Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
Sulfitcellulosa
Vid framställning av pappersmassa enligt
sulfitförfarandet kvarstår av vedens
huvudbeståndsdelar — cellulosa, hexosaner, pentosaner, lignin
och hartsbeståndsdelar -— cellulosan intakt och
återfinnes helt och hållet i massan. Hexosanerna,
pentosanerna och ligninet förhålla sig icke så
enhetligt utan kvarstanna delvis i massan och
utlösas till större delen, likaså hartset.
Acetylgrupper-na (motsvarande 40 kg ättiksyra per ton massa)
övergå fullständigt i luten. Vid kokning av
konst-silkemassa utlösas ligninet och hemicellulosorna
så gott som helt ocli hållet, och man får en i det
närmaste ren cellulosa. Utbytet är alltså lägre.
Enligt utförda undersökningar är utbytet vid
kokning av visst slag sådan massa ca 42 % i stället
för ca 52 % vid vanlig massa.
Möjligheter förefinnas att vid kokning av massa
låta mera av hemicellulosan stanna kvar i fibern,
vilket i vissa fall icke medför några olägenheter.
Om kokningen leddes så, att all hemicellulosa
kvarstodo i massan, borde utbytet av ligninfri
massa teoretiskt sett kunna höjas till inemot 70 %.
Man har i laboratorieskala och med användande
av från praktiken belt avvikande kokmetoder
lyckats uppnå dylika utbyten. Forskningen
beträffande ökning av massautbytet har på de sista
åren varit mycket intensiv, men mycket återstår
ännu att göra.
Ligninfrågan
Den kvantitativt viktigaste biprodukten är
lignin, och dess användning har studerats och
diskuterats alltsedan sulfitmasseindustrien först
framträdde. Intet av det otal förslag, som
framlagts och utprovats i praktisk drift, har
emellertid vunnit någon allmän anslutning, och detta
dominerande biproduktsproblem måste alltså
alltjämt anses olöst. Man har försökt använda
sulfitluten direkt — alltså utan någon egentlig
bearbetning — som limämne, som bindemedel för
väg-beläggning, vidare i formsand vid metallgjutning,
vid brikettering av träkol o.d., i tvättmedel, vid
träimpregnering samt som utdrygningsmedel i en
mångfald produkter, såsom tryckfärg,
ogräs-medel, eldsläckningsmedel, kautschuk, skosmörja.
Mera avancerade äro de metoder, vid vilka
sulfitluten underkastas en verklig förädlingsprocess.
Vanligen syftar denna till en isolering av
ligno-sulfonsyran, som sedan vidarebehandlas. Här kan
nämnas framställning av aktivt kol, användning
av på särskilt sätt behandlad lut till
gödningsämne samt torrdestillation respektive hydrering i
syfte att utvinna ättiksyra, aceton, fenoler — vid
det sistnämnda förfarandet har 50 % oljor, till stor
del fenoler, kunnat erhållas. Utgående från den ur
luten isolerade lignosulfonsyran har man sökt
framställa bl.a. vanilj, konsthartser,
vatten-reningsmassor (permutiter), garvämnen och
tvättmedel. Allt detta arbete har varit rent empiriskt.
För att det tekniska utvecklingsarbetet skall
kunna ställas på rationell grundval är det ytterst
angeläget, att ett målmedvetet arbete inriktas på
ett klarläggande av ligninets natur.
Härutinnan förefinnas emellertid stora
svårigheter, framför allt beroende på det förhållandet,
att ligninet utomordentligt lätt påverkas, bland
annat när man försöker isolera det ur veden. Det
erhåller därvid genom polymerisation sannolikt
en ännu mer komplicerad struktur än det
ursprungligen har. I varje fall synes ligninet vara
ett aromatiskt ämne eller med lätthet övergå i
sådana, en förmodan som redan för länge sedan
uttalades av vår store träforskare Peter Klason,
som ansåg ligninet uppkommet ur
koniferyl-alkohol. Denna uppfattning har fått ett visst stöd
däri, att höga utbyten av vanillin kunna erhållas
ur ligninet genom mild oxidation. Ganska nyligen
har man kommit ännu ett steg längre, därigenom
att man genom utlösning av lignin ur ved med
alkoholisk saltsyra fått produkter av denna typ.
Av stor framtida betydelse torde även
undersökningar rörande ligninets hydrering i närvaro av
vissa katalysatorer komma att bli, varvid höga
utbyten av propylcyklohexanol erhållits.
Möjligen skulle man genom utlösning av
ligninet på andra vägar än i massaindustrien, t.ex.
genom försockring, kunna få fram ett lignin, som
är mera lämpat för fortsatt förädling.
Sulfitspriten
Vedens hexosaner och pentosaner övergå i luten
till enkla sockerarter, hexoser och pentoser. De
förra kunna med vanlig jäst förjäsas till
etylalkohol, som är sulfitindustriens värdefullaste
biprodukt. Av särskild vikt äro här strävandena att
höja spritutbytet genom bättre tillvaratagande
av sockerarterna. Ett utbyte av 100 l/t starkmassa
borde kunna uppnås. Tyvärr är det dock så, att
en stor del av det ur veden utlösta sockret
förstöres av sulfitsyran under kokningen, och denna
förstöring kan uppgå till 25—35 % av
ursprungligt socker.
Organisk-kemisk industri
Sulfitspriten har mer ocli mer blivit
utgångsmaterial för en organisk-kemisk
förädlingsindustri, uppbyggd i samverkan med produktion av
andra vid cellulosaframställning använda ämnen,
såsom klor och alkali. Härvid utgöra etylen och
acetaldehyd viktiga mellanprodukter för
framställning av lösningsmedel, konsthartser,
emulgeringsmedel m.m. Den fortsatta framgången av
dessa strävanden måste i hög grad bli beroende
av i vad mån man, trots avsaknaden av inhemska
traditioner, skall kunna framskapa en solid och
högtstående organisk-kemisk forskning med
industriell inriktning.
K 50
11 dec. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
