923) h. 10.
pris är en funktion av den kvantitet, som på en
gång kan bli tillverkad. Ju större kvantitet, desto
lägre styckpris. Ju glesare en standardserie är,
desto större kvantiteter borde komma på varje
utföringsform. I gengäld får man använda sig
av onödigt stora dimensioner, ty när man icke
kan få den storlek, som precis skulle passa, får
man väl i regel räkna med att använda sig av
överstorlekar. Genom att väga fördelar mot
nackdelar skulle man alltså teoretiskt kunna fastställa
den ur ekonomisk synpunkt största möjliga
storleksskillnaden mellan två varor, som tillhöra en
standardserie. Man har då att räkna ut kostnaden
för den speciella vara, som ligger strax över den
mindre standardstorleken, och jämföra den med
kostnaden för den större standardstorleken.
Ifrågavarande resonemang har legat till grund
för de citerade uppsatserna och utgör
utgångspunkt för en del slutsatser av generell natur, som
redan vid tidpunkten för dessa uppsatsers
publicering kunde dragas. Sålunda bevisades, att en
standardserie bör följa en geometrisk serie,
endast om kostnaden för en viss detalj är
proportionell mot storleken av den dimension, som
bestämmer detaljens storlek. Detta villkor är
självfallet sällan tillfinnandes, och det kan alltså
bevisas, att den geometriska serien ej alltid ger den
ur ekonomisk synpunkt lämpligaste lösningen.
I övrigt ligger det i sakens natur, att om
ovanstående resonemang tillämpas, hänsyn bör tagas
till gångbarheten inom det område, som skall
behandlas. Tankegången måste nämligen bli
följande: Om en vara skall användas i
hundratusentals exemplar per år, är det självfallet mera
nödvändigt att denna vara mera anpassar sig till det
direkta behovet, än om det gäller en ävenledes
standardiserad produkt, vilken endast användes i
några hundra exemplar per år. Utgångsmaterialet
för tillverkning av den förstnämnda varan bör
ävenledes vara bättre avpassat för denna storlek
än utgångsmaterialet för den senare varan, som
för att bli så billig som möjligt kan tas ur en
annan standardserie, även om den ej precis
anpassar sig till behovet. Man får i senare fallet ej
direkt anpassat utgångsmaterial, men detta kan
uppvägas av att materialet blir billigare, emedan
det är standardiserat.
Av det sagda framgår alltså, att det vid all
standardisering är av vikt, att
gångbarhetssyn-punkten blir beaktad. Detta sker lämpligast
genom att göra upp frekvenskurvor visande
gångbarheten inom det område, som standardiseringen
berör. Där frekvenskurvan har sitt maximum, bör
serien vara tät, där frekvenskurvan närmar sig
noll, kan serien vara proportionsvis glesare.
Enbart av detta resonemang framgår, att den
ekonomiskt lämpliga talserien ej bör vara en enda
geometrisk serie med konstant kvot, ty en
frekvenskurva har sällan sitt maximum i ena
ändpunkten. En ekonomiskt lämplig talserie bör alltså i
regel vara proportionsvis glesare åt bägge
ändpunkter och icke bara åt ena hållet.
Nu finnas givetvis andra synpunkter än de rent
ekonomiska, som måste beaktas, varför det ovan
sagda ej får betraktas som en generell sanning.
Rent tekniska och estetiska hänsyn böra näm-
I 18
6 mars 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
