Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
nium icke är giftigt, dels däri, att
aluminium-ytan icke changerar lika lätt som zinkytan. En
sprutad aluminiumyta är till sin struktur grövre
än en sprutad zinkyta. Man kan liksom vid zink
borsta eller polera ytan och därigenom
kompensera denna olägenhet, vilket dock givetvis medför
en ökad kostnad.
Sprutad aluminium användes dels inom
livsmedelsindustrien (t.ex. kylskepp till bryggerier,
transporttankar för mjölk), dels inom
arkitekturen, där det gäller att samtidigt erhålla ett gott
rostskydd och en vacker yta (t.ex. pelarna i gula
gången i Slussen och stålfönstren i
Medborgarhuset i Stockholm). I senare fallet användes ofta
en grund av sprutad zink och ett ytskikt av
sprutad aluminium. (Jfr "Sprutförzinkning".)
Sprutaluminering och bränning. Om man
glödgar ett sprutaluminerat föremål av järn till
ungefär 900°C diffunderar aluminiumskiktet in i
järnet. Härigenom erhålles en ökad
värmebeständighet, ungefär som vid varmaluminering.
Sprut-alumineringen kombineras i dylika fall ofta med
en vattenglasbehandling (fig. 7). Exempel på
användningsområden äro: delar till gengasaggregat.
Med ovanstående metoder erhållas relativt
tunna metallskikt. Även om skikten äro helt
täta — vilket dock som regel icke är fallet —
medför redan en mycket obetydlig skada, att ett
genombrott uppstår så att det underliggande
järnet blottas. Föremål, som utsättas för starka
mekaniska eller kemiska påfrestningar kunna därför
icke med fördel behandlas enligt dessa metoder.
I dylika fall bör man välja förfaranden, med vars
tillhjälp tjocka, täta och väl vidhäftande
beläggningar kunna åstadkommas. Under C. D, E och F
behandlas några dylika förfaranden.
C. Påsvetsning
Om man vill skydda en del av en konstruktion
mot frätningar, kan det vara lämpligt att svetsa
på ett skikt av en korrosionsbeständig metall.
Vanligen användes mässing eller specialmässing
för detta ändamål, men man kan även lägga på
koppar, rostfritt stål m.fl. metaller och legeringar.
Svetselektroder finnas i handeln.
Fördelen med påsvetsningsmetoden är, att man
kan reda sig med ett vanligt svetsaggregat, vilket
ju vanligen står till förfogande i en mekanisk
verkstad. Kostnaden för apparatanskaffningen
bortfaller därför som regel. Nackdelen med
metoden är, att kostnaden per m2 behandlad yta är
hög. Detta beror därpå, att påläggningen går
långsamt, att man måste räkna med stor
arbets-mån (1—2 mm), och att en efterbearbetning
(svarvning eller fräsning) fordras, då ytan annars
blir ojämn.
D. Plätering
Man kan plätera stål med andra metaller på
olika sätt. De för närvarande i vårt land mest
aktuella metoderna gå ut på at l man på ena eller
båda sidorna av ett stålämne lägger en plåt av
pläteringsmaterialet och sedan valsar ihop de
båda materialen. Vanligast är plätering med
tombak, varvid oftast 5 % av stålets tjocklek lägges
Fig. 7. Jämförelse mellan
värmebeständigheten hos
vanlig järnplåt och
samma järnplåt,
sprutalumi-nerad och behandlad
med vattenglas.
på vardera sidan. Även stål, pläterat med
rostfritt stål, finnes f.n. i marknaden.
Exempel på användningsområden äro:
tombak-pläterade kulmantlar för gevärsammunition och
diskbänkar av stål, pläterade med rostfritt stål.
e. Kiselinipregnering
Som reaktionsmedel användes kiselkarbid,
genom vilket ledes gasformig klor. Godset packas
in i detta medel, värmes i ugn till 925—1 000°C
under några timmar och får därefter avsvalna.
Ugnen bör helst rotera, då härigenom en intimare
kontakt erhålles mellan kiselkarbiden och järnet.
Vid behandlingen intränger elementärt kisel till
ett djup av någon mm i enlighet med fig. 8. En
Fe-Si-legering med 10—15 % Si besitter —
förutom god slitstyrka -— en mycket god
beständighet mot flertalet korroderande ämnen såsom
vatten, saltlösningar, syror (utom saltsyra). Under
förutsättning att ytskiktet blir tätt, erhålles
därför vid kiselimpregneringen en yta, som ur
korrosionssynpunkt är jämställd med de bättre
rostfria stålens.
Som utgångsmaterial användes stål med låg
kol-, svavel- och kromhalt. Även stålgjutgods
kan behandlas. Beträffande aducergodsets
lämplighet tyckas skilda meningar råda. Enligt
uppfinnaren (Ihrig) kan även detta material med
fördel kiselimpregneras, men enligt uppgift från
företag, som försökt detta i praktiken, blir
resultatet så ojämnt, att aducergods måste betecknas
som ett för denna process olämpligt material.
Fördelen med kiselimpregneringen ligger däri,
att man för relativt liten kostnad kan erhålla ett
tjockt, väl vidhäftande ytskikt med god
korrosionsbeständighet. Nackdelen ligger framför allt
däri, att resultatet även vid vanligt stål utfaller
ojämnt. Det lär ganska ofta inträffa, att skiktet
13 febr. 1943
K 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
