Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
dersökt s.k. sura azofärgämnen. Andra forskare
började nu undersöka basiska sådana, och bl.a.
Eisenberger kunde 1913 fastställa, att Chrysoidin,
fig. 3, hade verkan mot varbakterier in vitro men
ej vid djurförsök. Hur pass negativ inställningen
var beträffande utsikterna att bekämpa dylika
infektioner i organismen framgår av ett uttalande
av en tysk vetenskapsman, professor Gundel, som
vid denna tidpunkt skrev:
"Om man tar en överblick av hela området för
streptokockinfektioner hos människa, kommer
man i alla avseenden till en alltjämt resignerad
inställning. Varken streptokockernas biologi,
streptokockaffektionernas bekämpande eller
deras specifika terapi ha gått nämnvärt framåt
under de senaste årtiondena. Endast det intensivaste
samarbete mellan vetenskapens olika grenar
kommer kanske att medföra framsteg."
/ \ _ n = n _ / _ nh2
nh2
Fig. 3. 2,i-Diaminoazobensol. Chrysoidin.
Först under år 1932 skulle denna pessimistiska
profetia bli vederlagd och det årets
forskningsresultat bilda upptakten till en storartad
utveckling inom kemoterapien, som saknar motstycke
och som verkat omvälvande och revolutionerande
på behandlingen av infektionssjukdomar under
de gångna 10 åren.
Förtjänsten härav tillkommer ledaren för I. G.
Farbenindustries kemoterapeutiska
forskningslaboratorium G Domagk samt de två tyska
kemisterna Mietzsch och Klar er, som framställde
olika sulfonamidhaltiga azoföreningar, vilka
prövades i stora djurserier. Domagk kunde fastställa,
att de framställda föreningarna hade en specifik
kemoterapeutisk effekt på möss, som infekterats
med streptokocker. De första resultaten från
djurförsöken förelågo på själva julaftonen 1932 men
icke förrän 1935, med undantag för några
kortare kliniska notiser, offentliggjorde Domagk
sina grundläggande undersökningar som visade,
att man här för första gången hade framställt
kemiska föreningar, som ägde specifika baktericida
egenskaper. Härigenom öppnades nya vägar för
ett fruktbringande forskningsarbete inom
kemoterapien på laboratorier och kliniker världen runt.
Domagks resultat bekräftades samma år av
fransmännen Levaditi och Vaisman och något
senare av engelsmännen Colebrook och Kenny.
Vilken betydelse dessa upptäckter tillmättes
bevisas därav, att Domagk erhöll nobelpriset i
medicin 1939 under det att Mietzsch och Klarer av
Verein Deutscher Chemiker hedrades med Emil
Fischerpriset.
Kemisk konstitution
Den av Mietzsch och Klarer syntetiserade
substansen fick det numera välkända namnet Pron-
tosil, fig. 4. Då denna förening var relativt olöslig,
framställdes även ett lösligt derivat för injektion,
Prontosil solubile, fig. 5, genom införande av en
naftalinring med sulfonsyragrupper.
N == N
anii2
\/ \/j
so2nh2 NH2
Fig. i. 4’-Sulfonamido-2: 4-diamino-azobensol. Prontosil.
OH
N N NHCOCH3
/\ NaSOs S03Na
\/
SOa • NH2
Fig. 5. Dinatriumsaltet au
Y-sulfonamido-bensol-azo-l-oxi-7-acetyIamino-naftalin-3.6-disulfonsyra. Prontosil solubile.
Så snart Prontosilens sammansättning blev
känd ägnades den särskilt i Frankrike ett
intensivt studium och bl.a. funno Tréfouël, Nitti och
Bovet, att den aktiva principen i den nya
föreningen syntes vara bunden till den i densamma
ingående sulfanilsyraamiden, eller som den
kortare benämnes sulfanilamiden. Att så även är
förhållandet har senare bevisats av bl.a. Litchfield.
Av den kemiska konstitutionen förstår man att
sulfanilamiden kan bildas i organismen genom att
azobindningen öppnas.
Därmed äro vi framme vid den moderna
kemo-terapiens grundsubstans, vilken blivit föremål för
de mest skilda kemiska ingrepp och fortfarande
är den centrala punkten i den nuvarande
forskningen, på grund av sina speciella egenskaper och
substitutionsmöjligheter.
Det kan vara av intresse att veta, att
sulfanilamiden och dess framställning, samt även
fenyl-sulfanilamider, beskrevs av den tyske kemisten
Gelmo redan 1908. Följande år framställdes sura
azofärgämnen med sulfanilamid av Hörlein och
medarbetare i syfte att få ljus- och tvättäkta
yllefärgämnen.
Man hade alltså redan 1908 ett
kemoterapeuti-cum mot infektionssjukdomar i sin hand. Felet
var blott, att man icke visste om det och ej hade
funnit någon som helst anledning att då pröva
detta preparat terapeutiskt.
De ovannämnda fenylsulfanilamiderna lia även
ett historiskt intresse i det att engelsmannen
Buttle undersökte dem och fann dem lika aktiva
som sulfanilamiden. Genom Buttles arbeten gavs
impulsen till syntesen av de aktiva preparaten
sulfapyridin, sulfanilamidotiazol samt sulfatiazin.
Se vi nu på sulfanilamidens formel återfinna
vi dels en amidogrupp, vars kväve benämnes N1,
dels en aminogrupp, vars kväve till skillnad från
föregående benämnes N4. Genom olika
substitution med olika radikaler, dels vid dessa kväven
var för sig eller vid båda eller i bensolkärnan eller
K 82
9 okt. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
