Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
till de angelägnaste uppgifterna i de krigförande
ländernas produktionsplanering. Inom den civila
sektorn gäller det att trots koncentrationen inom
industrien och knappheten på arbetskraft och
råvaror försöka att i största möjliga utsträckning
upprätthålla befolkningens försörjning, medan
man inom rustningsproduktionen eftersträvar
topprestationer såväl i snabbhet som i
leveransernas omfattning.
I det följande skola huvudlinjerna av
koncentrations- och rationaliseringsprocessen i Tyskland
och England i stora drag skisseras, varvid
uppmärksamheten främst skall riktas på de av kriget
betingade statliga åtgärderna på detta område.
Ämnets omfattning och svårigheten att erhålla
material från de krigförande länderna medföra
givelvis, att vissa luckor icke kunna undvikas ens
vid en sammanfattande överblick över
utvecklingen.
Tyskland
Orderspridning under krigets första skeden
Den tyska staten såg sig redan flera år före
krigsutbrottet föranlåten att underkasta de civila
behoven en viss begränsning. Framför allt sedan
1936, då fyraårsplanen började sättas i verket
och upprustningsarbetet kommit i gång på allvar,
erhöll den ekonomiska politiken i mera utpräglad
form karaktären av en på krigsekonomiska mål
inriktad planhushållning. Med hjälp av
investeringskontroll och nyetableringsspärrar främjades
ur krigs- och självförsörjningssynpunkt viktigt
arbete, medan utvecklingen av i detta avseende
mindre betydelsefulla näringsgrenar hämmades.
Samtidigt vidtogos åtgärder för att höja
rationaliseringen av produktionen. Införande av
ar-hetsplikt och utgallring ("Auskämmung") av
arbetskraft ur vissa näringar såsom detaljhandeln,
hantverket och byggnadsfacket företogs ävenledes
före krigsutbrottet.
I september 1939 räknade de tyska
myndigheterna i sina krigsberedskapsplaner med
nödvändigheten av en kraftig koncentrationsprocess
inom industriens civila sektor. Man ansåg
sålunda, att omflyttningen av arbetskraft och
råvaror från civil till krigsviktig produktion skulle
nödvändiggöra att framför allt mindre och
medelstora företag måste nedläggas i stor omfattning.
Man kom emellertid snart till den övertygelsen,
att en mera genomgripande koncentrationsprocess
i denna bemärkelse under dåvarande
förhållanden varken var nödvändig eller önskvärd. I stället
för att mera genomgående lägga ner mindre
viktiga civila företag valde man därför att till stor
del omställa dem till krigsproduklion. Denna
lösning låg än närmare tillhands, då man av
strategiska skäl ansåg lämpligt företa en geografisk
orderspridning inom krigsproduktionen. Med
denna orderspridning ("Auftragsstreuung") av-
såg man vidare att uppnå, att arbetskraft kunde
användas för krigsviktiga uppgifter utan att den
behövde förflyttas till annan ort. Efter segrarna i
väster erhöll orderspridningen spelrum utöver
Tysklands gränser, i det att rustningsorder
därefter kunde placeras även i de ockuperade
ländernas industrier. En utvidgad order spridning
uppstod på så sätt, vilken i Tyskland har
betecknats med "Auftragsverlagerung"’.
Koncentrationsåtgärderna fram till 1941
Samtidigt som orderspridningens olika former
utvecklades, ägde även en icke obetydlig
koncentrationsprocess inom den civila sektorn rum.
Nedläggningen av företag var under perioden 1939
—1941 Lill stor del en indirekt följd av
krigseko-nomiska ingrepp såsom utgallringen av lämplig
arbetskraft och råvarukontingenteringen. Även
direkta stängningspåbud ha tillämpats, varvid
förutsättningarna härför undersökts från fall till
fall.
Order om nedläggning har naturligtvis framför
allt givits i sådana fall, då företag i bristområden
förfogat över för försvarsproduktionen lämplig
arbetskraft. Företag, vilkas arbetskraft starkt
gallrats och som med en återstående mindervärdig
personal ej ansetts äga förutsättningar för
rationell drift, varför en ineffektiv användning av
råvaror måst befaras, ha oftast beordrats att inställa
driften. Man har dock huvudsakligen eftersträvat
att eliminera blott de företag, vilkas utrustning
var omodern, och som även under normala tider
måste äga ringa räntabilitet. Företag, som tack
vare sin utrustning och ledningens initiativkraft
kunnat omställas på försörjnings- eller
krigsviktig produktion, ha däremot i regel upprätthållits.
Man har även för det mesta undvikit att nedlägga
företag, vilkas återstående arbetskraft till en
större del ej skulle kunnat användas på annat
håll. Särskild hänsyn har tagits till utpräglade
exportföretag med bevarade
avsättningsmarknader, vilka i regel behandlats på samma sätt som
krigsviktiga företag.
Att döma efter de utbetalade understödens
fördelning på industrigrenar ha nedläggningar i
större omfattning bl.a. företagits inom jord- och
sten-, textil-, läder-, beklädnads- och kemiska
industrierna. I vissa fall ha nedläggningarna
koncentrerats på särskilda branscher såväl inom som
utanför nämnda industrigrenar. Så ha exempelvis
inom margarinindustrien icke mindre än 140 av
de vid krigsutbrottet förefintliga 180 företagen
nedlagts till slutet av 1941. Inom tvål- och
tvättmedelsindustrien nedskärs antalet producerande
företag med omkring hälften. Tyngdpunkten vid
nedläggningsaktionen synes ha fallit inom
företagens lägre storleksklasser. Man har emellertid
eftersträvat alt hejda en ensidig utveckling i
denna riktning, då man ej alltför mycket ville
rubba den bestående industriella strukturen.
I 62
3 april 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
