Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Klassificering av ämnen, benägna för
självantändning
Om man så skulle ge sig närmare in på de olika
ämnen, som kunna självantända, och
förutsättningarna härför, skulle man i mycket grova drag kunna
klassificera de olika ämnena i 4 olika grupper,
nämligen:
Grupp 1. Icke brännbara ämnen, som kunna
förorsaka antändning genom en kemisk process.
Kalciumoxid, dvs. osläckt kalk, är kanske det vanligaste
ämnet inom denna grupp. Tillsammans med en viss
mängd vatten förorsakar kalken en
temperaturstegring, som kan leda till antändning av närvarande
brännbara föremål.
Grupp 2. Ämnen, vilka lia en
antändningstempera-tur, som ligger under den normala temperaturen, t.ex.
gul fosfor tillsammans med luft och vidare natrium
och kalium tillsammans med vatten.
Grupp 3. Brännbara ämnen, som redan vid normal
temperatur utsättas för en sådan självoxidation, att
antändningstemperatur uppnås. Denna grupp
omfattar lätt oxiderbara, vegetabiliska och animaliska
oljor, vissa metaller i finfördelat tillstånd, olika slag
av kol samt trä i finfördelat tillstånd och
träfiberämnen m.m.
Grupp 4. Brännbara ämnen, som vid normal
temperatur icke ha någon påvisbar benägenhet för
självantändning, men som vid rimlig uppvärmning
exempelvis genom en yttre värmekälla bringas i
oxidation ocli fortsatt självuppvärmning till
antändningstemperatur. Hit höra en del oljor, t.ex. vissa
ersättningsoljor för smörjningsändamål, vidare trä, papp,
papper och kork i grövre tillstånd.
Om de första båda grupperna kan jag fatta mig
ganska kort, trots att just genom den osläckta
kalken verkligen uppstått en hel del eldsvådor.
Särskilt har detta varit fallet på landsbygden, då man
haft trasiga kalksäckar stående i skjul, som icke
varit vatten- eller fukttäta. Kalk har då blandats
med brännbart avfall eller med trossbottenfyllningen
och fukt har tillstött i lagom kvantiteter, så att
antändning kunnat äga rum.
Det har vidare hänt, att osläckt kalk av en del
byggmästare lagts in i trossbottenfyllningarna med
avsikt att, om denna fyllning är fuktig, kalken skall
binda fukten och därigenom torka ut
trossbottenfyllningen. Också har den använts på samma ställen för
att taga död på eventuell ohyra i fyllningen. Detta
tillvägagångssätt har förorsakat en hel rad eldsvådor.
I vintras inträffade att ett garage i Stockholms
närhet höll på att tändas av samma orsak. Man hade
under vintern observerat, dock utan att närmare
tänka på anledningen, att en bit av taket aldrig
täcktes med snö utan alltid var bar, hur kallt det än
var ute. En dag observerades, att rök slog upp just
från denna yta, och då man bröt upp taket,
påträffades en eldhärd inuti fyllningen. Den enda tänkbara
eldsanledningen var i detta fall självantändning
genom o släckt kalk ocli fuktig fyllning i taket.
Beträffande den andra gruppen är kanske det nu
mest aktuella självantändande ämnet gul fosfor, som
ju bl.a. användes i kriget i de s.k. brandplattorna,
som ha till syfte främst att tända gröda och
lättantändliga takkonstruktioner samt skog. Dessa
brandplattor bestå i regel av ett par skivor celluloid,
på vilka med en vaddtuss fästs gul fosfor. I flyg-
Fig. 2. Kallnar Ängkvarn eldhärjades är 1935. Orsaken var
självantändning i linolja och trassel.
maskinen förvaras dessa i fuktigt tillstånd, men
efter någon tid, sedan de kastats ned, torkar fukten
bort, och den gula fosforn tändes genom t.ex.
solstrålarnas värme. Det är uppenbart, att detta vapen
är ganska lömskt, på grund av att antändning kan
ske mycket lång tid efter det planet passerat den
plats, där plattan har kastats ned. Gul fosfor ingår
givetvis också i alla andra sk. fosforbomber, vilkas
verkan är baserad på självantändning.
De tredje och fjärde grupperna, som skulle
innefatta brännbara ämnen, vilka antingen redan vid
normal temperatur eller vid en lindrigare yttre
uppvärmning genom syrebindning oxideras och
härigenom självuppvärmas, innehålla praktiskt taget alla
de aktuellaste självantändande ämnena.
I första hand skulle jag då vilja beröra de med
varandra närbesläktade ämnena kol, torv och
hack-ved. De många och besvärliga eldsvådor man haft
i kolupplag — det har då gällt både stenkol och
träkol — ha redan för flera år sedan föranlett
In-geniörsvetenskapsakademien att utföra en del
undersökningar om självantändningsrisken i dylika upplag,
för att få fram lämpliga förebyggande
skyddsåtgärder. Det har närmast varit civilingenjör Hilding
Bergström vid Kolningslaboratoriet, som utfört
undersökningarna, och dessa finnas också publicerade i
IVA:s meddelanden.
Självantändning i träkol är just under nuvarande
kris mer aktuell än vanligt, beroende dels på att
träkol tillverkas i långt större myckenhet nu än förr
och dels på att denna tillverkning sker icke endast
i milor utan även i mycket stor utsträckning i ugnar.
Självantändning i milkol torde höra till
sällsyntheterna, men ej i ugnskol av viss beskaffenhet och under
vissa yttre förutsättningar. Orsaken härtill torde
vara följande. Redan förut har jag nämnt, att
självuppvärmningen beror på en syreupptagning från
luften. En del av detta syre bindes kemiskt, kolsyra
avgår och värme bildas. Om detta värme kan
tillräckligt ackumuleras, fortgår processen med
ytterligare stigande temperatur, tills antändning sker.
Syreupptagningen är nu emellertid mycket beroende på
den temperatur, vid vilken kolet framställts. Vid
IVA gjorda försök ha sålunda visat, att toppvärdet
för syreupptagningen erhålles för kol, som slutkolats
vid en temperatur av omkring 425°C, dvs.
olyckligtvis just där slutkolningstemperaturen vid ugnskol-
9 jan. 1943
K 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>